Ingen kommer någonsin att såra dig

INGEN KOMMER SÅRA DIG

Var har du varit? frågade Prosten bryskt när min fru trädde in genom dörren.

Jag jobbade.

Men det är ju lördag idag!

Jag jobbar även på lördagar.

Jobbar du? Men ändå är plånboken tom.

Du själv gör ju inget alls

Akta dig för hur du pratar! väste jag, och tog ett hotfullt steg mot henne. Gå till affären nu på en gång! Det finns ju inget att äta här hemma.

Prosten, vi har bara två tusen kronor kvar och en vecka till löning. Du kunde åtminstone försöka hitta ett jobb, eller ta en sväng som taxichaufför med bilen.

Tror du att jag är taxichaufför? Var glad att du får bo i min lägenhet, och så öppnade jag dörren. Ut, nu! Till affären!

***

Tårarna rann nerför Annikas kinder. Så orättvist allt känns… Är det verkligen hennes fel att livet bara rasar? Vi har varit gifta i över fyra år. I början gick det faktiskt bra. Våra föräldrar samlade ihop pengar och köpte en tvåa åt oss. Sen lyckades vi till och med spara ihop till en bil, visst, en enklare Volvo, men vi var så glada. Allt skrivet i mitt namn, för mannen är ändå huvudpersonen, hette det. Annikas föräldrar bor i ett litet samhälle men lade in sin del också.

Jag hade ett litet företag tillsammans med min far, det var inga större pengar men vi kunde leva. Men mitt högmod gjorde mig blind. Jag trodde jag förtjänade mer, grälade med pappa och förlorade alltihop. Nu har jag varit arbetslös ett år och ägnar dagarna åt ingenting.

Jag har börjat skrika åt Annika, ibland till och med slagit henne. Hon jobbar sex dagar i veckan men pengarna räcker ändå inte. Och istället för att stötta henne skyller jag på henne, som att allt är hennes fel. Tankarna börjar snurra hennes huvud kanske är det bättre att flytta hem till sina föräldrar? Men där bor redan de två yngre systrarna, ska hon också belasta föräldrarna?

***

Hon gick ut ur porten, torkade tårarna och styrde stegen mot butiken. Inte den närmaste, men den längre bort där är maten billigare, och dessutom ville hon inte gå hem direkt.

På parkeringen utanför en av butikernas stoppade en silvergrå XC90 och ur klev en man med lite haltande ben. Annika såg honom i ögonvrån.

Annika! hördes en glad röst.

Hon vände sig tvärt om.

Viktor!

Det var hennes gamla skolkamrat. Viktor var handikappad sedan barnsben, något med ben och armar, och tillbringade mycket tid på sjukhus när de växte upp hemma i Skövde. Killarna retade honom, men han tappade aldrig modet och var alltid bäst i klassen. Efter varje behandling gick han lite bättre. I ettan bar de honom nästan in, men på studenten tog han emot sitt stipendium med egen, rak rygg.

Och nu kliver han ut ur en dyr bil och kommer fram till henne med glädje. Annika, det är verkligen du?! Han lät självsäker. Länge sedan jag såg dig! Vi sågs ju aldrig på återträffen för två år sedan? Julia sade att hon sagt till dig men du dök inte upp.

Ja, det var så mycket då sa Annika, lite generad, vilket Viktor märkte.

Ska du handla? frågade han snabbt.

Ja

Kom, jag också.

Men han ledde henne mot en dyrare butik. Hon ville egentligen gå till den billigare, och hennes tvekan kunde inte undgå Viktor. Han spanade in hennes slitna rock och anade mycket mer.

Annika, försökte han.

Nej, Viktor, jag går vidare, förlåt.

Hon drog undan sin hand, böjde på huvudet och gick mot lågprisbutiken.

***

Hon handlade, räknade noga örena. När hon kom ut stod Viktor kvar vid sin bil, tog hennes hand, öppnade dörren och sade bestämt:

Sätt dig!

