Stockholm, 4 april 2024
Ibland undrar jag om livet verkligen styrs av slumpen. Jag har kommit fram till att vi nog själva ansvarar för allt som händer våra val formar den väg vi går, både nu och senare i livet. När jag ser tillbaka kan jag tydligt se det dåliga beslut jag en gång tog, när jag band mig till en ansvarslös man. Jag blev förälskad i Magnus och litade på honom, även fast jag hade hört historier om hans kvinnliga bekanta. Jag trodde att han skulle ändras för min skull. Men i ärlighetens namn folk ändrar sig sällan. Inte ens när vår son, Gustav, föddes var Magnus trogen, kvinnorna var fortfarande viktigare för honom än familjen.
Efter ett tag började ryktena om Magnus kärleksaffärer nå mig. Vänner, grannar och till och med min syster berättade för mig vad som pågick. Skammen och sorgen pulserade om vartannat ibland undrar jag fortfarande vilket som gjorde mest ont. Jag stannade kvar i den här verkligheten i fem år. Magnus flyttade ut, och för att slippa betala underhåll lät han Gustav få överta hans lägenhet. Så jag hyrde den av Magnus och flyttade in tillsammans med Gustav och min mamma, som behövde omvårdnad.
Jag har alltid kämpat för att ge Gustav det bästa uppväxten kan erbjuda. De inkomster jag fick från uthyrningen gick till hans skolgång, kläder och allt han behövde. Jag ville att han skulle ha det där lilla extra, den omsorg jag själv aldrig fick. Min mamma behövde mediciner och mat, och räkningarna skulle också betalas. Jag intalade mig att Gustav skulle se allt jag gjort för honom och förstå när han blev vuxen. Men nu, vid 57 års ålder, är min hälsa slut jag kämpar med diabetes, är beroende av regelbunden insulininjektion och måste ständigt hålla koll på blodsockret.
Sjukdomen har tagit ifrån mig förmågan att arbeta, och ingen arbetsgivare vill ta in någon i min ålder med min medicinska bakgrund. Min enda inkomst idag är hyresintäkten från den lägenheten. Gustav fyllde precis 31, och nyligen meddelade han att hyresgästerna måste flytta ut han vill bo där med sin fru. Jag förklarade att jag inte har någonstans att ta vägen, men fick bara svaret: “Det är ditt problem, mamma.”
Jag försöker förstå varför all min möda, alla år av arbete har lett till att jag idag står utan besparingar och trygghet. Hur ska jag klara av att betala mediciner, mat och räkningar nu? Att min egen son kan göra så här mot mig är ofattbart. Vem tror han att han är egentligen? Jag famlar efter svar, men vet inte vad jag ska göra.
