Jag bor tillsammans med min mamma och har två arbeten, och i den märkliga drömmen rör jag mig genom snöiga gator i Stockholm, där timmar och dagar flyter ihop som ångande kaffe i min kopp. Jag betalar mina matvaror och elräkningar själv, för hela min mammas pension går till min äldre bror Linus. Jag sliter för att spara ihop till min egen lägenhet, där framtiden ska ligga som en varm filt över mina drömmar. Att balansera räkningar och sparande är som att försöka jonglera sill med händer gjorda av glas. Men trots utmaningarna håller jag fast vid mitt mål hårt arbete och disciplin ska föra mig till den där egna bostaden, mitt lilla ställe i världen.
En natt, precis när snön smälter och klockan slår tretton, bad min bror Linus mig om pengar till en deposition i ett land långt borta kanske Oslo, kanske bara en plats som inte finns. Jag visste att pengarna aldrig skulle komma tillbaka, så jag svarade lugnt att jag behövde dem för att köpa min egen lägenhet. Linus blev missnöjd, sprang i rusande stunder till mamma och klagade över min orättvisa.
Linus ekonomi är som en pendel mellan två världar han kör taxi genom städer som fladdrar fram och tillbaka mellan verklighet och saga, och gör små reparationer hemma, vilket betyder att hans inkomster är som vattendroppar på ett rådjurshorn: ibland där, oftast inte. Han och hans fru, Stina, spenderar ofta pengar på onödiga ting dyra takeaway från nya matställen och exklusiva prylar som glänser i nattens blåa ljus. Trots att de har tre barn och ännu ingen stabil bostad verkar det alltid som om de är på väg någonstans, men de kommer aldrig fram.
Jag däremot lever sparsamt min mobil är gammal, men den fungerar, medan Stina jagar det senaste på avbetalning som om framtiden låg gömd bakom ett SIM-kort. När jag sa nej till att låna ut till Linus, tog han illa vid sig och viskade till mamma om min kyla.
Mamma försökte övertala mig, lovade att om jag gav Linus pengarna skulle hon överlåta sitt gamla, solblekta lägenhet på Södermalm till mig. Men jag ville inte vänta på arv jag ville skapa mitt eget hem, inte stå som en figur i ett klassiskt arvsdrama.
Hon accepterade till slut mitt beslut, men drömmen blev underligare. Plötsligt bestämde sig Linus och hans familj för att flytta in hos mamma, för att spara pengar som om de vann på Triss, utan att tänka på mina behov. Jag blev utan hem, som en fisk på land, och mamma trodde att eftersom jag hade sparpengar några tusenlappar i svenska kronor skulle jag klara mig. Linus tog bort mig från sitt liv som om jag var en bortglömd matlåda i kylskåpet.
Trots den stökiga familjesituationen och de surrealistiska händelserna känner jag ingen skam över mitt val. Jag tror att jag följer mina principer: min framtid, mina drömmar, min varsamma hantering av de pengar jag har samlat ihop, är det som lyser i den märkliga drömmen. Och när jag reser mig ur snön, vet jag ändå att jag gjort det rätta.