Annika lydde tyst, och Viktor satte sig bredvid.

Berätta, vad har hänt?

Och som ett barn snörvlade hon och berättade allting utan att hålla inne med smärtan.

Lämna honom, då är det klart! sade Viktor direkt.

Men Viktor, vart ska jag ta vägen? Hela livet är skrivet på honom.

Annika, jag är en av stadens bästa advokater. Det spelar ingen roll vems namn som står på kontraktet. Hälften är ändå ditt. Ge mig ditt nummer.

Hon tvekade först men gav till sist mobilen. Han ringde direkt, och hennes mobilspelade en kort svensk schlager.

Det är lördag idag. På måndag ansöker du om skilsmässa. Jag berättar exakt vad du ska göra. Jag kör dig hem. Var bor du?

På Tegnérgatan, vid posten

Roligt, jag har precis flyttat in här, han nickade mot det nya vita huset intill.

***

Vid hennes port gick han ur, öppnade dörren för henne.

Bestäm dig nu, Annika! Jag ringer dig på måndag. Råkar något hända i helgen ring mig direkt.

Viktor, jag är faktiskt rädd för honom.

Var inte det! Viktor gav henne ett tryggt leende.

***

När Annika klev in i hallen stormade jag ut:

Vem har du åkt runt med i bil?

Prosten, det var bara en skolkamrat.

Mannen hungrig hemma, men hon roar sig…

Sedan flög orden och så handen.

Annika tappade matkassen och rusade ut i huset, gråtande av förtvivlan och smärta. När hon sprang ut ur porten krockade hon nästan med Viktor.

Sätt dig i bilen!

Han öppnade dörren och hon steg in, och så körde de iväg.

***

Annika hann knappt förstå innan Viktor släppte in henne i sin stora, ljusa, trerummare.

Viktor, vart har du tagit mig?

Det här är mitt hem. Ingen kommer att såra dig här, jag bor själv.

Då ringde hennes telefon. Med den bekanta sura rösten hördes mitt vrålande:

Var är du nånstans?

Det blev mera bråk. Viktor tog mobilen ur hennes hand och svarade lugnt, men bestämt:

Annika ska skilja sig. Lägenheten stannar hos henne.

Va? Vem är du?

Och om du inte har lust kan jag se till att du tillbringar en tid i häktet.

Tror du du är nån?

Det räcker, sade Viktor och la på.

Annika satt fortfarande och grät.

Så, nu är det slut på det! Tvätta dig, sen äter vi något.

Han kokade te och ringde ett samtal.

***

Efter en snabb fika sa Viktor lika bestämt:

Nu går vi till botten med din man!

Nej, Annikas ögon glimmade till av rädsla. Jag vågar inte

Annika, det blir precis som du vill. Ingen press.

Utanför huset väntade en polisbil. Ur den hoppade en ung polis som hälsade:

Advokat Bergström, vi står till ert förfogande.

Handskakning. Annika fick sätta sig i baksätet.

***

Några minuter senare knackade polisen på min dörr.

Vem där? hörde jag min egen röst, dryg som vanligt, när dörren öppnades.

Prosten Lundström? frågade polisen.

Ja.

Jag behöver ställa några frågor.

Jag kastade en hatisk blick på Annika och muttrade:

Stig på.

De gick in i vardagsrummet, slog sig ner. Polisen började skriva en rapport.

Annika, ta med dig dina papper och allt du behöver för första tiden.

Det var Viktor som sade det. Hans röst var lågmäld och trygg. Annika kände sig sedd och skyddad, för första gången på länge. Hon tog sina papper och gav dem till Viktor, på något vis kändes det rätt. Sedan började hon packa lite saker. Allt gick av bara farten, som om hon visste: det blir inte värre nu, Viktor lämnar mig inte. Ja, där började känslan växa den känslan som gör folk lyckliga på riktigt.

Advokat Bergström, jag är klar, sa polisen och reste sig.

