Röda rosetten
Karin stod lutad mot spisen och såg på hur ångan långsamt steg från kastrullen med fullkornsris. Inte det där fina runda, utan den sorten i små portionspåsar som går på nio kronor styck i lågprisbutiken. Hon rörde om med en träslev, lade på locket och lutade ryggen mot kylskåpet. Den gamla Electroluxen brummade till som vanligt, lite dovt bekräftande, som om den förstod både hennes rörelser och tankar vid det här laget.
Utanför köksfönstret löpte Byggarvägen rakt genom förorten. Femvåningshus, almar som varje vår fyllde fönstren med pollen, ett blomsterstånd på hörnet. Karin hade bott här i tolv år, och gatan var lika självklar för henne som hälen på vänsterfoten, eller det där självklara minnet att fjärde trappsteget alltid knarrade.
Per klev in i köket utan att knacka, på sitt vanliga självklarhetsvis. Han kunde det där med att alltid bara dyka upp. Lång, bredaxlad, med en ljusgrå skjorta som Karin inte sett förut. Det slog henne några sekunder för sent, först kände hon bara doften. Lätt, blommig, med något sött i botten. Inte hennes, inte den där typiska manliga deodoranten, inte heller doften av läder från hans bil.
Hur lever min viking då? log Per, kikade ner i kastrullen och fnös lite kärleksfullt. Samma gamla diet?
Ris, sa Karin. Med lök.
Lök ändå, rena rama lyxtillvaron. Han dunkade henne på axeln. Håll ut, snart blir det bättre. Björkdalen finns kvar, du ska se.
Karin nickade, på det där sättet som bara ser ut som samtycke men egentligen handlar mer om trötthet. Huvudet snurrade igen för tredje dagen i rad. Inte så att det tog över, men som om rummet lutade lite försiktigt ibland. Hon visste ju varifrån det kom. Näringen räckte inte till, och det sa kroppen ifrån om. Men hon sa inget.
Har du fått mat idag? frågade hon.
Jobblunch. Det funkade.
Han hällde upp ett glas kranvatten, drack stående, ställde glaset i diskhon och gick in i vardagsrummet. Karin stod kvar en stund och såg på glaset. Sedan stängde hon av plattan och portionerade upp riset.
Hon hade hunnit vänja sig vid en del under de här tre sparåren. Att köpa billig kesella istället för riktig keso, att jackan nu gått igenom sin femte säsong med egenhändigt lagad ärm, att frisören senast såg henne hösten för två år sedan. Håret klipptes hemma, framför lilla badrumsspegeln, påminnande sig själv att inte titta för noga. Ibland blev det okej, ibland absolut inte.
För tre år sedan visade Per henne bilderna första gången. Ett litet hus i Björkdalen, fyrtio minuter med pendeltåg från stan. Tegelhus med vind, äppelträd i trädgården, en gammal brunn mest till prydnad, gröna fönsterluckor, trappa av trä, bänk under en syrenbuske.
Se här, sa han, la laptopen i hennes knä. Titta.
Och Karin tittade. Hon kände nåt varmt i bröstet då, inte direkt glädje, men åt det hållet. Möjligheten. Hon hade alltid bott i hyreslägenheter, mellan andras väggar, i någon annans luft. Men här, på skärmen, var det äppelträd.
Vi måste verkligen spara hårt tre år, sa Per. Jag har räknat. Om vi lägger undan så här mycket varje månad, och du håller nere dina kostnader lite till…
Hur mycket kostar det?
Han sa summan. Karin var tyst.
Det är mycket, sa hon.
Det är ett hus, Karin. Vårt hus. Trädgård, frisk luft, lugn. Tror du det är billigt?
Hon gick med. Inte på direkten, men till slut. De skaffade gemensamt sparkonto. Karin satte in hälften av sin pension samt det lilla extrajobb gav, utöver sin halvtid på den lilla bokföringsbyrån. Per påstod att han la in tre gånger så mycket från sin lön.
