Jag och min fru har sparat pengar i många år för att kunna köpa ett hus på landet, och nu har vi äntligen gjort slag i saken. Sedan ett år tillbaka åker vi dit nästan varje helg och ibland hela sommaren.
Vi fick även hjälp av min mamma och pappa som ville stötta oss så att vi kunde förverkliga vår dröm tidigare. Glädjen var enorm när vi började renovera och fixa; vi byggde ett växthus bredvid trädgården för att kunna odla under vintern, och bak på tomten byggde vi en sandlåda och några gungor till barnen. Från början kom våra vänner, både mina och min frus, förbi nästan varje dag, och vi promenerade ofta ner till ån som ligger ett par hundra meter bort. På kvällarna grillade vi kött tillsammans, och när natten kom åkte de flesta hem, men ibland sov några kvar när de inte hade bil eller skjuts. Alla bekanta gratulerade oss till vårt nya hus.
Ett år senare hade de flesta insett att lagom är bäst och slutat komma lika ofta. Nu kommer de mest när vi bjuder in, som vid helger och högtider. Men det finns en person som inte verkar fatta det. Om hon överhuvudtaget hör något om vår stuga, packar hon väskan, kommer och tar plats oavsett om vi vill ha besök eller inte är det tydligen vad hon vill som gäller.
Det är okej när vi bara är själva, men vi har ju även mina föräldrar och små barn där. Jag har verkligen försökt få henne att förstå att det är dags att åka hem, men ingenting biter. Hon blev kvar hos oss två hela månader.
Trots alla mina försök till och med när jag sa att min frus föräldrar snart skulle komma och att det vore för trångt envisades hon. Till slut gick hon med på att sova på kalla golvet, bara hon fick en madrass.
När hon är på besök ser det ut så här: hon dyker upp på fredagskvällen, och resten av helgen ligger hon i soffan och tittar på tv medan jag och min fru sliter i trädgården och vattnar blommor. Varje gång vi ber om hjälp får vi samma svar: Jag kom ju hit för att koppla av.
Min fru, mina föräldrar ingen har någonsin sagt något negativt om henne, men för min del har jag börjat känna mig riktigt irriterad.
Nu har vintern kommit och kylan lagt sig över gården. En kväll sitter vi i stugan och dricker kaffe tillsammans, och hon säger: Det är synd att det är vinter nu, om det hade varit sommar hade jag varit här mycket oftare… Jag ryser när jag hör det, för innerst inne önskar jag bara att slippa ha henne här varje helg, men kan inte förmå mig att säga det rakt ut. Tänk om hon blir sårad och slutar prata med mig?
Jag vill inte det, men önskar verkligen att hon inte kom varje helg. Vad ska jag göra?