Bra! Låt mig prata med honom ensam.

Viktor satte sig på polisens plats.

Såhär, Prosten. På måndag lämnar din fru in skilsmässoansökan. Ni har inga barn, så det går fort. Allt ni har tillsammans ska delas lika.

Och om jag inte går med på det? Jag står ju på alla papper.

Då blir det stämning: skilsmässa, bodelning, och anmälan om misshandel. Jag är ordförande i regionens advokatkollegium och kan garantera att rättvisan vinner.

Jag tänker prata med min fru ikväll, så blir det som jag vill.

Hur vet du att din fru stannar kvar här ensam?

Medan vi är gifta har jag rätt…

Jag kan låta häkta dig genast för misshandel, och då sitter du inne över helgen medan Annika bor här. Är det vad du vill?

Okej, låt henne gå sa jag efter en stund.

Utmärkt. Jag hämtar upp dig på måndag så går vi tillsammans till tingsrätten.

***

Det ringde i Annikas mobil. Den här gången log hon, det var mamma. Efter separationen blev de inte sams direkt föräldrarna tyckte inte om skilsmässor, de hade själva varit gifta i över trettio år utan större bråk.

Hej mamma! ropade Annika glatt.

Hej, dotter! men rösten lät tung.

Vad är det mamma? Du låter ledsen.

Och du, du låter glad. Är det skilsmässan som gör dig glad?

Ja, ärligt talat ja, jag är lättad!

Ja, du får leva ditt eget liv.

Mamma, varför ringer du egentligen?

Olga ska gifta sig också.

Oj! Med vem?

En kille från stan. Vill bo i Göteborg. Han har inget eget, inget sparat, bara kärlek. Hans föräldrar kom hit, de bor tre i sin trea. Vi bestämde oss för att köpa en etta ihop till dem, men hoppa över festen. Nu går din syster och surar.

De kan bo i min lägenhet så länge, så ser vi senare.

Vad säger du, Annika? Var ska du själv bo?

Mamma, nu nästan skrattade Annika jag ska gifta mig.

Du har ju inte ens hunnit skilja dig än

Jag lovar, det är för livet denna gång! Han heter Viktor och jag älskar honom så mycket.