Karin trodde på honom.
Hon hade alltid haft lätt för att tro på folk, men inte för att hon var godtrogen, utan för att det gjorde livet enklare. Det tog mindre energi än att alltid vara på sin vakt.
Första vintern gick ganska lätt. Karin åt enklare, klädde sig snålare, men det kändes nästan som en lek. Som förr när man fick hitta på något annat när det inte fanns glasspengar, och det där påhittade blev värdefullare för att det fanns fantasi i det. Hon kokade soppor på billiga råvaror, testade recept ur hushållsböcker för snåla tider, gladdes när något var på extrapris. Nästan roligt var det.
Andra året blev det kämpigare. Kroppen började reagera. Inte högljutt, utan envist. Svaga ben. Trötthet som satt i trots nattlig sömn. Ibland på bussen märkte hon att hon inte riktigt visste vart hon var på väg, bara lät blicken vila över hustaken. Till läkaren gick hon inte. Pengar fanns inte för det, och på vårdcentralen orkade hon helt enkelt inte halka in i kö.
Egentligen borde jag ta lite prover, sa hon till Per en kväll.
På privatkliniken, eller?
Där slipper man ju kö.
Karin, vi måste vara rädda om varenda tusenlapp nu. Kan du inte gå till vårdcentralen ändå?
Hon gick. Väntade, tog prover. Lågt blodvärde, nära gränsen men inte farligt än. Fler blodrika livsmedel, sa läkaren, och vitaminer.
Karin köpte de billigaste vitaminerna som apoteket hade. Rött kött fick helt enkelt inte plats i kalkylen.
Tredje året slutade hon väga sig. Badrumsspegeln räckte. Anletet spetsigare, mörka ringar under ögonen, håret livlöst. Hon hittade en riktigt fin mörkblå kappa på Myrorna som bara hade en liten fläck på insidan. Expediten, en dam med kopparfärgat hår, sa:
Fin kappa. Den kommer hålla länge.
Jag vet, log Karin.
Vi vet, sa expediten, och det var inte ledsamt sagt, bara igenkännande.
Utanför spegeln i en skyltfönsterreflex stannade hon till. Tänkte, och gick hem.
Per fortsatte peppa henne. Han var bra på det bar alltid med sig en sorts självklar förhoppning om att det snart ordnar sig, bara hålla ut ett litet tag till. Snart, sa han så ofta att det blev som bakgrundsbruset i Karins värld.
Du är otrolig, när du orkar dessa enkla middagar! sa han ibland. En riktig viking. Jag beundrar dig.
Karin log. Ett riktigt leende, men inte glatt, bara rutin.
Ibland ringde Karin sin dotter. Dottern bodde i annan stad med make och två barn, ringde sällan. Livet pågick och det fanns inte så mycket utrymme. Karin berättade ingenting om ekonomin.
Hur har du det, mamma?
Det är bra. Vi sparar till huset.
Fortfarande?
Det är snart dags.
Bra, vad kul!
Sedan gled samtalen in på barnbarn och väder, och Karin lade på, gick ut i köket.
Tredje hösten blev dofterna skarpare. Hon tänkte senare att kroppen förstärker sinnena när det är ont om näring, som om den försöker hitta överlevnad. Hon började känna dofter som hon tidigare aldrig reagerat på.
Doften från Pers skjorta märkte hon första gången i början av oktober, i köket, när hon rörde riset. Hon tänkte att det bara var inbillning, kanske någon i bussen som luktat, sånt som fastnar.
Men i november blev det tydligare. Per kom hem sent, glad och rödblommig, sa det varit långt möte. Då när hon hjälpte av honom jackan doftade även den samma blommiga, söta lukt. Något dyrt och kvinnligt, helt klart inte hennes.
Trött? frågade hon.
Mötet tog evigheter. Han gäspade, sträckte på sig och försvann in i badrummet.
