Sista önskan
“Nej, jag kommer inte hem igen…” suckade Emil djupt, och vred sig av smärta. “Och jag kommer aldrig mer få se Märta. Jag tänkte ju fria till henne. Men det blev aldrig av… Varför just jag?”
Oroa dig inte så mycket, log sjuksköterskan, när hon såg hur blek Emil blev där på akuten. Allt kommer ordna sig.
Jag tvivlar pressade Emil fram.
Sen satt han tyst med skräcken i ögonen och såg på när de gjorde sig redo för operationen.
*****
Emil hade aldrig trivts på sjukhus.
Det hade börjat redan som barn där gjorde det alltid ont och ingen bad om ursäkt för det själsliga lidandet.
“Ska du lipa, Emil? log sjuksköterskan, när hon stack honom i fingret. Du är ju en stor pojke, ska ju snart börja skolan, och här gråter du som en liten flicka. Är du inte skämsig?”
Genom tårarna kämpade Emil för att komma loss, men det gick aldrig att fly från mottagningen. Skämsig, det var han inte. Men ont, det gjorde det.
Och när han traskade hem med sin mamma från barnläkaren, pratade han bara om att aldrig någonsin gå till sjukhus igen.
Aldrig. “Jag dör hellre”, sa Emil bestämt. “Jag sätter aldrig min fot där mer!”
Men Emil, vad säger du? försökte mamman trösta. Läkare finns ju för att vi ska må bra och leva länge. De är snälla. Du behöver inte vara rädd.
“Snälla… Jaha”, snörvlade Emil, sneglade på sitt finger där halva livet sugits ut. “De kan bota sig själva, men låt mig vara!”
Och när han med våld släpades in till tandläkaren för att dra ut en tand, hördes hans skrik genom stängda fönster.
Ja, det var inga roliga minnen.
Därför var det inte konstigt att Emil inte tålde sjukvård eller deras personal när han blev vuxen. Han höll sig långt bort från allt sånt.
Men så blev han ändå tvungen han fick ett riktigt elakt appendixanfall.
Smärtan var så svår att Märta, som Emil skulle ta med på restaurang, inte såg något annat val än att ringa efter ambulans.
Ring inte, det går över bönade Emil.
Nu får du ge dig, du! Jag ser ju att du har ont. Det liknar verkligen appendicit jag har haft det själv.
Så hamnade Emil, mot sin vilja, på Kungliga Sjukhusets akut, avdelning sex.
Ni kan ju gissa vad han kände.
Bara tanken på kirurger som skulle rota runt i hans inre gjorde honom nere.
Och när två tysta sköterskor rullade förbi med en bår där någon redan lämnat jordelivet, kände han bara hopplöshet.
“Jag kommer aldrig hem igen… Jag kommer aldrig se Märta mer. Och jag hann inte fria… Varför får jag gå igenom det här?”
Oroa dig inte, log sjuksköterskan när hon såg hans blekhet, Allting kommer gå bra.
Tvivlar…
Det är onödigt. Operationen är enkel och du kom hit i tid. Hade du väntat, då hade det kunnat bli komplikationer.
Operationen gick som den skulle, och inga hemskheter, som Emil föreställt sig, inträffade. Han kände knappt nåt. För första gången sedan barnsben var han nöjd med ett sjukhusbesök. Nästan förvånad.
De sövde honom vid operationsbordet och när han vaknade var det värsta över. Han flyttades till en vanlig sal samma dag.
Hela natten sov han tungt, som en björn, och vaknade bara när de bytte dropp, för att genast somna igen.
På morgonen
…märkte Emil att han nu delade sal med en äldre man.
“Det här behövdes inte”, muttrade Emil för sig själv. “Ska han nu prata ihjäl sig och berätta hela sitt liv?”
Han ville inte höra på någon nu. Bara ha tystnad och ro.
Inte ens Märta ringde han upp.
Han skickade bara ett kort mess att allt var okej och gömde mobilen under kudden. Livet, kände han, passade verkligen inte på ett sjukhus.
Han hade bott med Märta i över ett år och tänkt fria just kvällen innan. Han hade bokat bord, berättat för musikerna att spela Märtas favoritlåt, väntat på att servitören skulle servera ringen på en silverbricka.
