– Ja, du har verkligen blivit stolt, vår kära Anna! Folk säger att pengar förstör människor! – Jag förstod inte vad det handlade om eller hur jag hade sårat folk Jag hade en gång ett fantastiskt äktenskap. Man och två barn. Men en dag rasade allt. Min älskade var på väg hem från jobbet och råkade ut för en olycka. Jag trodde aldrig jag skulle klara av den sorgen, men mamma övertygade mig att fortsätta för barnens skull. Så jag samlade mig. Började arbeta hårt, och när barnen blev äldre for jag utomlands för att arbeta. Jag var tvungen att ordna ett bra liv för dem, hade ingen stöd alls. Så hamnade jag först i Polen och sedan i England. Jag fick byta många jobb innan jag började tjäna ordentligt. Jag skickade pengar varje månad till barnen, köpte senare lägenhet till dem och renoverade fint hemma hos mig. Jag var stolt över vad jag åstadkommit. Redan funderade jag på att återvända till Sverige för gott, men förra året förändrades allt. Jag träffade en man. Han är svensk men har bott i England i tjugo år. Vi började träffas och jag kände att något fint kunde växa mellan oss. Men tvivlet gnagde. Arthur kunde inte flytta tillbaka till Sverige och jag ville hem. Nyss kom jag tillbaka, först träffade jag barnen och sedan föräldrarna. Men svärföräldrarna hann jag inte hälsa på, det fanns så mycket att göra. Men så kom min vän, som jobbar i butik, förbi och berättade lite: – Din svärmor är så besviken på dig! – Varför tror du det? – Jag hörde henne prata med en bekant, sa att du har blivit högfärdig och att pengarna har förändrat dig. Och att du aldrig hjälpt dem ekonomiskt. Det gjorde mig så ont att höra. Jag har ju själv haft hand om två barn och kämpat för deras skull. Jag kunde inte hjälpa svärföräldrarna också. Jag måste tänka även på mig själv, förstår ni? Jag ville egentligen inte gå till dem, men jag tvingade mig själv. Köpte mat och gick dit. Allt var först okej, men tankarna på samtalet gnagde. Till sist sa jag: – Förstår ni att jag haft det mycket svårt alla dessa år. Jag gjorde allt för barnen, jag hade ingen att vända mig till. – Vi blev också utan stöd. Alla har barn som hjälper dem, vi är ensamma. Du borde ha kommit tillbaka och hjälpt oss. Svärmor fick mig att skämmas. Jag vågade inte ens berätta att jag har en man i England. Gick därifrån ledsen. Och nu vet jag inte vad jag ska göra. Måste jag verkligen hjälpa min avlidne mans föräldrar? Jag orkar inte mer!

Alltså, vet du vad, hur snobbig har inte vår Linnea blivit på sistone! Det sägs ju verkligen att pengar kan förändra människor! Men jag förstår inte riktigt vad folk menar jag har aldrig tänkt att jag gjort någon illa.

En gång i tiden hade jag det så bra ett fint äktenskap, min man Johan och våra två barn. Men en dag rasade allt; Johan var på väg hem från jobbet när han råkade ut för en trafikolycka. Jag trodde aldrig jag skulle klara av den sorgen, men min mamma fick mig att inse att jag måste hålla ihop för barnens skull. Så jag bet ihop, började jobba ännu mer och när barnen blev lite större reste jag utomlands för att jobba. Jag hade ju ingen som stöttade mig, så jag fick klara mig själv.

Först hamnade jag i Danmark, sen blev det några år i England. Herregud vad mycket olika jobb jag hann med innan jag fick ordning på ekonomin. Men jag skickade pengar hem varje månad, hjälpte barnen få egna lägenheter och fixade upp mitt eget lilla hem hemma i Göteborg. Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv. Började nästan tänka att det var dags att flytta hem för gott. Men så, förra året, tog livet en oväntad vändning jag träffade en man, Kalle. Han är svensk, men har bott i England i över 20 år nu. Vi började ses och jag kände att det kanske kunde bli något mellan oss.

Men jag hade hela tiden den där oron inom mig, du vet. Kalle ville stanna i England och jag hade ju hela min själ i Sverige. Så för några dagar sen kom jag hem på besök. Jag träffade först barnen, sen hälsade jag på föräldrarna. Men svärföräldrarna lyckades jag liksom aldrig komma iväg till. Det var så mycket att stå i. Så häromdagen kommer min väninna Elin förbi hon jobbar som kassörska på ICA och berättar något:

Din svärmor är så sur på dig!

Alltså va? Hur vet du det?

Jag hörde henne prata med Britt-Marie i butiken. Hon sa att du blivit snobbig och att pengarna har gått dig åt huvudet. Och dessutom, att du aldrig har hjälpt dem ekonomiskt.

Alltså jag blev så ledsen när jag hörde det där. Jag har ju kämpat ensam med barnen och gjort allt för dem. Det var aldrig tal om att jag skulle kunna hjälpa svärföräldrarna med pengar också! Jag behövde ju ha något kvar för mig själv, du fattar ju.

Efter att höra sånt där blev jag verkligen ovillig att åka dit. Men till slut tvingade jag mig köpte på mig massa matvaror och knatade dit. Till en början gick allt bra, men den där konversationen gnagde i mig. Så jag tog mod till mig och sa:

Ni måste förstå att det har varit så tufft för mig alla dessa år. Allt jag gjort har varit för barnen, jag har ju inte haft någon som stöttat mig alls.

Vi har också stått ensamma, Linnea. Alla har barn som hjälper till, men vi har bara oss själva kvar. Vi känner oss som övergivna. Du borde ha kommit hem och hjälpt oss mer.

Svärmor fick mig verkligen att känna mig usel. Jag vågade inte ens berätta att jag har Kalle där borta i England nu. Jag gick därifrån så ledsen. Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Är det verkligen mitt ansvar att ta hand om mina bortgångna mans föräldrar? Jag vet verkligen inte hur länge jag orkar mer.