Hon hängde jackan, stod kvar en stund, gick sedan och värmde mat.
Karin hade lärt sig att inte tänka på saker hon inte ville tänka klart kring. Tankar kunde styras åt sidan, som vatten från rännstenen.
Det gemensamma kontot fylldes på varje månad. Per visade utdraget. Siffrorna växte långsamt men stadigt.
Ser du, sa han och pekade på mobilen, snart är vi redo för första steget.
Vad innebär det?
Då kontaktar vi säljarna i Björkdalen, snackar villkor, förhandlar. Finns finesser där att ta med.
Karin nickade. Hon förstod inga detaljer, det var Pers avdelning. Hon sparade, han skötte pappersarbetet.
I december kom han hem sent flera gånger. Julfester, sa han, alltid mycket nu i december. Om man inte syns riskerar man att hamna utanför, förklarade han. Det accepterade Karin, hon var rätt van vid andras förklaringar.
En natt, mitt i julstöket, kom Per hem sent igen. Inte rödsprängd och däst efter firmafest, utan pigg, klarögd. Avslappnad, på ett lite främmande men ändå drömmande sätt.
Hade ni kul? frågade hon.
Jobbet, du vet. Men snart bor vi i Björkdalen och slipper sånt ingen mer julfest.
Han pussade henne på tinningen och gick och lade sig. Karin satt kvar i köket, lyssnade på kylskåpet och såg på snön som föll utanför.
I januari fann hon ett kvitto av en slump. Hon skulle bara borsta av Pers nya mörkblå kavaj, kolla så inga fickor var fulla med skräp innan den hamnade i garderoben. Ett vitt rektangulärt papper låg där.
Hon tog upp det, tittade.
Restaurang Ostronbaren, datum 28 december. Beloppet.
Hon såg på siffrorna tillräckligt länge för att ta in vad de betydde. Knappt hela matbudgeten för en månad. De pengar hon portionerat ut i gryn, billigaste pastan, billigaste teet och smöret och oljan. De där gramfina avvägningarna för att klara ut nästa insättning.
Hon la kvittot tillbaka i fickan, hängde in kavajen. Tillbaka till köket.
Kylskåpet brummade till igen.
Karin hällde upp ett glas vatten, drack, ställde tillbaka. Tog glaset igen, ställde det.
Per var på jobbet. Det var Karin också, fast hon jobbade hemifrån. Den dagen fanns inte mycket att göra. Hon tänkte på vilka som går på Ostronbaren i slutet av december. Hon hade aldrig själv varit där, bara sett reklamen vita dukar, champagne. Ett sånt ställe är aldrig billigt.
Den 28:e december hade Per sagt att han skulle träffa en gammal kompis. Kom hem vid tio, luktade inte vin, bara den där lätt blommiga doften.
Karin drog inga slutsatser. Hon brukade tränga undan de där tankarna. Kanske hade han varit där själv. Kanske var det en jobbgrej. Kanske.
Men samma kväll när han kom hem tittade hon annorlunda på honom. Inte anklagande, bara betraktande.
Hur var dagen? frågade hon medan han tog av sig skorna.
Bra. Åt lite på jobbet.
Har sparat soppa åt dig.
Perfekt.
De satt vid bordet. Han åt, scrollade i telefonen. Helt lugn. Eller så var han bara bra på att spela oberörd.
Per, sa Karin lågt.
Mm?
Är det dyrt på Ostronbaren?
Han såg upp, bara flackande snabbt med blicken.
Ingen aning. Har aldrig varit där.
Aha, sa Karin. Såg någon reklam bara.
Han tittade ner i telefonen igen.
Karin drack sitt te.
Februari var kall, och gatorna slumrade grått. Karins blå kappa värmde dåligt, hon slöt händerna om koppen på bussen och huttrade på väg till jobbet. Yrseln blev värre. Hon tog prover igen låg gräns, sa läkaren, ät bättre, sa hon, vitaminer.
