Mamma är trött
Elvira skällde så högt på kassörskan att kvinnans händer började darra.
Ska det ta hela dagen för dig? Kan du inte jobba ordentligt får du väl stanna hemma!
Ursäkta, mumlade den äldre kvinnan och skannade varorna så fort hon bara kunde, med ökad hastighet trots den redan rappa takten.
Elvira, sade hennes man Henrik försiktigt och rörde lätt vid hennes armbåge, nu räcker det, kom så går vi.
Elvira vände sig ilsket mot honom:
Var tyst du! Vem har bett om ditt ord?
Henrik såg ned och blev tyst. Det var alltid så.
***
Hemma doftade det av kyckling kryddad med timjan. Svärmor, Birgitta Svensson, stod vid spisen och rörde i soppan.
Åh, vad bra att ni är hemma! Jag har kokat en kycklingsoppa till er. Kom och slå er ner.
Jag har väl sagt hundra gånger att du ska hålla dig borta från mitt kök, fräste Elvira. Eller bor du här nu, eller är du bara på besök?
Birgitta blev alldeles blek, ställde försiktigt ifrån sig sleven.
Jag ville ju bara hjälpa till…
Det behövs inte! Jag klarar mig utmärkt själv!
Sjuårige Alva sprang ut från sitt rum:
Mamma! Hej! Vet du, Viktor i porten sa att jag är en fegis! Men jag är väl ingen fegis? Eller hur?
Låt mig vara, röt Elvira. Ser du inte att jag har fullt upp?
Alva stannade till och såg på mormor, som vände undan blicken.
Elvira gick in i sovrummet och slog igen dörren.
***
Så såg deras liv ut.
Varje dag var en kopia av den förra. Elvira vaknade arg, somnade arg, och däremellan skällde hon på alla omkring sig: på maken, svärmor, dottern, butikspersonal, kollegor, till och med förbipasserande på Järntorget.
Ibland, men väldigt sällan, tänkte hon: “Herregud, vad håller jag på med?” Fast tanken försvann snabbt ner i något svart hål, utan väg ut.
Henrik stod ut. Han hade vant sig. Tio år som gifta hade lärt honom en sak: vara tyst och hålla sig undan.
Han jobbade dubbelt, kom hem med pengar, gjorde vad hon sa. På nätterna, när Elvira somnat, satt han i köket med en kopp te och bara stirrade ut funderade på livet som passerade.
Birgitta hade flyttat in för tre månader sedan för att hjälpa till med Alva medan föräldrarna jobbade. Men Elvira såg bara irritation i svärmors närhet.
Alva… hon bara fanns. Lekte, sprang, frågade saker. Men varje gång hon vände sig till mamma möttes hon av en mur.
Först grät Alva. Så småningom slutade hon. Satte sig hos mormor i stället, tyst och lugn.
***
En fredag hände det igen.
Elvira kom hem argare än vanligt: chefen hade skällt, kollegan gått bakom ryggen, spårvagnen var proppfull och någon trampade henne på foten.
Precis innan hon kom hem hade Alva spillt hallonsaften på den nya soffan från IKEA köpt på avbetalning.
Flickan stod bredvid det tomma glaset och stirrade skräckslaget på det röda fläcken som spred sig.
Vad har du gjort?! skrek Elvira så fort hon steg in. Förstår du hur dyr den här soffan var?!
Det var inte meningen, mamma. Snälla, skrik inte… Du gör mig rädd…
Rädd? röt Elvira ännu högre. Du kan bara förstöra! Mitt liv är ett kaos tack vare dig!
Förlåt mamma…
Gå in på ditt rum! Jag vill inte se dig mer idag!
Alva gick. Elvira fortsatte skälla åt tomma luften tills rösten blev hes.
***
På natten kunde hon inte sova. Hon gick ut i köket, satte sig vid fönstret. Ute strilade det ett lätt regn.
Elvira satt och såg på dropparna som rann nerför rutan. Tänkte på hur trött hon var på allt. Om det inte bara kunde ta slut, om alla bara kunde lämna henne i fred. Om det äntligen blev tyst.
Hon märkte inte ens när hon lutade sig över bordet och föll i en orolig sömn.
Hon vaknade av kyla. Det var kring fyra på morgonen.
Lägenheten var tyst. Henrik sov, Birgitta sov, Alva sov.
Elvira gick mot badrummet, passerade Alvas rum med dörren på glänt. Hon stannade, stack in huvudet för att titta till flickan.
Alva låg hoprullad, med armarna om kudden. På skrivbordet låg en skrivbok med pärmen fullklottrad med enhörningar.
Elvira tänkte gå men såg ordet “Mamma” på en uppslagen sida.
Hon satte sig på sängkanten och började läsa.
Det var en dagbok.
Första inlägget var från september.
Idag skrek mamma igen. Pappa sa att hon är trött. Jag ville krama henne men hon puttade bort mig. Det är för att jag är dålig.
Elvira svalde hårt och vände blad.
Oktober. Idag fyllde mormor år. Jag ritade ett kort med blommor och ville ge det på morgonen. Men mamma skällde på pappa så jag lät bli och gömde kortet under kudden. Kanske ger det imorgon, när mamma inte är hemma.
Vidare.
November. Jag förstörde bilen jag fick av pappa. Jag hoppas att om jag förstör mina saker så kanske hon inte skriker. Men hon skrek ändå. Sade att jag inte kan ta hand om något och att jag var dum.
Elviras händer började skaka.
December. Snart är det jul. Jag skrev brev till Tomten. Jag önskade att mamma skulle sluta skrika. Det är synd att man inte kan få sånt i present.
