Astrid vandrade genom en sal fylld av björklöv, där båda golvet och taket verkade sväva. På denna underliga bröllopsfest i Sundsvall stötte hon på en man som hette Gustav, vars ansikte hon kände igen från drömmar om midsommarnätter. De blev förälskade på ett ögonblick, med smörgåsar och saft dansande kring dem som levande varelser. Allt gick så snabbt knappt några månader senare stod de i ett kyrktorn i Norrköping, och ekot från brudens skratt blev till en melodi som följde dem hem till deras lilla etta.
Strax därefter kände Astrid något annorlunda en inre melodislinga av nyväckt liv. Hon försökte få tid till ultraljud, men alltid var världen på tvären: hon var hostig, chefen såg till att hon blev kvar sent på kontoret, tunnelbanevagnar kom aldrig i rätt tid. Så inget blev av.
Graviditeten var tyngd av surströmmingdrömmar och rullande hav. Astrid blev utmattad, illamående och ryggen värkte som om den bar på vinterstormar. Den stora magen gjorde det omöjligt att promenera genom snön kring huset, så hon låg ofta på soffan och såg älgar vandra förbi fönstret. Sista månaden lämnade hon inte lägenheten, allt medan Gustav, som älskade henne, tillbringade större delen av sin tid på sin arbetsplats bland staplande pärmar.
Plötsligt gick allt fortare än vinden över fjället, och förlossningen startade tidigt. Läkarna, klädda i vita förkläden, blev till dansande figurer kring hennes säng. De tre barnen kom som norrsken, först en flicka, sedan en till, och sist en pojke. Allt var ett kalejdoskop av glödande färger. Astrid satt i chock. Gustav kom in genom en dörr som inte fanns, och tycktes förvandlas till far till tre på en nanosekund.
Under tiden på sjukhuset köpte Gustav enkla, blåa spjälsängar men lägenhetens väggar krympte och böjde sig, och varje pjälsäng blev till en ö, som fick plats i deras enda rum. De hade ingenstans att återvända. Vardagen svepte in: vakna nätterna, hostande barn och kyla genom fönstret. Gustav drömde om att allt skulle bli som förut: lycklig kärlek, lata kvällar, nattliga samtal. Men istället blev allt till grå dimma.
Astrid försökte hinna med barnen flickorna som hette Svea och Elin, och pojken som fick namnet Tage men hon hann aldrig med sig själv. Tiden till Gustav försvann helt, och en dag blev han till en skugga som gick till jobbet och aldrig kom tillbaka.
Astrid ringde runt: sjukhuset, polisen, vänner i Umeå, men ingen visste. Sanningen blev till en kylig vind. Gustav hade flytt från henne och barnen.
Då insåg Astrid att hon måste bli stark som granarna kring huset. Barnen var hennes ansvar och mamma, Birgitta, flyttade in, bar dem genom nätterna och hjälpte henne. De två uppfostrade barnen på föräldrarnas gamla sätt, även när livet var som en lång vinter. De levde på barnbidrag och Birgittas pension, räknat i svenska kronor, som försvann likt snö i april.
Plötsligt öppnade ett nytt köpcentrum nära deras hem, med väggar av glas som liknade en insjö. Astrid fick arbete där och blev genast uppskattad för sitt ansvar, trots att hon var ensam med tre barn.
Därifrån blev livet lättare hon kunde engagera en barnflicka som hjälpte till, och Birgitta fick vila. Åren gick, och Astrid blev befordrad. Hon förändrades, blev vacker och välvårdad, som om hon fått nya färger under den svenska sommarsolen.
En dag, när björkarna svajade, återvände Gustav till staden och ville träffa barnen. Han bad Astrid om förlåtelse, om en ny chans som om det var februari igen och allt skulle börja om. Astrid såg på honom, och insåg att hennes hjärta blivit till fruset vatten känslorna var borta för alltid. Hon sade det rakt ut. När Gustav gick, andades hon ut, som om sista snön äntligen smälte. Det förflutna var borta, och framtiden låg oväntat öppen framför henne, som en stig mot midsommar.
