Packa dina saker, jag har träffat min första kärlek, sa min man. En timme senare stod han själv där med väskan.
Anders kom hem efter klassåterträffen sent en söndagskväll. Maja diskade precis de sista tallrikarna.
Han såg märklig ut. Upprymd, lite rosig om kinderna. Som om någon berättat att han fått löneförhöjning, eller möjligtvis vunnit på Triss. Maja sneglade på honom medan hon torkade händerna på kökshandduken och tänkte: Jaha, de hade det nog trevligt igår.
Anders sa ingenting. Han hängde av sig jackan och gick direkt till sängs.
Morgonen därpå satt han i köket med händerna knäppta framför sig, precis som någon filmhjälte som tagit ett livsavgörande beslut. Allvarsam blick. Maja ställde fram kaffe till honom och öppnade kylen, dags att ta vara på överblivna köttbullar. Det var precis då han sa det.
Majsan. Vi måste prata.
Maja såg framför sig alla klyschiga repliker som någonsin inlett något dåligt i livet.
Jag träffade Elin igår. Du vet, min första kärlek.
Jo då, Elin hade nämnts en gång vart femte år, särskilt de gånger Anders drack punch och blev nostalgisk. Vi var så unga. Samma gamla visa.
Vi pratade. Länge. Och i alla fall, Majsan, packa dina saker.
Köttbullarna stod kvar på hyllan.
Förlåt, vad sa du?
Jag och Elin ska vara tillsammans. Vi har bestämt oss.
Maja tittade på honom en lång stund.
Lägenheten är ju ändå min, bara så du vet. Det är bäst om du hittar något annat.
Maja ställde tillbaka köttbullarna. Stängde kylen långsamt, utan att ramla ner magneterna med Liseberg på.
Så du har bestämt dig?
Ja.
Hon nickade och gick in i sovrummet.
Maja satte sig på sängkanten och glodde på väggen. Där hängde kattkalendern de köpt på stormarknaden i januari, mest för att den kostade fyrtio kronor. Det var redan mars, men de små kattungarna glodde fortfarande på henne med ömsint förståelse.
Jaha, så var det med det, tänkte Maja.
Tjugo år hade hon bott ihop med Anders, som nu satt i köket och väntade på att hon skulle börja packa. Tjugo år. En evighet.
Det var deras första hyresrätt i Södermalm, där kranen droppade och deras granne Roffe skällde sina ungar hela natten.
Det var konkursen, när Anders gick omkring blek och tyst i månader och Maja försökte att inte märka honom i köket med en öl varje kväll.
Det var natten hon körde honom till SÖS med blindtarmen nästan på väg ut, och läkaren sa sen: En timme till och det hade varit kört, frun.
Det var studentavslutningen i hennes skolklass, där hon jobbat som svensklärare, när Anders dök upp med blommor och såg självsäkert förnumstig ut i dörren.
Allt det där. Allting. Och ändå betydde det ingenting nu.
Maja reste sig upp. Gick tvärs över rummet till garderoben.
Överst, längst in i garderoben låg alla papper.
Anders satt fortfarande vid köksbordet, stirrade in i sin mobil. Fick honom ett och annat fniss förmodligen lagom bedövande sms:ande med Elin. Självtillräckligt och lite generat log han, som om han väntade på bravorop.
Maja slog sig ner. Lade papperen på bordet.
Samlar du ihop dina dokument nu eller? undrade Anders snett.
Nä, jag vill bara visa dig en sak.
Hon öppnade mappen.
Majsan, vi kan väl ta det här sen…
Tyst nu, Anders.
Hon letade rätt på det rätta dokumentet, la det framför honom.
Ett äktenskapsförord. Juristen hade propsat på det där första gången de skulle starta företag bygghandeln som levde i fjorton månader innan den brakade rakt ner i Arlanda Express-fart.
Då var det bara en formalitet. Anders brydde sig knappt Men det är väl en bagatell, vi är ju familj. Maja fixade det själv. Satt ensam hos notarien, kom hem med en kopia. Anders sa bra och glömde igen.
Hon var ingen strateg. Bara pedantisk.
Bygghandeln då? Det rasade ihop redan innan bokslut nummer två. Skulderna landade hårt, men Maja jobbade extra i sex år istället för de tre månader Anders lovat att det skulle ta att lösa det.
Anders tog papperet och började läsa.
Maja drack sitt kalla kaffe.
Vänta här nu, mumlade Anders, rösten lite spädare nu. Det står…
Ja, sade Maja artigt.
Att lägenheten blir din vid skilsmässa!?
Japp.
Anders stirrade en evighet. Sen en gång till på pappret.
Och… lånen?
Dina firmalån, ditt problem. Paragraf fyra.
Tystnad. Mobilskärmen blinkade. Elin undrade nog hur det gick. Han svarade inte.
Maja… alltså har du liksom sparat det här med flit?
Maja funderade. Svarade ärligt:
Nej. Jag slänger bara inte papper.
Det var sant. Hon sparade allting kvitton, gamla garantier, manualer till trasiga hushållsmaskiner, polisutdrag från 2010. Rädslan för slarvig pappershantering sån var hon, helt enkelt.
Anders stirrade nu växelvis på papperet och ut genom fönstret.
Maja reste sig, samlade ihop mappen och tog sin kopp till diskhon. Vände sig i dörren.
Anders. Det är faktiskt någon av oss som behöver hitta nytt boende nu, sa Maja. Du hade rätt.
Sedan gick hon in i sovrummet igen.
