När jag var liten, drömde jag om att bli vuxen så jag kunde göra precis vad jag ville: äta vad jag ville, lägga mig när jag själv bestämde, gå ut utan att behöva fråga någon om lov. Idag skrattar jag lite ömt åt mitt lilla, naiva jag. Verkligheten slog till samma dag som jag flyttade till min egna lägenhet i Malmö: städning, matlagning, hyra, räkningar, handling Allt skulle klaras av på en månadslön i svenska kronor som knappt räckte.
Jag trodde friheten bestod i att kunna välja vad man ville ha till middag. Jag visste inte att det innebar att räkna om pengarna skulle räcka till både ris och diskmedel samma månad.
En dag slog det mig att jag inte hade hunnit sätta mig ner i lugn och ro med frukost på flera veckor. Jag gick upp, duschade snabbt, bäddade sängen slarvigt och rusade för att hinna med bussen. På vägen kom jag på att jag glömt svara på ett jobbmejl, att internetabonnemanget måste betalas innan fredag och att mitt kort nästan var maxat. “Vuxenfriheten” blev bara en evig lista av måsten, ingen förverkligad dröm.
När jag väl kom hem slog tröttheten ner mig som en sten. Jag öppnade kylskåpet i hopp om att något där inne skulle laga sig själv. Självklart inte jag måste diska något, hacka något, laga något, och sedan diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd med ost, bara för att slippa röra stekpannan. Men inte ens då vilade jag, för mitt huvud malde: vattenräkningen är hög, jag måste fixa läckan på toaletten, kläderna jag tvättade i morse luktar redan för jag glömde hänga upp dem.
Vännerna sa alltid: “Vi måste ses snart!” Men när vi försökte styra upp något hade alla något: någon jobbade övertid, någon tog hand om en sjuk släkting, någon annan hade ingen lön kvar, en fjärde var bara helt slut. Som tonåringar sågs vi nästan varje dag, men som vuxna kunde det gå en månad utan att vi ens träffades. Och när vi väl satt tillsammans, pratade vi bara om trötthet, räkningar och värk i ryggen. Vi var unga, men pratade som om vi vore åttio.
Det tuffaste var ändå insikten om att riktig vila knappt existerar. Till och med helgerna blev en ny lista: tvätta, städa, handla, planera veckan, laga saker. En söndag stod jag plötsligt och grät över golvmoppen. Jag tänkte: “Till och med på min lediga dag så vilar jag inte.” Som barn kallade jag det “frihet”, men nu gjorde jag bara allt det vuxna gjorde för mig men nu fanns ingen att luta sig mot.
Jobbet blev heller aldrig som jag trott. Jag ville att arbete skulle kännas meningsfullt. Jag visste inte att det också skulle innebära att le på beställning, uthärda fåniga kommentarer, jaga mål som ändrades varje vecka, och se större delen av lönen försvinna på saker jag knappt märkte. En dag satt jag och räknade om jag hade råd med lunch eller om pengarna behövdes kvar till busskortet. Sådant berättar ingen för en när man är barn. Ingen förklarar att vuxenlivet mest består av att ständigt jonglera tusen saker i huvudet.
Jag trodde att bli vuxen handlade om frihet. Men i själva verket är det en märklig balans mellan utmattning, ansvar och små, korta stunder av lugn.