Allt skulle vara vackert.
Men det blev ju inte så. Istället för att planera bröllop låg han med ett främmande gubbe på rummet.
Till sin förvåning började dock inte farbrorn tala om sitt liv.
Han hälsade bara, och sen mumlade han för sig själv, särskilt när någon inte svarade när han ringde.
Farmorn ringde hela dagen tills hans mobil dog.
Ingen laddare hade han med sig, den var kvar hemma.
Och ingen av personalen hade någon gammal Nokia-laddare.
Så satt han där och glodde på skärmen tills tårarna rann. Då skämdes Emil lite. Klart det var nåt som hänt och här hade han gått och dömt ut honom.
Efter några minuter satte sig Emil varsamt på sängkanten och frågade, lite trevande, om allt var väl.
Kan inte få tag i min son… svarade farbrorn sorgset.
Vet han inte om att du är här?
Jo sköterskan ringde när jag kom in. Men han vill inte prata. Vi blev ju osams för ett halvår sen. Strax innan min födelsedag ville han sätta mig på hem, för att sälja huset. Jag vägrade Inte för husets skull.
Gubben berättade hur han hamnat på sjukhus med hjärtinfarkt nyligen.
Läkarna såg till att han klarade sig, men sa att operation var nödvändig.
Den blir om två dagar, suckade han. Men jag är rädd att jag dör innan dess.
Lägg av! svarade Emil peppande. Läkarna ser till att folk lever längre. Det fixar sig. Jag själv blev av med blindtarmen igår ser du, jag lever.
Gubben flinade, men förklarade inget om skillnaden mellan hjärta och blindtarm.
Jag har en hund kvar bara, sa han. Ute nånstans. Tänkte be min son om hjälp med honom när jag är borta. Eller att han hittar ett bra hem. Grannar tar honom då inte. De har nog med sitt. Sonen kunde ju uppfylla min sista önskan. Han får ju huset och tomten ändå. Men han svarar aldrig. När sköterskan ringde ville han inte ens prata. Sådan är han
Ja mumlade Emil.
Jag är så orolig för min Totte. Vem ska ta hand om honom? Hur ska han klara sig ensam ute?
“Underlig farbror”, tänkte Emil. “Operation på gång och han oroar sig för en hund.”
Men när gubben berättade historien om hur de fann varandra förstod Emil att Totte betydde allt för honom.
Jag hittade honom på min födelsedag. Ett halvår sen nu, berättade gubben. Sonen hörde inte ens av sig. Ingen släkt kvar. Min fru, Gud har henne nu, dog fem år sen. Men natten innan drömde jag om henne, hon ledde en hund i koppel. Hon log och vinkade. Och nästa dag, när jag gick till Konsum, satt en hund bunden ute regnet öste, det var kallt. Frågade alla, men ingen visste vems. Stod där i timmar. När det mörknat förstod jag att ägaren aldrig skulle komma. Så jag tog honom
Tog du hem honom?
Såklart. Kunde inte lämna honom så. Kanske är det knäppt, men det var min fru som gav mig en present. Där uppifrån. Hon såg säkert hur ensam jag var. Sonen ville inte prata, så då gav hon mig sällskap.
Kanske allt är möjligt, sa Emil, fast han inte riktigt trodde så.
Men han ville att farbrorn skulle känna sig trygg.
Totte och jag blev snabbt vänner. Letade ägaren i veckor, satte lappar över hela staden. Men ingen hörde av sig. Och jag blev nästan glad; Totte är mer än en hund han är hela meningen med min ålderdom.
Den kvällen låg Emil vaken och tänkte på hunden där ute på gatan. Och på sonen, som inte gick att nå.
Hur kan någon ignorera sin pappa så?
När Emil somnade drömde han om en rufsig byracka, Totte, som letade efter någon på gatan med sorgsna ögon.
Och han själv följde efter, gång på gång, utan att förstå varför.
Men han visste att han måste.
Han väcktes av att gubben bredvid andades tungt, kämpade efter luft och grep tag om bröstet.
