Min son är inte frånskild, han bor ihop med sin flickvän, men han har inte ett uns att säga till om. Varje gång jag drömmer att jag kommer hem, står min svärdotter vars namn i drömmen känns suddigt men ändå bestämt svenskt, kanske Linnéa i hallen och kräver ett löfte om hur mycket pengar jag ska ta med mig, annars får jag inte se mitt barnbarn.
De gifte sig för två år sedan, eller kanske inte gifte sig alls utan snarare bara flyttade ihop på ett sätt som drömmar gör, i ett gråvitt höghus någonstans utanför Stockholm, där det alltid är dimma och ekande tunnelbaneljud. Jag tyckte aldrig om Linnéa från början. Hennes blick var grön och stickande, händerna kallt grävande i luften. Så snart sambolagen hade slagit rot mellan dem började hennes krav: tre rum ska också räknas om hälften till oss, för är det mänskligt att min son, en man med vinterbleka kinder, bor på ensam adress?
Vi grälade det var som en islossning om våren, kallt prat som ändå inte riktigt bröt fram. Jag har ju även en dotter, Saga, och varför i hela friden ska jag byta bort det lilla hem vi kämpat oss till genom livet, bara för min svärdotters skull? Mina barn har fått utbildning och ett slags start i livet resten får de väl själv ordna med sin klurighet, tänkte jag i drömmen, för oss har ju inget någonsin fallit från klar himmel. Allt vi fått har vi fått jaga fram, Tord och jag.
Saga är fortfarande ogift, jobbar i ett märkligt, nästan tyst kontor långt bort och har tagit bolån till en lägenhet. Någon gång bodde hon hemma och hyrde ut sin egen för att få pengarna att gå ihop, men nu bor vi i drömmen på olika sidor av drömstaden. Min son däremot är ja, som en manet. Han har inga behov, han stirrar bara på Linnéa och väntar på direktiv. Han vill inte bo med mig, och hon är där denna flyktiga, främmande svenskhet, som en grå skugga. Och vad bryr väl Gustaf sig, min son, om en egen bostad?
Jag hade kunnat acceptera att de bott hos mig för att spara till handpenningen, men aldrig skulle jag ge bort mitt hem eller sälja min framtid för deras skull när jag är borta får de ärva hälften var, då får de se hur de klarar sig.
Detta sade jag i drömmen till Linnéa, och mina ord var hårda som norra vibbar. “Mamma, är det inte lite väl vräkigt att bo själv i en trerummare?” frågade hon med ett snett leende. “Är det vettigt?” Jag bad Gustaf säga till henne, men han mumlade bara något ohörbart.
Jag förstår inte varifrån Gustaf är kommen. Jag, min far, min syster vi är alla envisa som norrbottniska tallar, men Gustaf är mjuk, som snön i mars. Hur han lyckades bli sambo är bortom mitt förstånd kanske var det bara så att Linnéa ville ha någon, vem som helst.
Efter vårt samtal om lägenheten hörde jag knappt av henne. Gustaf ringde ibland, men kom aldrig förbi det var som om han inte längre fick komma till drömhemmet av sin hustru. Så vid ett tillfälle berättade han på telefon att jag skulle bli mormor. Det grep tag ändå, första barnbarnet! Jag försökte försonas: köpte present, en söt prinsesstårta, och hälsade på men då slank orden ur Linnéa: “mitt barn ska födas som en lodis, inte ens i sitt eget hem”. Hennes prat gick återigen kring bostad den eviga visuella tapeten i drömmen.
Jag slogs inte; att bråka med en gravid kvinna är som att försöka kasta omkull en älg, så jag gick bara. Om någon är dum, är det för alltid. Jag såg henne inte förrän graviditeten var över. Min egen hälsa vacklade, läkarbesök, drömmens grå korridorer utan slut. Inte ens när mitt barnbarn föddes fick jag reda på det förrän en vecka senare, via Gustaf.
Han bjöd in mig till en slags drömföreställning; när samtalet plötsligt avbröts och svägerskan, också hon suddig och lång, tog över. “Skippa presenten, ge bara pengar,” sade hon utan känsla. Och så tog jag fram en reserv drömmens hopknölade tusenlappar, men nu i kronor för ett första barnbarn kommer inte varje dag. Jag gick till adressen, hela vägen kantad av röda husknutar och frusna björkar.
Linnéa snokade i kuvertet, rynkade på näsan som om tiotusen kronor var ett äggskal. Hon sade inget högt, men ansiktet var missnöjt och kylan sipprade över tröskeln. Barnbarnet var dock en pärla vackrare än alla norrsken, näsan var Gustafs och jag stannade inte länge. Efter det blev jag inte inbjuden igen. Jag trängde mig heller inte på ett barn måste ju bli en del av en ny verklighet. Men efter tre månader förstod jag att ingen skulle ringa, så jag ringde Gustaf själv.
Jag köpte några kläder till barnbarnet och en mandeltårta, steg in med förhoppning. Linnéa öppnade dörren, tog emot presenterna, men hennes blick dog ut i kyla.
“Jag trodde vi kommit överens sist,” sade hon bittert. “Vi behöver inga smågåvor, vi behöver pengar för barnet.”
“Ska jag alltså ta med ett kuvert varje gång jag vill se mitt barnbarn?”
“Vad tycker du själv? På grund av er måste vi bo i andra hand. Min make arbetar ensam, ni hjälper aldrig, så ge oss pengar åtminstone!”
Det stack i halsen. Gustaf stod där och sade ingenting, med barnet i famnen. Jag tog min kappa och gick. Jag har inte tänkt köpa min närhet.
Vi pratade inte på nästan ett år. De ringde inte mig, och jag ringde inte dem. Men härom veckan ringde Gustaf barnbarnet skulle fylla år, jag var välkommen, bara jag inte glömmer presentens värde. Linnéa tog telefonen och rabblade en summa som motsvarade min drömlön.
Jag åkte inte. Jag hade inte de pengarna. Och insåg: jag har inget barnbarn, ingen son. Om jag haft en riktig son hade han inte låtit sin sambo utpressa mig för att få träffa mitt eget barnbarn. Låt dem överleva i sin egen myrstack. Jag tänker inte betala för att träffa barnbarn.
Nu funderar jag på hur lägenheten ska testamenteras, så att varken Gustaf med sitt snälla hjärta, eller Linnéa med sina rovfågelsögon får en enda planka av mitt lilla drömhem.
