Inga, jag kan verkligen inte just nu, jag mår så fruktansvärt dåligt, viskade jag, blundade och vände bort ansiktet från det skarpa morgonljuset som formligen bröt in i sovrummet tillsammans med min svärmor.
Kan inte? hennes röst var spänd som en sträng på en fiol. Vem kan då, undrar jag? När jag var i din ålder stod jag på bandet på Volvo i Göteborg med fyrtio graders feber. Ingen tyckte synd om mig då. Och det var bara att bita ihop.
Jag försökte sätta mig upp mot kudden men yrseln sköljde över mig. Jag sjönk ner igen, kallsvettig. Tempen visade trettioåtta och sju redan i morse. Hela kroppen värkte, och halsen brann så att det gjorde ont att svälja ett glas vatten.
Jag har beställt tid hos vårdcentralen, sa jag svagt. Jag måste verkligen vila idag.
Vårdcentralen! Inga slog ut med armarna och gick bort till fönstret, drog undan gardinen och öppnade. Du har blivit alldeles för bekväm av dig. Titta på dig själv, ung och frisk ska du vara, men ligger där som en prinsessa på ärten. När jag var i din sits hade jag redan två barn att ta ansvar för. Jobb, hem, allting. Och här ligger du.
Jag svarade inte. Orkade inte diskutera. Varför skulle jag ens försöka? Så många gånger under de tre år vi bott här har jag försökt förklara, be om förståelse. Det var alltid lönlöst. Inga är drottningen här, inte bara i lägenheten utan över hela vårt liv, mitt och Simons.
Tallrikar står kvar på diskbänken, såg jag hon fortsatte sin inspektion och sneglade in i köket. Golvet ser ut att inte vara skurat på en hel vecka. Vad ska Simon säga när han kommer hem till det där? Tror du att han vill bo i sån röra?
Jag skurar, när jag orkar gå upp, svarade jag och försökte svälja utan att grimasera av smärtan. Imorgon, lovar jag.
Imorgon ja, allting imorgon. Och idag ska du bara ligga här, eller hur? Jag låg aldrig. Jobbade treskift och såg ändå till att huset var tipptopp och maten på bordet. Ni unga tänker bara på er själva. Har du ont i halsen så ska hela världen stanna.
Jag knep ihop ögonen, försökte sluta lyssna, men det gick inte. Hennes röst trängde igenom värken och febern. Jag mindes gårdagskvällen, hur jag med nöd och näppe tagit mig hem från jobbet. Släpade mig till sängen, för trött för att ens värma lite soppa. Bara föll platt ner, och somnade oroligt.
Var är Simon? frågade Inga när hon kom in i sovrummet igen.
Han jobbar. Kommer senare.
Javisst, jobbar min son och tjänar pengar medan du bara ligger här. Du har det bra, du.
Jag jobbar också, mumlade jag. Vi betalar allt tillsammans.
Allt? Inga fnyste. Ni betalar inte hyran här. Ni lever gratis. Det här är min lägenhet. Om det inte vore för mig hade ni väl fått bo i andra hand någonstans.
Jag svarade inte. Det var hennes ständiga trumfkort. Lägenheten, som hon ägt i alla tider. Simon hade föreslagit att vi skulle bo hos hans mamma “tills vidare” när vi gifte oss. Jag gick med på det. “Tills vidare” blev år. Varje dag en påminnelse om att vi är gäster.
Jag får väl gå och handla då, när du ändå ligger Inga gick mot dörren. Men nu vill jag att det är ordning tills Simon kommer hem. Och vädra för sjutton, här luktar som i en bastu.
När hon gått, tillät jag mig själv att gråta. Tyst, kudden mot ansiktet. Inte för att det gjorde ont i halsen eller för febern. Utan för att jag inte ens fick vara sjuk på riktigt. Att jag måste be om ursäkt för att jag knappt orkade stå på benen.
Två timmar senare kom läkaren från vårdcentralen förbi. En äldre dam från Vasastan. Hon lyssnade, undersökte, skakade på huvudet och skrev ut sjukintyg.
Du har influensa. Riktig. Hög feber, röd hals. Du måste ligga och vila, mycket vatten, inte göra någonting. Kroppen behöver all kraft.
