Hur mår du, min dotter? Och din son, hur är det med honom? Har du kommit på något namn än?
Han har inget namn, mamma. Hans nya föräldrar får döpa honom som de vill. Jag kommer lämna honom jag lämnar honom kvar. Vi är väl ändå ingenstans önskade, bara vi två kvar på hela jordklotet.
Kerstin, vill du att vi tar in barnet för amning?
Nej, jag har redan sagt det jag ska skriva på för att avsäga mig honom.
Sjuksköterskan skakade på huvudet och gick ut. Kerstin vände ryggen mot rummet och började gråta. Mammorna i salen sneglade på varandra och fortsatte amma sina små.
Kerstin hade kommit in mitt i natten, allting gick fort. Pojken vägde tre kilo femhundra gram, frisk och fin. När hon såg på honom fylldes hennes ögon av tårar, men det var inte några glädjetårar.
Det är inga fel på honom, varför gråter du? Vilken rejäl liten kille du har, stark och pigg. Ville du hellre ha en flicka, kanske? Det är inget, du kommer säkert tillbaka och får en dotter nästa gång.
Jag lämnar honom Jag hämtar inte hem honom.
Vad är det för snack! Det är din pojke, du har tid att tänka igenom det. Är han dig inte ens lite kär?
Märta, Kerstins rumskamrat, satt på en bänk med sin man ute i besökskorridoren och berättade om hur deras lilla flicka grymtar med näsan när hon sover. De skrattade glatt. Plötsligt dök en kvinna upp med en väska under armen, bad Märta hämta Kerstin.
Märta gick in på salen och kom ut med Kerstin.
Hur mår du, mitt hjärta? Och pojken? Har ni bestämt något namn nu?
Nej, mamma. Han får vara namnlös. Det får nya föräldrar bestämma. Jag lämnar honom Vi har ingen som vill ha oss. Finns bara vi i hela världen.
Kerstin gömde ansiktet i händerna och grät tyst. Märta kände sig obekväm och ursäktade sig snabbt tillbaka till sin man.
Du är inte ensam, flicka lilla, du har mig. Och Håkan är en oduglig typ, vad ska man säga. Det är hans älskarinna som har lurat i honom att barnet inte är hans, att du varit otrogen, därför blev han så arg. Han tänker säkert om sig, och då kommer han nog tillbaka. Jag har tagit med något gott till dig; ät, så du orkar och får mjölk till pojken. Och döp honom till Erik.
Kerstin gick tillbaks till salen och stoppade ner väskan i sin byrålåda. Ljuva barnskrik hördes från korridoren, Kerstin gick ut.
Är det min?
Ja, det är din.
Får jag mata honom?
Sjuksköterskan bärde försiktigt in pojken. Han skrek, kinderna blossande röda.
Men lilla vän, gråt inte så där Nu ska mamma ge dig mat.
Kerstin försökte osäkert lägga pojken till bröstet. Märta kom fram och hjälpte henne. Lillen tystnade genast, sög hungrigt. Kerstins ansikte mjuknade i ett leende; så liten och fin han var, alltså!
Efter det blev det naturligt att Erik bars in till Kerstin vid varje matning. Hon började tycka om att betrakta hans lilla nästipp och rynkiga lilla panna.
Var det din mamma som besökte dig nyss, Kerstin? Verkar vara en snäll kvinna.
Nej, min svärmor. Min mamma gick bort när jag bara var ett barn, pappa var ständigt frånvarande, så min moster fick ta hand om mig. Sen gifte jag mig och flyttade in hos min man. Vi hade det bra tills han skaffade en annan.
Han stack iväg och ville inte kännas vid mig längre. Jag var knäckt när förlossningen startade.
Var tar du vägen nu med bebis då?
Svärmor tycker jag ska bo hos henne, hon är ensam, maken är död, enda sonen har försvunnit. Hon har alltid varit fin mot mig.
Flytta dit, vetja. Hon får pyssla om sitt barnbarn, och du får hjälp. Din man ändrar sig nog och kommer tillbaka.
Kerstin gjorde som rådet löd. Britta, hennes svärmor, hjälpte till med allt, och var alldeles förtjust i barnbarnet.
När Erik blev en månad gammal kom barnets pappa tillbaka. Kerstin var inte hemma, hon var och handlade.
