Du, låt mig berätta vad som hände med Siv, du vet, från Stockholm. Hon fick reda på att hennes man, Lennart, träffade grannfrun på sommarstugan. Du vet hur det är när man ska lägga in gurkor och plötsligt behöver låna lite salt? Så Siv gick över till grannstugan och knackade på. Det var Lennart som öppnade dörren. Sin egen make. I bara kalsonger och ett nött linne från ICA.
Lennart? var allt Siv fick ur sig.
Han blev kritvit, sedan röd som en kräfta, och så vit igen.
Siv jag kan förklara
Bakom honom kikade Gunilla fram, änkan från huset bredvid, insvept i en morgonrock som knappast dolde nåt.
Lennart, vem är det? sa hon och så fick hon syn på Siv. Oj då…
Där stod de tre, och glodde på varandra som fågelholkar. Till slut vände Siv tvärt om och gick därifrån, nästan sprang mot grinden.
Siv! Vänta! Lennart for efter, totalt glömt att han sprang i underkläderna.
Hela lilla sommarstugegatan, där det finns tolv små lotter, samlades för att titta.
Lennart Olsson, respekterad ordförande i samfälligheten, rusar gata ner utan byxor för att fånga sin fru.
Nu bjuds det på cirkus, sa Bengt på lotten bredvid.
Siv låste in sig i huset. Lennart stod och bankade.
Siv, släpp in mig! Jag måste förklara!
Hur länge? ropade hon.
Va?
Hur länge har ni hållit på?
Nu blev Lennart tyst. Till slut sa han försiktigt:
Arton år.
Siv sjönk ner mot dörren. Arton år. Lagom länge som deras yngste son, Erik, funnits till.
Precis då öppnades grinden och Gunilla kom in. Nu påklädd och kammad.
Siv, kom ut, vi måste prata.
Dra härifrån, din orm!
Kom igen nu, vi är vuxna människor. Inga skrik.
Siv lyckades samla sig, gick ut och satte sig på trappen. Gunilla gjorde henne sällskap. Lennart stod vid sidlinjen och såg olycklig ut.
Arton år, sa Siv. Hur blev det så här?
Minns du när du låg på sjukhus för ryggbesvären i två månader? sa Gunilla.
Det kom Siv mycket väl ihåg. Operation, långa återhämtningen Lennart klarade knappt att ta hand om tomaterna.
Jag hjälpte honom då. Med trädgården och maten. Och så
blev det som det blev, muttrade Lennart.
Arton år! Siv reste sig. Har ni gjort mig till åtlöje hela tiden?
Du var aldrig någon åtlöje, sa Gunilla och reste sig också. Du levde ditt liv, vi vårt.
Men han är min man! Barnens pappa!
Och? Barnen har aldrig saknat något. Stugan står kvar.
Siv var på väg att vifta till, men Lennart tog vänligt men bestämt hennes hand.
Siv, snälla.
Rör mig inte!
Hon gick in, stängde dörren efter sig, grannarna flockades utanför för att höra mer. Nyheter sprider sig fort på landet.
Nu räcker det! röt Lennart. Showen är slut!
Fast ingen gick därifrån, det surrades ändå. Anna på tredje lotten sa högt:
Jag har alltid vetat! Sett dem tillsammans!
Struntprat, kontrade hennes man. Du ser ju knappt något.
Ser mer än du, din mullvad!
Senare på kvällen satt Siv på verandan, Lennart gick som en osalig ande.
Siv, kan vi prata nu?
Om vad? Om skilsmässa?
Skilsmässa? Vi är ju sextio år!
Och? Får man inte skilja sig efter sextio?
Siv, vi har varit tillsammans i fyrtio år.
I arton av dem bodde du även med Gunilla.
Jag bodde med dig! Gick bara till henne ibland.
Hur ofta är ibland?
Tja två gånger i veckan.
Två gånger i veckan i arton år, det är inget ibland, Lennart. Det är schema.
Han satte sig mitt emot.
Siv, jag älskar dig. Men Gunilla Hon är annorlunda.
Bättre?
Inte bättre. Bara annorlunda. Med dig är allting hem, barn, ansvar. Hos henne får jag vila från allt det där.
Vila?! Jag lägger in gurkor så att vi ska ha nåt till vintern!
Exakt! Du är alltid sysselsatt! Gurkor, jordgubbar, saft! Jag vill ibland bara sitta, ta en snaps och snacka.