Tack, viskade jag.
Bor du själv?
Med min man. Hans mamma kommer förbi ibland.
Låt dem hjälpa dig. Det är inget att skämmas för att vara sjuk. Ligg still och vila, annars riskerar du komplikationer.
När hon gått försökte jag sova, men tankarna snurrade. Hur skulle jag säga till Simon att jag fått sjukskrivning? Han skulle inte bli arg på mig, men han hatar när hans mamma är missnöjd. Han vill undvika konflikter, även om det betyder att inte stötta mig.
Simon kom hem på kvällen, trött men glad. Han pussade mig på pannan, kände på min kind.
Du är kokhet. Vad sa doktorn?
Influensa. Sjukskriven en vecka.
Simon satte sig vid sängkanten och såg ned.
Har mamma varit här?
Ja. Samma visa. Som alltid.
Simon suckade.
Men du vet hurdan hon är. Hon menar inget illa. Det är hennes generation
Simon, jag orkar verkligen inte. Jag har ont överallt, kan knappt prata. Jag kan inte gång på gång lyssna när någon säger att jag är lat och vek.
Jag fattar, sa han och tog min hand. Försök stå över det. Hon åker nog hem till sitt snart.
Och sen kommer hon igen, allt på nytt?
Kan vi ta det en annan dag? Du är sjuk nu. Jag fixar lite soppa och te åt dig. Vila.
Han gick ut i köket och jag blev ensam igen. Jag vet att han älskar mig. Men när han ständigt valde att tiga för husfridens skull var det som att jag räknades mindre än hans mammas känslor.
Två dagar gick i feberdimmor. Simon gick till jobbet tidigt, var hemma sent. Han ställde vatten och tabletter bredvid sängen, men annars var jag ensam.
På tredje dagen när jag slumrade, ringde det på dörren. Jag förstod knappt om det var dröm eller verklighet. Så ringde det igen, ihärdigare.
Jag hasade mig till dörren på svaga ben. Där stod Majken, granne från våningen ovanför. Rund och vänlig, alltid med en stickad sjal.
Oj du, du ser inte pigg ut, sa hon när hon såg mig. Jag gick ner för att låna tändstickor men ser nu att du mår uselt.
Tändstickor? Du kan ta från lådan ovanför spisen Jag måste bara sätta mig.
Men lilla vän, kom, jag hjälper dig tillbaka till sängen.
Majken hjälpte mig till sängen, hämtade en mugg te och satte sig bredvid.
Hur länge har du legat så här?
Det här är tredje dagen. Läkaren har varit.
Vila är bästa medicinen, sa Majken. Men du borde inte vara ensam. Maken din?
Simon jobbar hela dagarna.
Ja, karlar De hjälper som de kan. Men ibland behöver vi kvinnor något annat.
Jag slöt ögonen och njöt av att bara få vara i tyst sällskap. Hon frågade till slut:
Har Inga varit förbi?
Hon tycker jag överdriver.
Majken suckade tungt.
Jag har känt Inga länge. Bestämd, god men hård. Fick klara sig själv så länge, har svårt att visa något annat. Men ingen människa är stark jämt, även du må ha rätt att vara sjuk.
Hon säger att ingen tog hand om henne när hon var ung.
Det gör de gamla gärna, berättar om hur hårt det var. Men det är ingen hjältebedrift att ha det svårt. Själv hoppas jag att mina barn ska slippa slita så.
Tårarna brände igen. Det var så skönt att någon sa att jag inte var värdelös.
Jag försöker, sa jag. Jag städar, jobbar, bidrar. Men vad jag än gör räcker det inte.
Du måste förstå att du inte har något att bevisa, sa Majken bestämt. Varken för henne eller andra. Ditt liv och din hälsa tillhör dig. Ingen får tala om för dig hur du ska må.
Men vi bor här Hon kan sparka ut oss.
Och? Får hon då behandla dig illa? Familj handlar om respekt, inte bara väggar och tak. Konflikten svärmor-svärdotter är inget nytt, men det betyder inte att du ska ta allt.