Jag äter vitaminer.
Vilka då?
Karin rabblade märkets billigaste.
Det är de enklaste. Det duger väl för stunden…
Mer finns inte att ta av, svarade Karin.
Läkaren lät saken bero.
Per blev extra livlig i februari. Köpte nya saker. Karin noterade nytt skärp, annorlunda skor. Mörkbruna boots, propert sydda. Snygga, dyra.
Nya? frågade hon.
Rea. Gamla gick sönder.
Rea, alltså.
Javisst, det är inga märkesprylar.
Hon nickade.
I mars, precis i början, såg hon ett sms på hans telefon av misstag. Den låg på bordet, skärmen började lysa när Per var i duschen. Karin satt bredvid med en bok hon egentligen inte läste.
Bilfirman AutoCity.
“Din CrossTown är redo för upphämtning. Röd rosett enligt beställning. Välkommen när det passar!”
Karin släppte boken.
CrossTown kände hon till en stor suv, ofta på stan, långt över deras prisklass. Och röd rosett” fattade hon direkt: när man köper en bil i present gör bilhallarna så stor röd rosett på motorhuven, sådana som man ser i bilreklamer. “Överraska någon du tycker om.”
Den natten låg Karin vaken och stirrade i taket länge. Per andades lugnt bredvid. Utanför rullade en bil förbi ibland.
Hon tänkte på ris med lök.
På vitaminer för 25 kronor burken.
På kappan från Myrorna.
På att hon själv senast var hos frisören två år tidigare.
På det gemensamma sparkontot.
Och till slut var det tomt på tankar, bara andades stilla i mörkret och lyssnade på Pers andetag.
Nästa dag ringde hon banken för balans på det gemensamma kontot. Summan var hälften av vad den borde vara enligt deras avtal.
Hälften. Två års sparande, hälften kvar.
Karin satt vid köksbordet och tittade på bordsduken, med en kaffefläck hon skrubbat på i månader men aldrig fått bort. En vanlig fläck.
Karin! skrek Per inifrån. Sätter du på teet?
Kommer, svarade hon.
Hon reste sig, fyllde vattenkokaren.
Den där tunga vaddkänslan i benen var starkare än vanligt.
Att kalla det för att hålla koll på honom kom långt senare. Först var det bara en torsdag, när han sa att han skulle träffa samarbetspartners efter jobbet, och hon gick ut en halvtimme senare på en egen promenad, “bara för att röra på sig”. Det intalade hon sig i alla fall.
Hans gamla bil stod parkerad vid köpcentret, inte utanför kontoret eller en restaurang med affärsluncher. Karin såg bilen, stod och väntade, gick in.
Hon hittade Per vid smyckesdisken på andra våningen, pratande med en yngre kvinna. Ljust hår, välvårdat. De stod nära, på det sätt folk gör som trivs i varandras sällskap.
Karin ställde sig bakom en pelare. Låtsades skicka ett sms.
Per pratade, kvinnan skrattade. Butiksbiträdet tog ut något ur hyllan och la upp på sammet. Ett armband eller halsband, Karin såg inte. Per drog kortet och betalade.
Kvinnan tog emot, Per och hon gick ut tillsammans.
Karin blev stående ett tag. Folk passerade förbi med barnvagnar och matkassar. Doften av mat från caféet. Radio på låg volym.
Hon gick ut och satte sig på en bänk. Det var mars och fortfarande kallt, men torrt.
Hon bara satt där. Såg på vägen, på trafiken, en pöl vid övergångsstället.
Det var märkligt lugnt inuti. Inte ens tomt, snarare tätt och dämpat, som marken i januari när tjälen fortfarande vilar kvar.
Sen ställde hon sig och gick hem igen.
Några dagar efteråt var allting som vanligt. Hon lagade soppa, gick till jobbet, såg på nyheterna. Per var sig lik: skämtsam, lite disträ ibland, pratade om Björkdalen och om att kolla på hus till våren.