Anders blev kvar i köket i säkert tjugo minuter. Kanske trettio. Maja visste inte. Hon dammade av bokhyllan och sorterade böcker, vattnade pelargonen och försökte förvandla stressen till rörelser. En kruka hit, två dammkorn dit då tänker hjärnan mindre.
Efter en stund dök Anders upp igen i dörren.
Majsan?
Hon vände sig om. Han höll fortfarande äktenskapsförordet i ett stadigt grepp, som om pappret kanske skulle rädda honom från ödet.
Snälla. Kan vi prata som folk?
Javisst, sa Maja. Helt neutralt.
Men det här avtalet alltså, det var ju länge sen Ingen trodde väl då…
Vad skulle vi inte tro?
Anders visste inte vad han skulle säga.
Notarien godkände det, sa Maja. Fullt lagligt. Jag dubbelkollade.
När?
Fem år sen. Bara för säkerhets skull.
Nu såg Anders ut som någon som precis fattat att han underskattat situationen en smula.
Hade du planerat det här?!
Maja tänkte efter.
Nej, jag är bara noggrann, svarade hon uppriktigt.
Faktiskt ringde hon om mammas arv när det var aktuellt. Kollade bara äktenskapsförordet mellan varven, för ordningens skull. Det gäller, oroa dig inte, hade notarien sagt. Och hon hade släppt saken. Tills nu.
Anders gick tillbaka till köket. Han bökade därute. Vred på konstiga saker, slog i nån skåpdörr, blev tyst.
Maja öppnade köksdörren.
Vad gör du, Anders?
Tänker.
På vad?
Han svarade inte.
Hon ställde på tevatten.
Har du ens tänkt ut var du ska ta vägen?
Anders tittade upp. Sa inget.
Okej, sa Maja.
Anders hade nog föreställt sig det hela på ett annat sätt. Han skulle göra slut, Maja skulle gråta och bo hos en väninna. Han själv skulle bli kvar i lägenheten, Elin skulle komma över, allt skulle lösa sig filmiskt.
Att Maja hade kvar gamla papper som han själv glömt? Nej, så gick det inte till på film.
Vattnet kokade upp. Maja bryggde te.
Jag tänker inte flytta någonstans. Lägenheten är min och här stannar jag.
Anders sa inget.
Men… vart ska jag gå då?
Till Elin, såklart. Det var ju ni två nu, sa Maja artigt.
Om Elin hade Maja inga känslor inget hat, inget direkt intresse. Elin fanns bara i en annan historia, en där Maja ändå aldrig passat in.
Det får väl vara så.
Hon… började Anders. Men tystnade.
Vadå?
Hon vet inte riktigt. Vi diskuterade aldrig det. Hon… är inte helt redo.
Maja ställde ifrån sig koppen.
Är du på riktigt, Anders? Säger åt mig att packa och har inte ens kommit överens med Elin?
Han var tyst. Hela hans ansikte skvallrade om sanningen.
Vissa män gillar stora beslut. Utrensningen av detaljer kommer alltid sist.
Maja gick till garderoben, tog fram den bruna weekendbagen och ställde den framför honom.
Varsågod, sa hon. Ta vad du ska ha.
Majsan…
Du har tagit ditt beslut. Dags för handling.
Anders såg först på väskan, sen på sitt liv. Och där gick något sönder inom honom.
Han packade.
Maja satt kvar i köket och hörde hur garderoben öppnades, byrålådan gnisslade, något metalliskt klirrade rakhyveln kanske.
Tjugo år. En vzt i en väska som knappt var halvfull.
En timme senare stod Anders i hallen. Väskan i den ena handen, osäkerheten i den andra.
Jag ringer, sa han.
Gör det, sa Maja.
Vi måste ju… pappret, skilsmässan och så.
Ring och boka tid bara.
Anders väntade. Han förväntade sig väl gråt, böner, kanske ett dramautbrott som genast skulle återställa ordningen. Han fick inget. Bara ett öppet dörr.
Han gick ut.
Tre veckor senare hörde Maja från sin före detta kollega, tant Gun-Britt, att det inte blivit så mycket av med Anders och Elin.
Elin bodde hos sin syster i en etta i Sundbyberg, tillsammans med man, två ungar och ett degande hushåll. Inte direkt matinéromantik. Anders flyttade till ett rum hos en pensionär i Farsta som förbjöd rökning och krävde sms-anmälan vid alla former av gäster.
När Elin hörde talas om rummet i Farsta, och om att Anders saknade både bostad och framtidsplan, svalnade känslorna snabbt. Passionerade skilsmän med resväska är alltid mer romantiska på håll än när de står i hallen och försöker sno varmvatten före pensionären.
Maja bara log och fyllde på Gun-Britts kaffekopp.
Hur är det då? undrade Gun-Britt på det där sättet där undertexten är Jag kan lyssna hela kvällen.
Jo tack, det är rätt bra, svarade Maja. Och det var sant. Hon hade anmält sig till massagekursen hon alltid tänkt på men aldrig fått tummen ur till. Fikat med Gullan för första gången på tre år och pladdrat bort en halv dag på ett kafé. Köpt träningskort på badhuset. Småsaker, men det är ju sånt livet består av.
Ibland, ensam hemma på kvällen, tänkte hon på Anders. Inte argt, bara konstaterande. Och en dag slog det henne vilken tur att det var han som öppnade dörren. Hon hade nog annars bott kvar och låtsats som ingenting i en evighet.
På väggen hängde fortfarande kattkalendern. Januari, februari och den röda kattungen med rosett. Allt på sin plats. Maja tittade på honom och tänkte att nu, nu är det nog dags att vända blad till rätt månad.
Men hon bestämde sig: Det får vänta.
