What? First, prove that your child is mine. The young woman gave birth and, on the very same day, under her mother’s guidance, relinquished all rights to the baby.

It was her first love. She believed with all her heart that her beloved was different, that every emotion between them was pure and true. She was only in her first year at university, dreaming about the day shed wear a graceful white wedding dress.
Honey Im pregnant, she whispered, resting her head on his chest. Do you want a boy or a girl?
What? He shot upright, fury blazing in his eyes. Are you trying to trap me with a baby? Whose kid am I supposed to take responsibility for? Youd better prove this childs actually mine.
Why would you say that? You know Ive never been with anyone else but you Her voice cracked, tears streaming down her cheeks.
When her bump started to show, the girl took a break from her studies, packed her things, and travelled back home to her parents in Oxford. She remembered how hed first offered money to make her go away, then yelled that he didnt want anything to do with the child, even striking her stomach a few times. Then he vanished.
Go home, have your baby in peace, her friend said gently. In a year, you can come back to uni.
But her parents werent pleased at all. They immediately whisked her off to see a doctor in town. The doctor, however, refused to terminate the pregnancyit was already too far along. She gave birth to a little girl, but, pressured by her mother, she relinquished the baby.
She finished her degree and started working in her hometown of Cambridge. She opened one shopthen another. Eventually she married a successful solicitor. Life seemed settled, but the woman found herself unable to conceive again. They visited the best doctors in London, but nothing helped. Gradually, they accepted their fate.
Honey, our business is thrivingbut who are we leaving all this to? Perhaps we should consider adopting?
I have something to tell you she whispered, voice wavering. It feels like fate decided to punish me. When I was eighteen, I had a little girl
He listened to her story, wordless, then gently suggested they try to find her daughter. The little girl had first grown up in a childrens home, before being moved to a boarding school. She was clever and beautiful, but one thing always kept would-be parents at a distanceshe was missing two fingers from her left hand.
That must be her, the woman whispered, leaving the orphanage. When she was born, the doctor said she lacked two fingers. I have to find her.
Every attempt to trace the girl led nowhere. Hope dwindled.
Every day, the woman prayed, pleading for a miracleto see her daughter again.
Her husband often knelt beside her in silent solidarity.
And then, the miracle arrived. They moved to a cottage in the countryside, renovations still in progress. One afternoon, Julia spotted the postwoman on the lane.
After exchanging greetings, the postwoman explained a batch of papers had been sent to their address, but she didnt know where to leave them.
All the papers are at our branchfeel free to come by any time for them.
Miss, what happened to your hand? Julia asked, noticing the young postwoman was missing fingers from her left hand.
I was born this way, she replied softly, Maybe thats why my parents left me.
In that instant, Julia realised all her prayers had been answered, for standing before her was her daughter.
What do you think?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

What? First, prove that your child is mine. The young woman gave birth and, on the very same day, under her mother’s guidance, relinquished all rights to the baby.
– Ja, du har verkligen blivit stolt, vår kära Anna! Folk säger att pengar förstör människor! – Jag förstod inte vad det handlade om eller hur jag hade sårat folk Jag hade en gång ett fantastiskt äktenskap. Man och två barn. Men en dag rasade allt. Min älskade var på väg hem från jobbet och råkade ut för en olycka. Jag trodde aldrig jag skulle klara av den sorgen, men mamma övertygade mig att fortsätta för barnens skull. Så jag samlade mig. Började arbeta hårt, och när barnen blev äldre for jag utomlands för att arbeta. Jag var tvungen att ordna ett bra liv för dem, hade ingen stöd alls. Så hamnade jag först i Polen och sedan i England. Jag fick byta många jobb innan jag började tjäna ordentligt. Jag skickade pengar varje månad till barnen, köpte senare lägenhet till dem och renoverade fint hemma hos mig. Jag var stolt över vad jag åstadkommit. Redan funderade jag på att återvända till Sverige för gott, men förra året förändrades allt. Jag träffade en man. Han är svensk men har bott i England i tjugo år. Vi började träffas och jag kände att något fint kunde växa mellan oss. Men tvivlet gnagde. Arthur kunde inte flytta tillbaka till Sverige och jag ville hem. Nyss kom jag tillbaka, först träffade jag barnen och sedan föräldrarna. Men svärföräldrarna hann jag inte hälsa på, det fanns så mycket att göra. Men så kom min vän, som jobbar i butik, förbi och berättade lite: – Din svärmor är så besviken på dig! – Varför tror du det? – Jag hörde henne prata med en bekant, sa att du har blivit högfärdig och att pengarna har förändrat dig. Och att du aldrig hjälpt dem ekonomiskt. Det gjorde mig så ont att höra. Jag har ju själv haft hand om två barn och kämpat för deras skull. Jag kunde inte hjälpa svärföräldrarna också. Jag måste tänka även på mig själv, förstår ni? Jag ville egentligen inte gå till dem, men jag tvingade mig själv. Köpte mat och gick dit. Allt var först okej, men tankarna på samtalet gnagde. Till sist sa jag: – Förstår ni att jag haft det mycket svårt alla dessa år. Jag gjorde allt för barnen, jag hade ingen att vända mig till. – Vi blev också utan stöd. Alla har barn som hjälper dem, vi är ensamma. Du borde ha kommit tillbaka och hjälpt oss. Svärmor fick mig att skämmas. Jag vågade inte ens berätta att jag har en man i England. Gick därifrån ledsen. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag verkligen hjälpa min avlidne mans föräldrar? Jag orkar inte mer!