Om jag säger emot blir Simon upprörd, och hans mamma kanske slutar prata med oss
Du ska aldrig bråka, då når du inte fram. Du får bygga en mental vägg. Låtsas att hennes ord slår mot glas. Inom dig vet du att det handlar om henne, inte dig.
Hur då?
Föreställ dig att allt hon säger studsar mot en osynlig vägg. Lyssna, men ta det inte in. Tänk att det är hennes historia, hennes smärta. Du måste inte bära den.
Jag tryckte händerna mot ansiktet. Så enkelt men ändå så svårt.
Och Simon Han säger alltid att jag måste undvika konflikt.
Han är van att aldrig gå emot sin mamma. Men om du tar ansvar för dig själv och visar din styrka, då kommer han ändra sig. Kanske han också vågar stå upp för er.
Tror du verkligen det?
Jag vet, nickade hon vist. Det kan ta tid, men när du börjar sätta gränser blir saker annorlunda. Det viktigaste är att respektera dig själv.
Hon kramade om mig och gick. Kvar låg jag och funderade på hennes ord väggen.
När Simon kom hem samma kväll kallade jag honom till mig.
Jag måste säga en sak. Jag tänker inte längre lyssna på allt din mamma säger. Jag kommer inte börja bråka, men nästa gång hon börjar, så går jag därifrån, eller ber henne gå.
Han såg förvånad ut.
Men det är ju hennes lägenhet
Ja, men det är mitt liv och det handlar om mitt värde. Om vi måste flytta så gör vi det. Jag har räknat. Vi klarar det om vi håller hårt i pengarna.
Simon satt tyst. Till slut sa han bara:
Vi får tänka på saken. Kanske lugnar det ner sig ändå.
Det har gått tre år Simon. Ingenting har ändrats.
Jag kan försöka prata med henne
Gör det. Men jag har försökt, det är lönlöst.
Antiklimax. Han gick in till sig, lät allt bero. Jag förstod, jag måste ta hand om mig själv.
Fem dagar senare gick febern ner. Jag kunde gå upp, åt lite, kände hur energin återvände. Precis när jag planerat att ta en promenad, ringde det på dörren.
Så, nu är du frisk eller? Inga trampade in i hallen utan tack och hej. Nu är det dags att hjälpa till.
Hej Inga, kom in.
Jag är redan inne. Hör här, ute i stugan ligger potatisen och väntar. Behöver bäras ner i jordkällaren. Simon har inte tid. Du och jag får ta det. Om en timme åker vi.
Jag stirrade på henne.
Idag?
Ja vad annars? Perfekt väder.
Inga, jag har precis börjat bli bättre. Läkaren sa att jag inte ska ta i för mycket än.
Du kan alltid komma på något, suckade hon. Nu får det vara nog med att ligga här. Nu blir det arbete.
Jag kan inte åka till stugan idag, sa jag och kände ett oväntat lugn. Jag orkar inte.
Kan du inte, sade hon och viftade med händerna. Men jag då? Jag har också krämpor men ingen hjälper mig.
Majkens ord ekade i huvudet. Vägg. Andas.
Inga, jag följer inte med, sa jag lugnt men bestämt.
Hon stannade upp.
Ursäkta?
Jag följer inte med. Jag behöver mer återhämtningstid.
Vägrar du hjälpa MIG i min egen lägenhet?
Jag är tacksam att vi får bo här, men jag sätter hälsan främst.
Otacksamhet! Det är vad folk får av att vara snälla.
Ni får gärna be Simon hjälpa, eller så kan vi betala för hjälp. Men själv följer jag inte med just nu.
En tung tystnad la sig. Hon såg på mig som om jag var någon annan. Sedan vände hon och gick, smällde igen dörren.
Jag sjönk ner på en stol, stadig för första gången på år. Jag hade sagt nej. Inte snällt, men jag hade gjort det.
Simon kom hem och hade redan hört vad som hänt från sin mamma. Han stod i hallen, med oroliga ögon.
Vad hände?
Jag vägrade åka till stugan. Hon blev arg.
Du kunde väl försökt lite?
Om det handlade om att hjälpa, men hon beordrade, såg inte efter om jag kunde. Hon blev arg när jag sa nej.
Hon blev bara ledsen.
Simon, jag tänker inte be om ursäkt för att jag är sjuk. Aldrig mer.
