Min fru växte upp i en lycklig och kärleksfull familj. Men när hennes pappa var 57 år gammal gick hans hustru tyvärr bort. Självklart var det tufft för min svärfar att hantera en sådan förlust. Vi bestämde oss därför för att sälja hans lägenhet i Göteborg, dela pengarna och låta honom flytta in hos oss i Malmö tills han på något sätt kunde komma över sin sorg. Det verkade rimligt.
Vi trodde att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår och sedan köpa en egen lägenhet, men så blev det inte. Han trivdes väldigt bra hemma hos oss. Till mat och räkningar bidrog han inte med något. Jag lagade mat till honom, tvättade hans kläder och städade hans rum. Han gick bara till jobbet. Livet var som en evig semester för honom.
Så levde han hos oss i elva år. Sedan började han ständigt föreläsa om vad vi skulle göra och hur vi borde göra det. Han satte upp egna regler, och vi blev less på det. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus åt honom strax utanför Malmö. Han är frisk och stadig, fortfarande mitt i livet, kan utan problem leva ensam.
Vi köpte huset, fixade allt som behövdes för att han skulle kunna bo där. Min svärfar började klaga på hjärtproblem och annat, hittade på ursäkter för att få vara kvar hos oss. Men jag vill inte längre. Jag vill bara koppla av och vara med min närmaste familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?