Den här tiden i mitt liv lärde mig: den som visar omtanke och värme kan hela vad som helst. Och ingen förtjänar att bli trampad på, allra minst av den som borde vara ens närmaste.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Ingen kommer någonsin att såra dig
Jag satt vid bordet och höll i händerna bilderna som just hade ramlat ur svärmors presentpåse – det var inga kort, inga gratulationer, utan utskrivna fotografier från en mobil, avsiktligt framkallade som om någon ville att de skulle bevaras. Hjärtat hoppade till, köket var tyst förutom klockans tickande och ugnens svaga ljud när den höll värmen. I dag skulle vara en vanlig familjemiddag – ordnad, ren och trivsam. Jag hade dukat med strukad duk, matchande tallrikar, de fina glasen och servetterna jag sparat för ”gäster”, när svärmor kom in med påsen och den där granskande blicken. ”Jag har med något litet,” sa hon bara, lämnade påsen på bordet utan leende, värme, nästan som om hon lämnade fram bevis. Jag öppnade påsen artigt när bilderna plötsligt föll ut på bordet som örfilar: först min man, sen igen, på den tredje min man och en kvinna vid hans sida, inte någon ”slumpmässig” heller. Allting i mig drog ihop sig. Svärmor satte sig mitt emot, rättade till ärmen som om hon just serverat te – inte kastat in en bomb. ”Vad är det här?” fick jag ur mig med låg röst, men svärmor dröjde med svaret, tog ett glas vatten och sa till slut: ”Sanningen.” Jag räknade till tre tyst inom mig för att hålla rösten stadig. ”Sanningen om vadå?” Svärmor lutade sig tillbaka, korsade armarna och granskade mig som om hon varit besviken redan vid första anblicken. ”Sanningen om mannen du bor med.” Ögonen tårades, men inte av sorg – av förnedring, av hennes ton, av att hon sade det med ett visst nöje. Jag lyfte bilderna, fingrarna svettiga mot kallt, vasst papper. ”När är de tagna?” frågade jag. ”Nyligen nog. Inbilla dig ingenting, vi ser alla, det är bara du som låtsas.” Jag ställde mig upp, stolen gnisslade till. ”Varför ger du dem till mig? Varför pratar du inte med din son?” Hon lutade huvudet. ”Jag har pratat. Men han är svag, han tycker synd om dig. Jag… jag tål inte kvinnor som håller män tillbaka.” Då förstod jag – det här var inget avslöjande, det var en attack. Ingen ”räddning”, bara en önskan att förödmjuka, få mig att krympa, känna mig oönskad. Just då pep ugnen – middagen var klar och jag landade i nuet, i det jag hade gjort. ”Vet du vad som är mest osmakligt?” frågade jag utan att möta hennes blick. ”Säg,” svarade hon torrt. Jag tog en tallrik, sedan en till, började duka som om inget hänt. Händerna skakade, men var sysselsatta för att jag annars skulle gå sönder. ”Att det här inte är något en mor gör – det här gör bara en fiende.” Svärmor log ett kort leende: ”Jag är realist. Bli det du också.” Jag ställde maten framför henne. Hon höjde ögonbrynen. ”Vad gör du?” ”Bjuder dig att äta,” sa jag, ”det här förstör inte min kväll.” Då blev hon rådvill, förväntade sig tårar, utbrott, att jag skulle ringa min man eller falla sönder – men det gjorde jag inte. Jag satte mig mitt emot, samlade ihop bilderna och la en vit, ren servett ovanpå. ”Du vill se mig svag,” sa jag. ”Det blir inte så.” Svärmor kisade. ”Det blir så, när du gör honom en scen.” ”Nej. När han kommer hem får han middag – och chansen att tala som en man.” Tystnaden blev tung, bara besticken klirrade när jag la dem tillrätta. Efter tjugo minuter klickade ytterdörren, min man klev in: ”Det luktar gott…” Sedan såg han sin mor vid bordet, ansiktet slog om. ”Varför är du här?” Svärmor: ”Jag kom för middag – min svärdotter är ju huslig.” Orden var som en kniv. Jag mötte hans blick, utan drama. Han såg bilderna under servetten. Han frös till. ”Det där…” viskade han. Jag lät honom inte fly. ”Förklara. För mig och för din mamma – det var hennes idé.” Svärmor lutade sig fram, redo för spektakel. Han drog efter andan, sa: ”Det är inget. Gamla bilder. En kollega som fångade mig på firmafest, någon tog kort.” Jag frågade: ”Vem skrev ut dem?” Han kastade en blick på sin mamma. Hon log nöjdare än någonsin. Då gjorde han något jag inte väntat: tog bilderna, rev dem mitt itu och igen, kastade dem i sopan. Svärmor for upp: ”Har du blivit galen?!” Han mötte hennes blick och sa hårt: ”Det är du som är galen. Det här är vårt hem. Hon är min fru. Om du vill sprida gift – gå ut.” Jag satt stilla – log inte, men kände något slå sig löst inom mig. Svärmor grep väskan, gick och smällde igen dörren. Stegen i trappen lät som en förolämpning. Min man vände sig till mig: ”Förlåt…” Jag såg på honom. ”Jag vill inte ha ursäkter – jag vill ha gränser. Jag vill veta att nästa gång står jag inte ensam mot henne.” Han nickade: ”Det blir ingen nästa gång.” Jag gick till sopan, tog upp de sönderrivna bilderna, la dem i en påse och slog knut. Inte för att jag är rädd för bilderna – utan för att ingen mer ska lämna ’bevis’ i mitt hem. Det var min tysta seger. Vad skulle du ha gjort? Ge mig ditt råd…