Men det är ändå mamma
Det är också mitt liv. Jag tänker inte offra mig. Det här är gränsen.
Om hon blir sur så kan vi bli av med lägenheten.
Är mitt värde lägre än gratis boende?
Det där menar du inte.
Jo.
Han blev tyst. Jag såg på honom han var mer arg på mig än på sin mamma.
Jag måste tänka
Kvällen gick i tystnad. Jag visste att vårt äktenskap kanske inte skulle klara det här. Om han alltid valde lugnet, det invanda. Men tanken skrämde mig inte längre, för det var värre att aldrig få vara sig själv.
Dagen därpå gick jag till slut ut i friska luften. När jag kom in igen mötte jag Majken i trappan med kassar. Jag tog en från henne och hon nickade nöjt.
Du ser redan piggare ut.
Det känns bättre. Och jag sa ifrån.
Så ska det gå till!
Nu är Simon arg på mig.
Män vill helst att allt bara rullar på. Men stå på dig. Han förstår med tiden, och om inte då får du fundera på om han är rätt person.
Jag älskar honom, sa jag tyst.
Ja, men det måste finnas respekt. Annars dör kärleken ut.
Jag gick hem, och tänkte hela kvällen på det hon sagt om respekt och kärlek.
På kvällen var Simon plötsligt annorlunda. Han la ifrån sig besticken mitt i maten.
Mamma ringde idag, sa han. Hon tycker du går över gränsen, att du ska sättas på plats.
Jag väntade.
Och för första gången kände jag att hon har fel. Det är inte rätt hur hon behandlat dig. Jag har blundat för länge. Förlåt.
Jag blev stum. Han tog min hand och bad om ursäkt. På riktigt.
Älskling, sa han tyst. Tack för att du stod på dig. Tack för att du visade mig. Jag vill ändra på allt det här.
Vad ska vi göra?
Jag ska prata med mamma. Sätta gränser. Om hon inte klarar det, får vi flytta.
Jag släppte taget, grät av lättnad i hans famn.
Dagen därpå öppnades ytterdörren och Inga steg in. Simon mötte henne i hallen.
Mamma, vi behöver prata. Om du inte kan tala med Anna på ett respektfullt sätt, så kan du inte komma hit.
Jag hörde att hon blev arg, men när dörren slog igen kände jag, som om jag tappat femtio kilo sorg.
Veckan efter började vi leta ny lägenhet, ifall. Jag hade börjat jobba igen. Ingen kontakt med Inga på flera dagar. Men en lördagsmorgon dök hon plötsligt upp.
Får jag komma in? frågade hon oväntat försiktigt.
Självklart.
Hon satt tyst vid köksbordet.
Jag har tänkt på vad Simon sa. Och på hur jag varit mot dig Jag är inte van att be om ursäkt, men jag vill försöka. Förlåt Anna.
Jag var tvungen att samla mig.
Tack. Jag förlåter.
Vill ni åka? Jag vill inte att ni gör det för att jag varit dum. Om ni orkar ge mig en chans försöker jag bli annorlunda.
Vi får prata ihop oss först, svarade jag.
Simon och jag diskuterade. Vi sa att om första gamla utbrottet kommer igen, så flyttar vi. Inga måste respektera regler.
Det gick bättre. Hon tog i, kämpade. I början tvekade hon, men sa ifrån till sig själv när gamla spår tog över.
När Majken och jag sågs i trappan efter någon vecka såg hon nöjt på mig.
Den där väggen funkar va?
Ja. Och Simon har blivit bättre också.
Män behöver tid. Men när de inser, så backar de inte.
Jag nickade. Livet hade tagit en annan riktning nu. Sjukdomen som drabbade mig blev vändpunkten. Jag hade tvingats stå upp för mig själv och Simon hade följt efter.
Jag satte mer värde på mig själv, lärde mig säga nej utan skuld. Vi blev starkare tillsammans.
En kväll, efter maten, sa jag:
Tack, Simon, för att du står vid min sida.
Han log.
Nej, tack till dig, för att du gav mig chansen att göra om och göra rätt.
Vi fick en ny chans, tillsammans och den tänkte vi ta.
