Dagbok, söndag
Jag är femtiosex år nu, och jag ser åren börja visa sig tydligare för varje dag som går. Det är väl inget konstigt med det egentligen tiden rör sig för alla, oavsett hur vi försöker hålla fast i gårdagen. Men ibland, när jag stannar vid spegeln, skräms jag av min egen spegelbild. Åldrandet har kommit som en storm, min ungdom och min lyster försvinner som om någon målade gråhet över mitt ansikte varje morgon.
För inte alls så länge sedan brukade jag höra komplimanger dagligen. Särskilt från den gamle herren på bänken i vårt bostadsområde i Stockholm. Han satt där i ur och skur, alltid med sin slipshatt eller en varm pälsmössa på vintern. Varje morgon när jag hastade förbi på väg till jobbet, lyfte han på hatten och log. “Vad fin du är idag! Vilken vacker dam du är!”
Hans ord gav mig alltid ett leende innan dagens stress tog vid. Kollegorna på dansskolan sa också fina saker och jag såg faktiskt riktigt bra ut, det insåg jag då. Men nu har jag plötsligt, mitt i min oro över rynkor och trötta ögon, insett att det var länge sen jag såg den där gamle herren på bänken.
Jag frågade grannen vad som hänt. Hon berättade att hans släktingar, som bor i andra städer, hade ordnat plats åt honom på ett äldreboende här i Nacka. Han behövde mycket vård han är ju nittio nu. Jag visste inte ens att han hette Bengt Nilsson.
Han fastnade i mina tankar hela veckan. På söndagen köpte jag kanelbullar och ett paket med Marabou-choklad, tog tunnelbanan och besökte äldreboendet. På Bengts rum fann jag honom sittandes i en fåtölj, ätandes mannagrynsgröt med smör. När han fick syn på mig, sken han upp och sa med samma pigga röst: “Åh, så glad jag blir att se dig! Du ser så fin ut! Vilken vacker dam du är!”
Flera av de andra äldre kom fram och sa snälla saker också. De berömde min klänning och mitt leende, och det värmde i hela bröstet. När jag senare stod framför min spegel hemma såg jag något kinderna var rosiga, ögonen klart lysande, håret föll med en glans jag inte sett på länge. Små rynkor hade slätats ut, och jag såg långt yngre ut än min ålder. Tänk! Det var som om ungdom och livslust återvänt till mig, om så bara för en liten stund.
Det kanske låter som magi. Kanske är det det. Sedan den dagen åker jag till äldreboendet varje söndag. Inte för att vinna ungdom, men för att det där, att hjälpa till med danslektioner och umgås, fyller mig med sådan värme. Att bara få vara där, betyda något för andra, det gör livet rikt. När någon ser på en som en dotter, ett barnbarn, och ord ur hjärtat växer ur vänligheten då fylls själen av något vackert.
Jag har börjat tro att andra människor kan vara som speglar, fast av magisk sort. Vissa får oss att blomstra och känna oss fina, rakryggade och energiska. Andra kan få oss att krympa, som om vi blev gamla och krokiga i förtid.
De där magiska speglarna godhjärtade, uppriktiga människor som säger det snälla de har i hjärtat de måste skyddas. Och de gamla ska värnas, för så länge de finns, är vi själva ännu unga och kan göra skillnad. Allt detta har jag förstått nu. Jag som fick låna tillbaka min ungdom tack vare en enkel, vänlig gest och några fina ord. Och jag är innerligt tacksam.