Vi kanske kan få delbetalning, sa han en kväll. Då behöver vi inte hela summan på en gång.
Hur mycket har vi nu? frågade Karin, bara som om hon undrade.
Vet inte riktigt exakt, med de senaste insättningarna får kolla.
Kolla då.
Sen, sa han och bytte till en annan TV-kanal.
Karin gick ut i köket.
Hon ringde dottern på kvällen.
Mamma, mår du bra? Du låter trött.
Jo vi sparar fortfarande.
Behöver ni verkligen det där huset? Kan ni inte bara köpa en vanlig lägenhet i närheten? Måste du offra så mycket för hans dröm?
Per vill det, svarade Karin.
Men vad vill du, mamma?
Karin var tyst. Jag också Äppelträden där. Syrén.
Okej mamma… sa dottern, med den där milda undran man får när ens föräldrar är lite naiva.
Allt är bra, svarade Karin, och bytte ämne.
Efteråt satt hon och tänkte på om några äppelträd ens existerade där, eller om det bara var bilder Per hittat för att han visste att det betedde något för henne.
Tre dagar senare ringde hon AutoCity. Bara för att fråga om CrossTown.
Fantastisk suv, sa tjejen bakom kundtjänsten. Vi levererade en med röd rosett i veckan, visst är det gulligt med sånt till kvinno-presenter?
Jaha, röd rosett…
Ja, det är populärt! Nån ville göra sin dam riktigt glad.
Jag förstår, tack.
Hon la på, satte igång vattenkokaren och lyssnade.
Lugnet inuti hade blivit som kompakt jord, fast men inte kall.
Sen loggade hon in själv på deras konto. Såg varenda insättning, såg sina stående överföringar, hans lite mer sporadiska. Kollade uttagen. Stora, genom återkommande utgifter. Hon tog fram hushållsboken, skrev ner, räknade i timmar. Electroluxen brummade i bakgrunden.
Såg hur pengarna långsamt rann åt sidan till något helt annat.
Tre år. Varje månad. Tre år av ris, begagnade kläder, avstående från läkare, av hårklippning över tvättställ. Tre år av att göra sig själv mindre, snålare, tystare, så att sparplanen skulle hålla.
Och pengarna droppade bort. Långsamt men konsekvent, i tysthet.
Smyckesdisken. Kvinnan i beige kappa. Per betalade som om det var rutin.
På AutoCity hade någon just fått en bil med röd rosett.
Kvittot på ostron lika mycket som mat för en hel månad.
Ny blommig skjorta.
Karin slog igen datorn och gick till vardagsrummet där Per satt och scrollade nyheter.
Vill du ha något? frågade hon.
Nej, det är sent, svarade han.
Karin la sig. Låg vaken länge och tänkte inte på honom, utan på sig själv. På när hon sist brytt sig om vad hon ville, inte vad som behövde göras. Något som var till för glädje.
Bra kaffe. Hon älskade riktigt, malt kaffe. Senaste året bara snabbkaffe i småpåsar.
Blåmögelost. En gång, för fem år sen, innan all spariver. Med bröd och vindruvor.
Ostron hade hon bara ätit en gång i livet, på västkusten när hon var ung, och tyckte det var magiskt.
Hon bestämde sig inte där och då. Beslutet smög sig in, växte fram sakta, som deg som står och jäser. Men när hon vaknade dagen efter fanns lugnet där, solitt och klart.
Hon levde på som vanligt i några dagar. Lät Per hållas. Kollade en sista gång. På torsdagen, hennes lediga dag, tog hon på den gamla grå kappan hon haft långt innan Myrorna-blå och följde efter honom in mot stan.
Han mötte samma kvinna, nu vid ett kafé på Sveavägen. Gick därefter tillsammans till en liten park. Karin såg dem, såg paketet han räckte över, såg när han la händerna på hennes axlar och kysste henne.