Ska jag hämta hjälp? frågade Emil oroligt, for upp ur sängen och rusade fram.
Nej… Inte nu. Sen… viskade gubben. Ring hellre min son, Karl-Fredrik. Kan du? Numret finns på lappen på bordet där borta. Jag vill säga hej då… Och om han inte vill, se bara till att Totte får ett hem. Jag känner att jag inte hinner mer. Men går jag, vill jag veta att Totte kommer klara sig.
Emil tvekade leta läkare? Men hörsammade önskan, tog lappen, slog numret med darrande fingrar.
Hallå? Är det Karl-Fredrik? Jag är… ja, rumsgranne med din pappa
Han skulle säga namnet men kom på att de aldrig ens presenterat sig ordentligt.
Gösta Lindström, kraxade farbrorn.
Din pappa, Gösta Lindström… Han mår dåligt, han önskar att du kommer.
Är han döende, eller? pep Karl-Fredrik. Vilket sjukhus är det? Sexan, var det va? Det har jag glömt.
Ja, sal på tredje, rum 314, svarade Emil snabbare än någon annan gång.
Han gav också adressen och rusade sen efter sjuksköterskan i korridoren.
Sömnigt mumlande fixade hon läkaren, men när de kom tillbaka hade Gösta Lindström redan slutat andas.
De kom in, kollade puls, pupiller, mumlade ord man knappt hörde. Sen blev sal 314 tyst.
*****
Din pappa dog faktiskt i min närhet, berättade Emil för Karl-Fredrik när han kom dagen efter.
Nåväl, det var säkert bäst så, svarade Karl-Fredrik torrt. Skönt att han slapp bli liggande. Ingen bör behöva sköta någon gammal. Jag har eget familj, jobb… Tid finns inte. Det får man acceptera.
Gösta bad dig verkligen att se till att hunden får ett bra hem… sa Emil.
Hunden? Åh, ja. Han plockade ju upp nån byracka och vägrade flytta på hem för hennes skull. Jag sa hela tiden att han blivit för gammal för att ta hand om djur. Där på hemmet hade han fått hjälp. Men men…
Det var hans sista önskan, sa Emil bistert. Är det så svårt att hålla det löftet? Nu när du ändå får ärva huset.
Karl-Fredrik gav Emil en märklig blick, tog upp pappans gamla mobil och numret allt gubben ägde och gick. Han sa inte ens adjö. Bara dörren slog.
Emil la sig ner, kände sig tom och ledsen för denna Gösta. Sjuttiotre år, men visst kan folk bli hundra. Han kunde ha fått leva längre. Men ödet ville annorlunda.
Och nu var Totte utan husse. Ensam, kvarlämnad.
Karl-Fredrik kommer nog aldrig göra det han lovade, tänkte Emil. Säljer huset, Totte… ja, han blir gatuhund. Kanske matar grannen, kanske inte.
Den natten drömde Emil om Gösta som gick omkring och kallade på sin hund genom staden, ropa efter Totte fast hon aldrig kom. Tårarna rann på deras båda kinder.
Han visste inte längre när han tillät sig själv att gråta sist. Det var länge sen. Sen den dagen han svor att aldrig gråta som flicka.
Drömmarna fortsatte även när han återvände hem.
Varje morgon var han bekymrad.
Märta märkte det förstås.
Emil, mår du bra?
Jo jag bara grubblar lite.
På vad?
Gubben där i min sal… Jag låg med en gammal farbror som dog av hjärtat, han hann inte opereras. Han hade bara en hund kvar. Sista önskan var att sonen skulle ta hand om Totte, men han struntade i det. När Karl-Fredrik äntligen kom, brydde han sig bara om huset och att sälja det. Ringt mäklare redan när han satt där. Det känns så eländigt att inte veta vart Totte hamnat. Jag såg honom aldrig, men hjärtat värker.
Vi åker och letar upp honom, sa Märta direkt. Om han är där ute tar vi hem honom.
På riktigt? Har du inget emot hund?
Nej, inte alls! Tvärtom, tänk så bra vi får det. Två och en liten Totte. Tänk att få vandra i Hagaparken hela våren.