Mamma, jag ska åka till Tyskland och arbeta med Linda, fick ett jobb där. Ville bara säga hej då. Och förresten har du några slantar till hands, så jag klarar mig lite?
Pengar? Till dig? Du lämnar din fru höggravid, du stackare. Det var på håret hon inte lämnade ungen på BB! Din far hade gett dig en läxa om han levt. Nej, du får inga pengar. Nu har jag ett barnbarn att tänka på, honom behöver jag mina pengar till. Du får klara dig själv.
Då grät lille Erik i rummet, Britta snabbade sig till vaggan.
Tänker du inte ens titta åt din son? Han är ju din avbild.
Han är inte min son Kerstin var inte trogen, det är någon annans unge!
Tok du är, Håkan! Gå ditt och lev ditt sämre liv.
Britta gick i pension, så Kerstin fick ta över jobbet. Erik började på förskolan, och de tre levde lyckliga och i samförstånd.
Britta, har din svärdotter inga planer att flytta ut? Aldrig hört någon som låter svärdottern bo inne och sin egen son utanför!
Kerstin betyder mer för mig än min son, och mitt barnbarn är mitt allt. Det är för dem jag lever, Ulla. Du kan behålla dina åsikter för dig själv.
Grannen Ulla skakade på huvudet och muttrade något om att hon i hennes familj skulle ha gjort annorlunda. Men livet blir som det blir.
Britta märkte att Kerstin hade börjat pynta sig och sprang ofta ut på kvällarna.
Kerstin, vad heter han nu då?
Vem, mamma?
Han du träffar, så klart. Berätta, jag är ju nyfiken.
Vi är bara ute och promenerar Han är bara på besök hos släktingar, vi råkade träffas.
Vet han om Erik då?
Ja, han vet allt.
Ta hem honom så jag får träffa honom. Är han en bra man har du inget att dölja.
Olle, så hette Kerstins vän, kom dit en kväll med en korg lingon och en hembakad blåbärspaj. Till Erik hade han med sig en leksaksbil och en fotboll.
Kvällen blev full av skratt. Olle berättade roliga minnen, Kerstin och Britta skrattade så tårarna rann. När han gått frågade Kerstin genast:
Vad tycker du? Är han en bra person, mamma?
Han är snäll, min flicka Respektfull, trevlig, väluppfostrad. Och vad viktigast är han tycker om dig, du. Sådana män ska man inte släppa ifrån sig!
En månad senare kom Olle med blommor och frågade Britta om hennes välsignelse för att gifta sig med Kerstin.
Oroa er inte, vi ska bo i Malmö, jag har ett stort hus där. Vi älskar varandra, och Erik är som min egen son. Ge oss ert goda råd och välsignelse.
Britta vinkade farväl till Kerstin, Olle och Erik när de flyttade. De lovade höra av sig ofta, komma och hälsa på Hur konstigt det skulle bli att vara ensam igen.
Ett år senare dök Håkan upp, nu med en son vid handen, Ludvig, dock ganska ovårdad.
Herregud Håkan, vad har du blivit? Har hans mamma ingen koll på hans kläder?
Det finns ingen Anna längre Hon drog med en annan man och pengar har vi inga kvar Kom på nu att jag har en mamma, och ett hus att återvända till.
Bra timing, efter alla år. Och sonen då du vet väl att det där barnet är ditt?
Hon erkände, Anna, att hon ljugit bara för att splittra min familj. Så nu vill jag lära känna min son Var är han förresten?
Det är för sent, Håkan. Kerstin har gift sig med en bra man och är lycklig. Erik är adopterad av Olle, du har ingen son längre. Jag ska gå. Kerstin har fått en liten flicka, jag åker för att hjälpa till och för att få träffa mitt barnbarn. Bo kvar här och ta hand om huset, begriper du?
På tåget funderade Britta över livets märkliga vägar. Hon mindes hur mycket det betytt både för henne och Kerstin att få stöd och hjälp när allt kändes hopplöst. Det finns inget större än att höra till att få ta hand om någon som behöver en som hon en gång gjorde för Kerstin. Hade hon inte sträckt ut en hand då, ja, då hade allting kunnat bli så annorlunda för dem alla… Och det är livets lärdom jag alltid bär med mig.