Karin tittade på sina händer i tunna, lätt slitna handskar. Fingrarna röda av kyla.
Hon stod kvar ett tag, sedan gick hon därifrån. Tog bussen hem.
I hallen tog hon fram sin gamla resväska. Packade varsamt: underkläder, några varmare plagg, passet, sin pensionsavi, försäkringspapper, det lilla sparkontot hon lagt undan själv, utöver det gemensamma hennes lilla, som hon själv knappt talat om.
Mobilen, laddare, pocketboken hon inte hunnit läsa klart.
Den blå kappan hängde hon tillbaka in i garderoben. Tog istället den vinröda kavajen, den som nästan blivit glömd och satt lite tight, men kändes annorlunda.
Sen skrev hon en lapp.
Tack för kvittot från Ostronbaren och den röda rosetten. Hoppas det smakade.
Hon funderade på att skriva mer, men lät bli. Lade lappen på köksbordet, brevid kaffefläcken.
Electroluxen brummade.
Ja, sa Karin tyst. Hej då.
Låste dörren, la nyckeln under dörrmattan.
Byggarvägen levde sitt vanliga kvällsliv. Folk kom hem, hunden drog sin matte, blomsterståndets röda lampor lyste.
Karin stannade en sekund, sen gick hon.
Hon visste vart hon skulle.
Stora matbutiken låg två kvarter bort. Smakgalleriet, alltid så inbjudande. Hon gick förbi där varje vecka, aldrig varit in. Där var allt snyggt upplagt, ljust och prydligt. Man gick dit när man handlade med vilja, inte bara efter pris.
Hon gick in.
Det doftade kaffe, choklad och nybakat bröd. Mjuk musik, mild belysning.
Karin tog en korg och gick långsamt genom gångarna.
Fiskdisken först: riktig tonfisk, mörkt röd, blänkte. Hon bad om en skiva.
Just den där, tack.
I fiskdisken låg ostron på iskross. Ett sexpack hon tog ett.
På ostavdelningen plockade hon en rejäl bit ädelost, samma sort hon mindes från förr. Bröd riktigt surdegsbröd med frön, krispig skorpa, inte industrilimpa.
Kafferegalet var en prövning. Till slut valde hon mellanbryggt, Etiopiskt, blå förpackning. Smak av blåbär och mörk choklad.
I kassan la hon upp varorna på bandet, såg på det: tonfisk, ostron, ost, bröd, kaffe.
Du kan ditt, du, sa kassörskan leende.
Tack, svarade Karin.
Det blev dyrt, men hon drog sitt kort. Med egna pengar.
Hon gick ut i kvällen, hittade ett litet hotellrum i andra stadsdelen, checkade in.
I rummet packade hon upp, tog allt noga ur påsen och ställde fram på det lilla bordet. Bad om en ostronkniv i receptionen. Receptionisten undrade om hon behövde hjälp Nej, jag klarar det själv.
Det gick hyfsat. Hon vrängde upp första ostronet, snäppte loss skalet. Det var grått, glänsande, doft av hav.
Karin åt, långsamt. Tonfisk, bröd och ost. Kaffet bryggde hon i den lilla bryggaren som fanns på rummet.
Ute blinkade stadens ljus, inne var det varmt och lugnt. Radion mumlade från sängbordet.
Hon tänkte inte på Per. Inte på Björkdalen. Inte på vad som väntade framöver.
Hon tänkte på att ostron smakar hav, precis som då när hon var ung på västkusten. Att tonfisken var mjuk och djup, att blåmögelosten smakade exakt som förut, stark och mild och underbar. Att kaffet verkligen anade blåbär, det var inte reklam, det var sant.
Det här, tänkte hon, det är jag.
Inte viking, inte plågsam och uthållig sparare. Bara en människa med smak för skillnaden mellan hav och snabbmakaroner. Någon som kan sitta ensam en kväll, njuta av gott bröd och syrligt kaffe för att hon vill.
