Monika, som nu mindes sin barndom i ett svunnet Stockholm, var en kvinna på 67 år som troget höll fast vid sin dagliga vana att promenera i Humlegården. Den där särskilda dagen låg en ovanlig tyngd över henne när de gamla minnena drog förbitiden då hennes familj var samlad och livet kändes ljust. Allting förändrades dock genom en enda händelse. Hennes son, som då stod på tröskeln till en lovande karriär, hade just nått framgång när beskedet kom om hans tragiska drunkningsolycka ute vid Mälarens kalla vatten. Vad som egentligen hade hänt den dagen förblev ett mysterium som aldrig fick sin förklaring. Sörjens börda visade sig svår för hennes man, vars hälsa snabbt försämrades. Han blev dyster, började vandra runt nätterna och slutligenen isig vintermorgoninträffade en olycka som tog hans liv.
Vid femtio års ålder stod Monika som änka, utan någon kvar att luta sig mot. Pensionen, några tusenlappar i månaden, räckte till det mest nödvändiga men livet blev ensamt och stilla. I denna ensamhet fann hon dock tröst hos en pojke i kvarteret, Petter, som allt oftare kom förbi hennes kokande kök för att prata och lyssna till hennes historier.
Jag minns en särskild eftermiddag på vägen hemdet är sådant som etsat sig fast i minnet. Monika lade märke till en ambulans som stod parkerad på hennes grusgång. En oroande folksamling hade samlats, och mitt ibland dem såg hon hur Petter stod förkrossad bredvid sin mor som låg på båren, bönfallande att hon skulle vakna. När polisen försökte samla ihop den skärrade pojken, klev Monika fram. Hon erbjöd sig att ta med honom hem så länge. Polismannen skrev ned hennes namn och nämnde att socialtjänsten snart skulle kopplas inlaget runt barnets fortsatta omsorg låg inte i hennes händer.
Det var först efter en månad, då Monika och Petter redan vant sig vid sina nya rutiner, som någon från kommunen dök upp för att tala ut om Petters framtid. På kvällarna brukade Monika laga smörgåstårta och sjunga gamla vaggvisor från sin ungdom för pojkenhon började känna sig som en mor igen. Hennes önskan att få behålla Petter var stark, men myndigheterna hänvisade till lagboken; de gjorde det tydligt att Monikas ålder ställde till med hinder. Trots deras ord, som sved och oroade, visste Monika i sitt hjärta att hon aldrig skulle finna ro så länge inte Petter fanns vid hennes sida.
