Vår resa började för mer än femton år sedan, när jag och min make gifte oss. Det känns som en annan tid nu, när jag tänker tillbaka. I början bodde vi hemma hos min svärmor i Göteborg och arbetade tillsammans på en liten fabrik vid älvens kant. Senare fick vi plats i ett studenthem, och livet verkade ljusna. Jag såg min makens potential och uppmuntrade honom att läsa vidare på universitetet, medan jag tog hand om båda hans studier och hushållet. Jag skrev hans rapporter och uppsatser, hjälpte honom med inlämningsuppgifter så att han skulle ta examen och få en befordran på jobbet. Trots att min egen karriär aldrig riktigt blommade, fastän jag hade min universitetsexamen från Lund, fann jag tröst i vår familjs lycka.
När vår son blev äldre, blev jag gravid igen och fick en dotter lilla Ylva. Något senare gick jag tillbaka till arbetet, men barnen hade känsliga immunförsvar och behövde ofta min omsorg och uppmärksamhet. Trots detta förblev jag tacksam och glad för den kärlek som fanns i vårt hem. Min make blev alltmer hängiven sitt arbete, och till slut kunde vi köpa ett rymligt hem på Hisingen, där våra barn lyckligt fick egna rum. Men min mans frånvaro blev med tiden mer påtaglig och oron grodde i mitt hjärta.
Det var genom en gammal vän på jobbet, som själv kämpade med sin mans otrohet, som jag fick veta om makens affär. Jag konfronterade kvinnan på hans arbetsplats och bad henne låta vår familj vara. Istället för att visa ånger, hånade hon mig inför alla. Till slut medgav min make sin otrohet, och sade rakt ut att han ville ansöka om skilsmässa han var trött på att leva ett dubbelliv.
Med hjälp av de bästa advokaterna, lämnade han både mig och barnen tomhänta. Han brydde sig varken om vår livssituation eller vår ekonomi; hans tankar var redan hos den nya relationen. Jag var förkrossad och kunde inte hantera smärtan, men med stöd från mina föräldrar lyckades jag köpa en liten lägenhet i Majorna och finna ett arbete för att försörja oss. Sakta började livet vända.
Ett år senare kom min före detta make till mig, desperat efter att ha förlorat jobbet och blivit övergiven av sin nya hustru efter en olycka. Han bad om min hjälp men visade varken ånger eller ödmjukhet för vad han gjort. Jag kunde inte förmå mig att hjälpa honom. Han hade lämnat oss utan omsorg och tagit allt ifrån oss. Nu visste jag att det var dags att sätta mig själv och mina barn först precis så som han en gång gjorde.