Hon tog sista biten ost på en brödbit och bet försiktigt.
Ute tändes gatlyktorna en efter en, blänkade i fönsterraden. Karin såg ut och tuggade. Sa inget, inte ens tyst i huvudet. Bara satt där, bara åt, bara var.
Och det var nog just då.
***
På morgonen vaknade hon innan väckarklockan. Låg kvar och såg på taket, en främmande fläck nära lampan. Det var inget som tyngde, kanske till och med befriande.
Hon tvättade sig, borstade håret, såg på sitt ansikte i spegeln. Trött och kanske lite skarpare än hon ville minnas, men ändå något annat där. Eller så inbillade hon sig.
Hon stannade inte vid spegeln utan drog på sig kavajen och tog väskan. Hon borde ringa vännen Lena, kanske dottern, behövde nog tänka på hur hon skulle leva ett tag nu. Det fanns mycket hon borde, men först gick hon ner till lilla hotellets café och beställde frukost. Stekt ägg, rostat bröd, bryggkaffe.
Kaffet kom i ett litet glas. Hon kupade det i båda händerna, som något man verkligen behöver hålla fast vid.
Vid bordet intill satt en äldre kvinna och läste. Såg nöjd ut, varken ensam eller vilsen, bara närvarande i sin bok och sitt kaffe.
Karin log inombords. Den där tysta tryggheten var precis vad hon behövde också. Inte ensam, bara nöjd.
När äggen var uppätna tog hon fram mobilen.
“Är det okej att jag kommer idag? Vill berätta allt. skickade hon till Lena.
“Självklart. Kom bara. Jag sätter på vatten. kom svaret direkt.
Karin stoppade undan mobilen, drack upp kaffet. Tog på kavajen. Gick ut.
Marsluften var fortfarande fuktig och iskall, men ändå anades något nytt. En början till upptining i marken kanske.
Karin stannade på trappan en sekund, drog kappan tätare. Sen gick hon till bussen.
Benen bar bättre än på länge. Huvudet var klart, om än trött.
Människor passerade. En mamma med barnvagn, en skata med bestämda steg längs räcket. Karin såg på fågeln.
Och, vad tycker du? mumlade hon.
Skatan svarade inte, hoppade ner under ett träd och försvann.
Karin log för sig själv.
Bussen kom. Hon slog sig ner vid fönstret. Utanför flöt förortens stad, hus, affärer, träd med bara grenar, stora affischer. Hon såg på allting, och insåg att tre år av sparande fick henne att glömma att titta. Allting hade levt utanför henne.
Men hon skulle ta igen det.
Vid rött ljus såg hon en kvinna i förarsätet i bilen intill sjunga med radion, helt bekymmerslöst.
Sen slog det om till grönt, de åkte vidare.
Karin lutade sig tillbaka. Mobilen var tyst, inga sms. Per visste säkert inte ens att hon lämnat, eller kanske… men det spelade ingen roll nu.
Nu fanns hennes eget.
Hon åkte till Lena där det skulle finnas hett te och mycket att prata om. Imorgon skulle vara en ny dag och sen en till. Det skulle bli mycket som var svårt nu, det visste hon. Inga färdiga lyckliga slut i sikte, men ändå något annat.
Det skulle finnas kaffe som luktar blåbär.
Ostron med salt havsdoft.
En spegel där hon kan titta utan att att se någon annan än sig själv.
Det är lite, men det är inte ingenting.
Bussen fortsatte genom den gråa, levande staden. Karin såg ut, och tänkte att kanske finns äppelträd på riktigt, och syrener, och hus med bänkar under buskar. Men det är inget någon annan ger en. Det får man hitta själv.
Nån gång, längre fram.
Nu var det bara bussen, mars och det som luktar början på något nytt.
Nu var det bara det.
Och det var faktiskt inte så lite ändå.
