Min svärfar trodde att vi skulle fortsätta att stötta honom.

Uncategorized

Author Jag gillar detReading 2 minViews 24Published by April 5, 2026

Min fru växte upp i en lycklig och kärleksfull familj. Men när hennes pappa var 57 år gammal gick hans hustru tyvärr bort. Självklart var det tufft för min svärfar att hantera en sådan förlust. Vi bestämde oss därför för att sälja hans lägenhet i Göteborg, dela pengarna och låta honom flytta in hos oss i Malmö tills han på något sätt kunde komma över sin sorg. Det verkade rimligt.

Vi trodde att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår och sedan köpa en egen lägenhet, men så blev det inte. Han trivdes väldigt bra hemma hos oss. Till mat och räkningar bidrog han inte med något. Jag lagade mat till honom, tvättade hans kläder och städade hans rum. Han gick bara till jobbet. Livet var som en evig semester för honom.

Så levde han hos oss i elva år. Sedan började han ständigt föreläsa om vad vi skulle göra och hur vi borde göra det. Han satte upp egna regler, och vi blev less på det. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus åt honom strax utanför Malmö. Han är frisk och stadig, fortfarande mitt i livet, kan utan problem leva ensam.

Vi köpte huset, fixade allt som behövdes för att han skulle kunna bo där. Min svärfar började klaga på hjärtproblem och annat, hittade på ursäkter för att få vara kvar hos oss. Men jag vill inte längre. Jag vill bara koppla av och vara med min närmaste familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?

Add a comment

Min svärfar trodde att vi skulle fortsätta att stötta honom.

Jag är 41 år och bor i huset som en gång tillhörde min farmor och farfar – när de gick bort stannade mamma kvar, och efter att även hon gått bort står nu huset i mitt namn. Det har alltid varit ett lugnt, ordnat och tryggt hem. Jag jobbar heltid och bor ensam – aldrig trodde jag att denna ordning skulle raseras av ett beslut jag tog ”för att vara snäll”. För två år sedan ringde en avlägsen kusin upp, gråtande. Hon hade separerat, hade en liten son och ingenstans att ta vägen. Hon bad få bo hos mig ”några månader” till hon kom på fötter. Jag gick med på det – hon är ju familj och jag trodde inte det skulle påverka mitt liv. Till en början fungerade allt – hon hade sitt rum, bidrog lite till hushållet, gick till jobbet tidigt och barnet var hos en granne. Det gick smidigt. Efter tre månader sa hon upp sig. Det var tillfälligt, sa hon; hon letade nytt. Hon började vara hemma hela dagarna. Barnet stannade också hemma. Huset förändrades – leksaker överallt, stoj och oväntade besök. Jag kom hem trött och möttes av främlingar i mitt vardagsrum. När jag bad henne förvarna mig sa hon att jag överdrev och att ”det här är hennes hem nu också”. Hon slutade bidra med pengar. Först sa hon att hon inte kunde, sen att hon skulle ta igen det. Jag betalade allt – räkningar, mat, reparationer. En dag hade hon möblerat om för att det skulle bli ”mysigare” – utan att fråga. När jag protesterade blev hon arg och sa att jag var kall och inte förstår hur det är att leva som familj. Situationen blev än mer laddad när hon började ta hit sitt ex, mannen hon påstod att hon flytt ifrån. Han var här på kvällarna, sov över, duschade, åt här. En dag kom han ut från mitt rum – han hade lånat ”en jacka” utan att fråga. Då sa jag ifrån: så här kan vi inte ha det, det måste finnas gränser. Hon började gråta, skrek och påminde mig att jag tog emot henne när hon inte hade något. För sex månader sen försökte jag sätta en gräns för när hon skulle flytta. Det kunde hon inte – inga pengar, barnet går i skolan här, hur kunde jag kasta ut henne? Jag känner mig fast. Mitt hem är inte längre mitt. Jag smyger in för att inte väcka barnet, äter på mitt rum för att undvika bråk och vistas mer ute än hemma. Jag bor fortfarande här men känner inte att det är mitt hem längre. Hon beter sig som om huset är hennes, jag betalar allt men kallas egoist när jag kräver ordning. Jag behöver råd – vad ska jag göra?