Jo… Det vore härligt. Men jag har ju ingen adress?
Sjukhuset måste ha adressen, sa Märta. Låt mig fixa det. Du köper bara lite Leksandsknäcke och kaffe på vägen dit.
Och jo, den regeln är sann: ett paket kaffe och en choklad kan göra underverk även i byråkratiska Sverige kvinnan på mottagningen vägrade först hjälpa till, men när Märta log, Emil förklarade varför, och godiset slogs på disken, såg hon sig omkring och skrev snabbt adressen på en Post-it.
Snart rullade de på landsvägen, ut mot det lilla huset i det uppländska landskapet. Tystnaden slog emot dem när de kom fram.
Ingen hund, ingen människa.
Grannen, en kvinna i morgonrock, öppnade grinden.
Ja, letar ni efter någon? Här har ingen bott sen Gösta dog.
Jag vet, sa Emil. Vi låg på samma sal. Han dog hos mig.
Stackars fina Gösta, svarade hon. Vilken människa! Andra görs inte så längre. Ja, sonen, han brydde sig inte ens om begravningen. Nu planerar han renovering för att sälja huset dyrt.
Men Totte då? Ni såg honom? frågade Märta snabbt.
Javisst. Stack utanför hela dagarna. Vaktade grinden, väntade förgäves. Ute i regnet, hurvandes. När Gösta dog ylade han hela natten. Sista natten vred han sig i regnet. Dagen efter kom sonen. Skrek åt honom, sen lastade han in Totte i bilen. Vet inte vart han tog honom. Försvann med både hus och hund. Han älskade aldrig djur, han…
Vet du vem han gav Totte till? Eller hur hunden såg ut?
Jag har en bild se här!
Kvinnan visade en foto på mobilen.
Det är ju en liten svensk vallhund, sa Märta. Underbar!
Karl-Fredrik nämnde att han hittat ett hem, men han själv skulle aldrig ta honom. Han hatade djur som barn. Fattar inte hur han blev så, när Gösta var som han var…
Emil och Märta tackade och for iväg igen. De var båda tysta, hjärtan tunga.
Långt in i själen sved det att de tagit tag i detta för sent. Var hade Totte hamnat? Fanns han kvar?
De körde gatorna fram, frågade folk, kollade i parker… Ingen kände någon herrelös hund med hjärtformad vit fläck på bröstet.
När Emil ringde Karl-Fredrik för att fråga rakt ut, såg han att han blockerats. Han kom aldrig fram. SMS försvann i ett vakuum.
Vi får hoppas Totte har det bra, sa Märta, även om hon insåg hur liten hoppet var.
I samma ögonblick bildades en kö längre fram på vägen och Märta tog av mot grusvägen som om det var förutbestämt.
Och där, på en åkerkant, satt hunden och nosade mot vinden, precis som på bilden grannen visade.
Emil, ser du? Det där är Totte!
Det liknar honom… Vi måste titta närmare.
De stannade, gick ut och visst, det var han. Totte!
Totte! ropade Emil och satte sig på huk.
Hunden frös till, vände sig och såg misstänksamt på dem. Men så… nosade han. Emil luktade av något bekant. Hans händer bar ännu doften av Gösta. För första gången på länge slappnade hunden av, gick fram och la huvudet mot Emils knä.
Märta och Emil såg på varann, tårögda. Totte hade hittat sina nya människor. Han skulle inte vara ensam mer.
De tog honom i bilen, och där satt han, mellan dem, stilla och nöjd.
Och när de kom hem, låg Totte på soffan och log en egen liten hunddröm.
Ser du, sade Emil, när Totte småsprattlade i sömnen, kanske drömmer han att han springer med Gösta igen.
Märta strök honom över håret, och viskade: “Det var meningen, Emil.”
Senare den kvällen hämtade Emil ringen.
Han friade, hemma vid köksbordet. Inga musiker, inga stråkar, bara Märta, Totte och doften av nyskurade golv.
Allt blev sagolikt trovärdigt drömlikt precis som om de levde i en mjuk, svensk dröm, där slitna hjärtan och övergivna hundar alltid får sina nya hem.
Sådan är berättelsen.
