Det här är inte bra! Hon är ju ändå hans mamma! Han kan ta hem henne till sig! Sådana kommentarer kommer ofta från min mans släktingar. Jag vet att mina egna vänner tänker likadant, men ingen säger det direkt till mig. Det hela handlar om min svärmor.
Britt-Marie är 83 år gammal, väger över hundra kilo och är ofta sjuk. Varför flyttar du inte hem Britt-Marie till er? frågade min kusin för några år sedan. Det är fint att du hjälper henne varje dag, men tänk om något händer på natten? Det är svårt för henne att vara ensam. Din Erik är ju hennes enda stöd.
Det är självklart att det är sonen, den enda frun och det enda barnbarnet som ska ta hand om henne. De senaste fem åren har Britt-Marie inte lämnat sin lägenhet ens en gång. Hennes ben värker och hennes tyngd gör det svårt att röra sig. Allt började för trettio år sedan. Då var min svärmor energisk, ung, frisk och hade stark vilja.
Vem har du tagit med till mig? utbrast Eriks mamma när hon först träffade mig. Har jag offererat hela mitt liv för det här?
Efter de orden gick jag tyst bredvid Erik till bussen. På den tiden bodde hans mamma på en fin gård utanför Stockholm, i ett stort och vackert hus. Hennes man hade haft en bra position, så Britt-Marie levde gott länge, även efter att han gått bort. Den dagen hann Erik ifatt mig och följde med. Jag hade tur med min man: han lyssnade inte blint på sin mamma utan visade alltid respekt för de äldre. Han försökte lugna mig och förklarade att hans mamma helt enkelt var sådan.
Efter vår vigsel började vi spara för eget boende. Erik flyttade ut och var borta i ett halvår. Han arbetade hårt. Efter några år lyckades vi köpa ett eget hus och senare renovera det. Vi fick det färdigt. Vi besökte inte Britt-Marie särskilt ofta. Hon lyckades ändå sprida rykten om mig till Erik och alla hon kände. Ser ni, svärdottern tillåter inte sonen att hjälpa sin mamma. Hur menar hon att jag inte tillåter det? Och så vidare.
Hon valde att flytta in till stan, men pengarna hon fick för huset räckte inte. Hon föreslog att vi skulle hjälpa till ekonomiskt och lovade att lägenheten skulle ärvas av vår son, hennes barnbarn. Men hos notarien sa hon plötsligt att lägenheten skulle ärvas av henne, eftersom en vän sagt att så många äldre förlorar sitt hem annars. Sedan sa hon att hon skulle ge lägenheten till den som tog hand om henne när hon blev gammal. Hon ville vara fru i huset! Hon sa att vi skulle lura henne och lämna henne utan något.
Det har gått nästan tjugo år sedan dess. Alla på notariekontoret hörde henne klaga, och vi kände oss väldigt obekväma. Vi lät det vara. Hon flyttade in och lät oss inte ens måla om. Hon bodde där knappt en månad innan hon började klaga på att allt var gammalt och trasigt. Det var alltid mitt fel: jag hade hittat fel lägenhet och ville bedra henne.
Britt-Marie älskade sin kusins barn men ignorerade sitt eget barnbarn. Hon låtsades till och med inte minnas hans födelsedag! För några år sedan blev min svärmor sjuk. Hon hade gått upp så mycket i vikt att det var svårt för henne att ta sig runt i lägenheten. Jag tog med mat som läkaren ordinerat. Britt-Marie svor och vägrade äta, sade att bara hennes kusin visste hur man lagade mat åt henne och att jag svalt henne.
Förra året började Erik tjata om att vi skulle ta hem henne. Enligt honom hade mamma förstått och insåg att hon måste följa läkarens råd.
Okej jag gick med på det, men ställde krav: köket ville jag ha för mig själv, jag bestämmer maten, och ingen av hennes kusiner får komma hem till oss.
Svärmor blev upprörd och ville inte komma hon trodde att hon skulle bli mor i huset och bestämma allt. Men hemma hos oss finns bara en verklig fru och det är jag! Jag fick istället fortsätta åka hem till henne, städa, laga mat och ibland stanna över natten. Hennes favoritusin uttryckte sin oro endast via telefon.
Britt-Marie ringde och klagade att jag svalt henne: ingen godis, inga rökta korvar. Hon bad mig komma med kakor. Kusinen, med sitt hektiska schema, sköt upp besöket trots att hon bodde tre gånger närmare än jag. Hon kom bara en gång i månaden med något onyttigt, medan jag tog hand om henne varje dag.
En dag ringde Britt-Marie sin kusin och klagade om sitt försvunna halsband och kors. Hon sa att vi båda hade varit där men var säker på att det var jag som tagit dem.
Jag sa ingenting, satte maten på bordet och tog halskedjan och korset som hade ramlat av nattduksbordet. Hemma berättade jag allt för Erik, och bestämde mig för att inte besöka henne mer. Jag föreslog att vi skulle söka en plats på äldreboendet åt henne. Erik höll med.
Så småningom insåg jag att gränser är nödvändiga, även när det gäller familj. Vi kan hjälpa, ta ansvar och visa omtanke men vi behöver också respektera oss själva och våga säga ifrån. Riktig kärlek och omtanke börjar med att sätta värde på sitt eget hjärta.
