Har ni tagit ett bolån? utbrast Gunilla glatt. Men åh, så underbart, min lilla flicka! Helt fantastiskt!
Malin på andra sidan luren skrattade till, och Gunilla kunde höra hur svärsonen sade något i bakgrunden.
Mamma, ta det lugnt nu, grannarna hör ju…
Låt dem höra! fnissade Gunilla. När kan jag komma och titta? Idag? Imorgon? Jag bakar min äppelpaj, den som Jens älskar.
Malin blev tyst en liten stund.
Kom på lördag, då har vi fått ordning på möblerna.
På lördagen stod Gunilla mitt i det ljusa vardagsrummet och snurrade långsamt runt på stället, betraktade de höga taken, de breda fönstren och den fräscha putsen på väggarna. Nybygget doftade färg och lite trä.
Köket är gigantiskt, tänk dig! Malin ledde sin mamma genom hallen. Och balkongen är inglasad, där kan man ställa barnvagnen sen.
Så vackert, Gunilla strök handen mot väggen. Jens, du har gjort det bra!
Svärsonen ryckte bara på axlarna.
Vi gör vad vi kan, Gunilla.
Vid lunchen tog Gunilla en andra bit paj och sade till slut det som legat på tungan hela morgonen.
Jag har verkligen varit orolig för er, ni förstår nog inte. Malin i sjunde månaden, och ni bor i en hyresetta där värden kunde säga upp er när som helst. Det är ju inte klokt!
Malin bytte blick med Jens. Gunilla lade märke till hur dottern stramade på läpparna.
Mamma, vi klarade oss.
Klarade er, Gunilla lade ner gaffeln. Men jag har legat vaken om nätterna och undrat hur ni har det, vad som händer om nåt går snett. Ett barn behöver stabilitet, ett eget hem.
Jens harklade sig och sköt undan tallriken.
Amorteringen är ju inte liten. Men vi har räknat på det.
Måste ni betala mycket? undrade Gunilla oroligt.
Ganska normalt, svarade Malin snabbt. I Stockholm är det så.
Gunilla granskade dottern, hennes spända axlar, hur Jens nästan hypnoserades av duken, och förstod att de båda var rädda. Fast det skulle de aldrig erkänna.
Hör nu på mig, sade Gunilla allvarligt. Jag ska hjälpa er, det är inte ens en diskussion. Jens föräldrar hjälper väl till också?
De sa att de skulle, nickade Jens. Mamma lovade ge det hon kan varje månad.
Ser ni! Gunilla lutade sig mot stolens ryggstöd. Ni fixar det. Tillsammans klarar ni allt, ni är ju inte ensamma.
Malin log svagt, men oron försvann inte ur hennes ögon.
Oskar föddes i mars, stor, högljudd, frisk. Gunilla kom varje vecka, lagade grytor, tvättade blöjor, och gick ut med barnvagnen i det nya bostadsområdet.
Livet fick sin rytm. Jens fick en befordran och Malin började prata om ett syskon.
Två år senare kom lilla Ylva, och lägenheten fylldes åter av barnskrik, leksaker överallt och sömnlösa nätter. Gunilla såg på dotterns lyckliga blick och tänkte att allt ändå hade blivit som det skulle.
Sen blev Jens uppsagd.
Gunilla fick inte veta det direkt. Malin undvek ämnet, sa att allt var bra, bara lite trötta. Sanningen kom fram av en slump när Gunilla en dag dök upp oinbjuden och fann sin dotter i tårar över en hög med räkningar.
Vi orkar inte, mamma, viskade Malin. Tre månaders försening. Banken ringer jämt.
Gunilla hjälpte så gott hon kunde, samlade ihop pengar från släkten, från bekanta, men det räckte inte. Jens föräldrar hade själva knappt något kvar, särskilt efter att hans far varit sjuk.
Och ett halvår senare tog banken lägenheten…
Gunilla satt hemma hos sin väninna Kerstin, och kunde inte ta en enda klunk te.
De bor i en etta nu, Gunilla knöt händerna kring koppen. Två barn, Kerstin. Oskar är fyra, Ylva två. De har inget utrymme att växa, att leka, de klättrar på varandra hela dagarna! Fyra personer på ett rum!
Kerstin skakade på huvudet.
Åh, Gunilla, så hemskt!
Jag sa ju till dem: Ni kommer klara det, Gunilla torkade bort tårarna. Jag lovade hjälpa. Och det försökte jag. Men vad kan jag göra? Min pension är löjlig, extrajobben lika så. Det var ju jag som fick dem att tro att allt skulle gå väl!
Du kunde inte veta hur allt skulle bli.
Tror du det hjälper? Gunilla ställde undan koppen. Blir det lättare för barnen? För Malin?
Gunilla gömde ansiktet i händerna. Hon hade trott att dotterns liv ordnat sig. Men nu hade allt blivit värre. Förut bodde de åtminstone ensamma i hyresrätt. Nu satt de där med två barn.
Tiden gick …
Till slut betalade Malin och Jens av skulden till banken. Det var det bästa som hade hänt på länge.
Och nu då? undrade Gunilla.
