Hans namn var Magnus. På bilderna såg han ut som en helt vanlig man i trettiofemårsåldern, prydlig, inget som stack ut. I profilbeskrivningen stod det tankar om medvetenhet, personlig utveckling och sökande efter en äkta, levande själ. Redan där borde varningsklockorna ha ringt erfarenheten har lärt mig att ju mer en man pratar om den riktiga kvinnan, desto större chans att han letar efter den bekvämaste lösningen, någon som aldrig påstår sig vilja något eller gör anspråk på någonting.
Vi hade skrivit några dagar. Magnus var korrekt, men ibland dök det upp märkliga undertoner. Särskilt älskade han att tala om att svenska kvinnor, enligt honom, blivit fördärvade av pengar.
Alla vill bara ha restauranger, Thailand och nya iPhones, skrev han. Ingen bryr sig om själen, vill bara ta en promenad och prata.
Som uppfostrad människa nickade jag, åtminstone mentalt, och försökte varsamt styra samtalet åt annat håll. Alla har vi våra sår. Kanske hade hans ex lämnat honom utan bostad eller utan illusioner vem vet. Jag försöker att inte dra slutsatser för snabbt.
Och så bjöd han in till en dejt. Problemet var bara ett: det var mitt i vintern. Inte symboliskt, utan riktigt minus tjugo på termometern och med nordanvinden kändes det snarare minus tjugofem. SMHI hade skickat ut varningar, och alla nyheter rekommenderade att inte gå ut om det inte behövdes.
Ska vi ses i Humlegården? skrev Magnus. Vi promenerar, andas frisk luft och möts utan artighet.
Magnus, det är minus tjugo ute, vi blir isstatyer på tio minuter, ska vi ta en kaffe på ett kafé istället?
Svaret kom snabbt.
Jag går inte på kafé, där sitter bara lycksökare som väntar på att bli bjudna, jag vill ha en livspartner som följer mig i eld och vatten, och i minusgrader. Om det är viktigt att jag lägger tvåhundra kronor på dig, är det ingen idé.
Nyfikenheten tog över. Det var svårt att motstå att träffa denna renhetskämpe, som tyckte att en kopp bryggkaffe var tecken på finansiellt slaveri.
Okej, skrev jag. Parken det är, vi ses vid huvudentrén kl 19:00.
Förberedelserna tog sin tid. Jag plockade fram underställ, varm tröja och slutligen min skidjacka. På fötterna rejäla kängor med tjocka ullsockor, på huvudet en mössa med öronlappar.
I spegeln mötte mig någon redo för polarexpedition.
Nu gäller det, Magnus håll ut, sa jag och blinkade till min spegelbild innan jag steg ut i den iskalla mörka kvällen.
Precis kl 19:00 stod jag vid parken. Kylan nafsade mig i kinderna det enda som var otäckt. Snön knarrade under fötterna och det var folktomt: vettiga människor, inklusive lycksökare, hade valt värmen.
Magnus stod vid ingången i höstkappa. Han vaggade från fot till fot, hoppade och blåste förtvivlat i händerna. Näsan var plommonfärgad och öronen röda.
Jag gick fram.
Hej, sa jag dämpat bakom halsduken.
Han tittade på mig och verkade förvänta sig att få se en liten fe på tunna strumpor som vackert darrade i vinden och gav honom hjältechanser. Istället stod där någon som liknade en räddare på vinterexpedition.
Hej, skakade han fram mellan tänderna. Du har verkligen förberett dig.
Du sa ju själv: eld, vatten jag valde kylan först. Ska vi gå och andas frisk luft?
15 minuters berömmelse
Vi promenerade längs stigen. Den här dejten tog sig direkt in på topp fem över de märkligaste i mitt liv.
Vad tycker du om vädret? frågade jag med lätt ton.
Uppfriskande, fick han fram. Ansiktet rörde sig inte, bara blåblå läppar. Jag gillar vinter, den testar folk.
Sant, nickade jag. Apropå lycksökare utveckla, varför är kaffe så suspekt?
Att prata gjorde ont kyla bet i halsen men principerna krävde offre.
Därför att relationer ska handla om intresse för varandra, inte pengar. Om tjejen inte kan promenera utan att kräva fika då är hon bara en konsument.
Och om hon bara inte vill få lunginflammation? frågade jag och rättade huvan.
Det är bortförklaringar! snäste han, och snörvlade högt. Det gäller bara att klä sig varmare.
Det gjorde jag, sa jag och visade min bulkiga siluett. Du verkar inte ha klätt dig lika väl. Är du säker på att du inte fryser?
Det är lugnt! svarade han vasst, men han skakade synbart i skymningen.
Efter tio minuter nådde vi parkens huvudplats. Där stod ett stängt kaffekiosk. Magnus betraktade den som en tragisk hjälte.
Ska vi vända? frågade han. Det blåser mer nu.
Nämen Magnus, nu blir jag pigg! Vi har ju precis börjat. Du ville ju se min själ. Ska vi prata om litteratur? Gillar du Jack London? Hans novell Tänd ett bål mannen frös ihjäl för att han underskattade kylan.
Hans blick var allt annat än själslig.
Du, jag måste gå, bröt han. Fick just brådskande ärende.
Vad för ärende? Vi hade ju planerat kvällen.
Jobbet. Kom på att jag glömt en rapport.
Klockan åtta? En fredag?
Ja! nästan ropade han.
Han vände med en smäll och sprang mot utgången. Jag gick efter och njöt: min överlevare höll ut exakt femton minuter.
Vid tunnelbanan sa han inte ens hej han försvann direkt in i värmen. Jag hoppas innerligt att han tinar upp, inte bara om fingrarna, utan också kring sina övertygelser. Fast troligen inte.
Jag gick hem, kokade te och raderade Magnus chatt. Jag ångrade inte tiden. Dessa femton minuter blev det bästa vaccinet mot skuldkänslor och en påminnelse om att självvård inte gör någon till en lycksökare.
Lärdom: I Sverige är det alltid okej att prioritera sin egen komfort före någon annans principer om renhet särskilt när det är minus tjugo.