Januari. Vi fick en läxa att skriva vad vi vill bli när vi blir stora. Jag skrev att jag vill bli osynlig. Då ser mamma mig inte och skriker aldrig. Läraren blev förvånad och ringde pappa. Pappa kom och pratade med mig. Han sa att mamma innerst inne är snäll, men att hon har det svårt. Jag vet. Jag minns hur hon kramade mig förut. Och skrattade. Nu skrattar hon aldrig.
Elvira satt som förstelnad. Tårarna droppade ner på sidorna och fick bläcket att flyta ut.
Februari. Idag spillde jag saft på soffan. Mamma skrek länge. När hon skriker känns det som jag dör lite inuti. Först öronen, sen hjärtat, till slut själen. Jag blundade och undrade: om jag dör i sömnen, kommer hon gråta? Eller tycker hon bara det är skönt att slippa mig?
Skrivboken ramlade ur Elviras händer. Axlarna skakade men hon gjorde inte ett ljud. Hon vågade inte väcka dottern. Ville inte bli upptäckt.
Så satt hon länge. Kanske tjugo minuter, kanske en timme. Sedan plockade hon upp skrivboken, la den tillbaka på skrivbordet och gick.
Hon lade sig bredvid Henrik i deras säng. Stirrade upp mot taket tills det började ljusna utanför.
***
På morgonen vaknade Alva först.
Hon gäspade, satte sig upp och såg att dörren stod på glänt. Kom genast att tänka på gårdagen och suckade.
Hon tassade ut i hallen och lyssnade. Tyst överallt. Ovanligt. I vanliga fall brukar mamma slamra med porslinet och ropa på alla trötta “sjusovare”.
Hon kikade in i köket.
Mamma satt vid bordet. Hon var tyst, ingen irritation, inget stök. Hon bara satt och tittade ut genom fönstret. Framför henne stod en kopp med kallnat te.
Mamma? försiktigt.
Elvira vände sig mot henne. Ansiktet såg konstigt ut inte argt, inte trött, bara annorlunda. Alva kunde inte avgöra hur.
God morgon, sa Elvira mjukt. Kom och ät frukost.
Alva slog sig ner vid bordet. Mamman ställde fram gröt och satte sig mitt emot.
Alva åt försiktigt medan hon granskade mamman. Väntade på att det vanliga skulle komma. Men det kom aldrig.
Mamma, började hon till slut, vad är det?
Inget särskilt.
Varför är du så tyst?
Jag tänker.
På vad?
Elvira såg henne länge i ögonen. Sträckte sedan ut handen och smekte henne över håret. Bara så, utan anledning.
Jag tänker på dig, sa hon. På oss.
Alva stannade med skeden i munnen.
Mamma, är du sjuk?
Nej, lilla gumman. Tvärtom jag börjar bli frisk.
Hon förstod inte, men nickade. Egentligen spelade det ingen roll viktigast var bara att mamma inte skrek.
Ät färdigt, sade Elvira. Vi måste till skolan.
Alva drack upp sitt mjölk, klädde på sig och gick mot hallen. Stannade vid dörren.
Mamma, sade hon osäkert Kommer du skrika på mig sen… ikväll?
Elvira gick fram, satte sig på huk.
Lyssna, sade hon bestämt. Jag vet inte om jag klarar det, men jag ska verkligen försöka låta bli. För att du aldrig mer ska behöva vara rädd. Förstår du?
Alva nickade.
Men om du ändå gör det? viskade hon.
Om jag gör det, svarade mamman, då får du säga till: “Du igen?” Så påminner du mig.
Påminna om vad?
Om allt, hon kysste henne i pannan. Gå nu.
Alva gick.
Elvira stod kvar länge i hallen. Hon hörde hissdörren slå igen. Sen blev det tyst.
Henrik kom yrvaken ut ur sovrummet.
Varför är du uppe så tidigt? frågade han.
Kunde inte sova.
Han såg på henne länge.
Är det okej?
Ja, sa hon. Gå och ät frukost.
Han gick ut i köket. Elvira följde efter.
De satte sig vid bordet. Henrik hällde te…
Henrik, sade Elvira plötsligt. Varför älskar du mig?
Han blev förvånad.
Vadå?
Varför älskar du mig? Jag har varit som ett monster.
Han ställde ifrån sig koppen och såg henne rakt i ögonen.
Du är inget monster, sade han. Du har bara glömt vem du är.
Vem är jag då?
Du är mycket, han log snett. Jag minns att du kan vara varm, rolig, öm. När du kramar känns det ända in i märgen. Jag minns allt, Elvira. Det är du som glömt…
Elvira blev tyst.
Jag väntar på att du ska hitta tillbaka, sade Henrik. Hur lång tid som helst.
Hon tog hans hand och kramade den hårt.
***
Den dagen skällde hon inte på någon.
Alva kom hem från skolan, kastade ryggsäcken och sprang fram och kramade henne bara sådär.
Mamma! Jag fick ett A på svenskan idag!
Vad duktig du är, sade Elvira. Jag är stolt över dig!
Alva stannade till, såg förvånat på henne.
Menar du det?
Ja, det menar jag.
Alva log. Så stort hade mamma inte sett henne le på evigheter.
Mamma, vet du, sade Alva, jag tänkte i skolan idag: tänk om mamma kramar mig ikväll? Och så gjorde du det på riktigt.
Knasboll, Elvira drog henne till sig. Jag ska krama dig varje dag nu!
***
Senare den kvällen smög Elvira in i Alvas rum. Dottern sov redan. På bordet låg den där skrivboken.
Elvira tog den, bläddrade till sista sidan, tog en penna och skrev under Alvas rader:
Min älskade dotter, jag älskar dig så mycket. Förlåt mig. Jag ska verkligen kämpa.
Mamma.
Ibland är det när vi står på botten vi ser klarast hur viktiga våra nära är och får styrkan att börja om.