Vi sparar till en egen lägenhet igen, erkände Malin. Kanske tar vi något mindre denna gång.
Det låter klokt, Gunilla nickade, fast dottern inte kunde se det. Huvudsaken är att ni har ert eget.
Två år senare fyllde Oskar sex, och Gunilla kom med en stor kartong under armen på barnbarnets födelsedag. Hon hade letat hela eftermiddagen i leksaksaffären efter det perfekta byggsatsen med bilar och garage som Oskar drömt om sedan vintern.
Mormor! pojken rusade mot Gunilla och kastade sig om halsen. Är det till mig?
Självklart till dig, Gunilla pussade honom på huvudet. Och titta här.
Gunilla tog fram ett kuvert ur väskan och räckte fram. Oskar kikade in och spärrade upp ögonen.
Hur mycket är det?
Tio tusen kronor, Gunilla satte sig på huk. Du ville ju ha en ny mobil. Nu kan du börja spara. Mormor hjälper dig mer sen.
Oskar tryckte kuvertet mot bröstet och sprang entusiastiskt för att visa Ylva sina presenter. Malin stod i köksdörren och såg på, men Gunilla lade inte märke till den där sorgsna blicken hos dottern.
Två veckor senare ringde Gunilla till sitt barnbarn. Oskar svarade efter tredje signalen.
Hej mormor!
Hej min vän! Hur har du det? Hur går det?
Jättebra! snattrade Oskar. Jag fick nya kläder till sommaren, shorts och tröjor och tuffa gympaskor som lyser!
Gunilla höjde på ögonbrynen.
Nya kläder? Var fick mamma och pappa pengar ifrån?
Mamma tog de där pengarna du gav mig, berättade Oskar glatt. Hon sa vi köper mobil senare, kläder var viktigare.
Gunilla frös till med luren mot örat. Något tungt och varmt växte i bröstet.
Kan jag få prata med mamma? bad Gunilla tyst.
Hon är upptagen.
Okej, Gunilla tvingade fram ett leende. Hej då, min vän.
Gunilla blev sittande länge. Hon kände redan hur det brann under huden. Hon måste uppfostra Malin igen!
Nästa morgon åkte Gunilla tidigt hem till Malin.
Hur kunde du? frågade Gunilla upprört. De där pengarna var till Oskar! Inte till dig!
Malin slöt trött ögonen.
Mamma, lugna dig.
Vad säger du? rasade Gunilla. Pojken drömde om en mobil! Jag gav pengarna så han skulle få spara! Och du tog alltihop!
Malins ansikte blev stelt.
Jag gjorde som jag ansåg bäst, mamma.
Bäst? Gunilla häpnade. Att ta någon annans pengar till shorts?
Barnet behövde sommargarderob, sade Malin lugnt. Vi hade inga pengar över.
Kunde du inte ha frågat mig då? Gunilla tog ett steg närmare. Kunnat prata med mig?
Nej, mamma. Malin skakade på huvudet. I mitt hem bestämmer jag över ekonomin. Det rör inte dig.
Rör inte mig? Gunilla blev nu riktigt arg. Jag ska inte ha åsikter om hur ni hanterar pengar? Ni klarade inte ens bolånet, förlorade lägenheten! Det är ju tydligt att ni inte har koll!
Malin vitnade men sa inget.
Och nu tar ni barnets pengar, Gunilla fortsatte. Skamligt! Så förfärligt!
Gå nu, mamma, sa Malin tyst. Snälla, gå.
Gunilla vände på klacken och gick, utan att säga hejdå. Inom henne brann det av ilska. Dottern bar sig illa åt och dessutom kastade ut henne! Nog skulle Malin komma krypande till slut be om ursäkt!
Men en månad passerade utan att Malin hörde av sig, eller svarade på Gunillas meddelanden.
Gunilla satt åter i Kerstins kök, kramade sönder en pappersservett.
Hon har vänt mig ryggen, skakade Gunilla på huvudet. Min egen dotter! Får inte träffa barnbarnen, hon svarar inte ens.
Kerstin hällde upp mer te.
Vad sa du till henne då?
Sanningen! Gunilla utbrast. Sa att de inte kan sköta pengar, att de är virriga! Är det inte sant då?
Kerstin såg ut genom fönstret en stund.
Gunilla, gav du pengarna till Oskar?
Ja.
Gav, alltså skänkte, sa Kerstin. Då är det inte längre dina pengar.
Men de var ju tänkta till mobil!
Och de behövde gå till kläder, Kerstin ryckte på axlarna. Barnet behövde sommarkläder mer än en mobil.
Gunilla öppnade munnen, men Kerstin stoppade henne.
Och om bolånet, du borde inte ha tagit upp det. De kämpade i åratal med den skulden, jobbade båda två, tog hand om barnen. Ändå kallade du dem för virriga.
Jag ville bara väl, Gunilla suckade. Jag vill ju deras bästa.
Det vet jag, nickade Kerstin. Men det blir fel ändå. Kanske dags att du ringer först? Ber om ursäkt?
Gunilla pressade läpparna samman och tittade bort. Nej, inte en chans. Jag är äldre, och jag ville bara väl.