Och med mig kan du inte prata?
Med dig blir det om barn och barnbarn och landet. Med henne om livet, böcker.
Kan hon läsa, alltså? Siv blev riktigt förvånad.
Gunilla hade aldrig varit någon kulturtant direkt.
Ja, jodå. Hon kan dikter och gillar klassiker.
Siv ville nästan skratta. Lennart och klassiker.
Vad gör vi nu då?
Vet inte. Du får bestämma.
Jag? Vad vill du själv?
Jag Siv, jag är sextiotvå. Vad tror du? Jag vill bara leva lugnt nu.
Vem ska du leva lugnt med då? Mig eller henne?
Lennart var tyst. Tittade bort.
Kan det inte vara med er båda?
Siv fick tag på en burk inlagda gurkor och slängde den mot honom. Missade. Burken gick i kras vid väggen.
Ut!
Lennart gick. Till Gunilla, såklart.
Siv låg vaken hela natten. Tänk, fyrtio år tillsammans, två barn och barnbarn, stugan byggd tillsammans.
Och så arton år av ja, svek, eller?
Fast var det svek? Han hade ju aldrig lovat evig trohet. Bara levt. Med henne och med Gunilla.
Nästa morgon kom Birgitta från femte lotten, med en kanelbulle och kaffe.
Håll ut, Siv.
Tack.
Behöver du, så kan min Stefan ta ett snack med Lennart. En rejäl en så där.
Nej tack, vi är inte på dagis.
Så vad gör du nu?
Vet inte än.
Jag hade kastat ut honom. Usling!
Men Birgitta, är du säker på att Stefan inte går till Anna på tredje lotten?
Birgitta blev röd om kinderna.
Var har du fått det ifrån?
Såg dem vid hallonbuskarna.
Det var inget sånt!
Nej, såklart. Diskuterade ni hallon i famntag?
Birgitta reste sig och smällde igen dörren.
Senare kom Bengt förbi.
Siv, jag kan hjälpa till med lite jordfräsning om du vill?
Nej tack, det är lugnt.
Förresten, Lennart bad mig säga att han ska hämta sina saker ikväll.
Vilka saker? Hans kallingar?
Vet inte, han bad mig bara säga det.
Framfört. Tack du.
Bengt gick.
På kvällen kom Lennart, med sänkt huvud.
Jag hämtar mina grejer.
Varsågod.
Han gick in. Siv följde efter.
Du Lennart, varför Gunilla? Vad har hon som är så speciellt?
Han stannade till.
Jag vet inte. Det bara känns lätt.
Och med mig är det svårt?
Inte svårt, men du vet alltid bäst. Hur man lägger in gurkor, när det är dags att sätta potatis, hur stora kuvert barnbarnen ska ha på födelsedagen. Hon vet ingenting sånt. Hon frågar mig.
Och då känner du dig smart?
Mer behövd.
Siv satte sig på sängen.
Lennart, jag kan inte allt heller. Till exempel vet jag inte hur man lever när ens man har gått till grannen i arton år.
Siv…
Vet inte hur man ser på barnen, vad man säger till barnbarnen när farfar bor hos Gunilla.
Låt det vara osagt!
Det går inte, Lennart. Mats kommer imorgon med familjen. Vad ska jag säga?
Säg att vi har bråkat.
Lennart slog sig ned.
Kan vi bara, du vet, glömma det här? Gå vidare?
Ska vi låtsas som om inget hänt?
Ja Gunilla är ju där bredvid, men vi låtsas ändå?
Vad föreslår du själv?
Siv gick till fönstret. På andra sidan såg hon Gunilla vattna gurkor i samma gamla morgonrock.
Vet du vad? Gör som du vill. Men barnbarnen får du förklara själv för.
Siv!
Och du lägger själv in gurkorna i år.
Jag kan inte!
Gunilla är ju så beläst, hon fixar nog det.
Lennart gick med sin lilla kasse. Grannarna stirrade återigen.
Natten därpå hörde Siv ljud vid växthuset. Lennart gick där och muttrade.
Vad gör du?
Måste checka tomaterna. Ska bli varmt imorgon! Måste vädra!
Men du har ju flyttat.
Jovisst, men tomaterna är mina! Jag har drivit upp dem själv!
Och?
Och, ska inte låta dem vissna!
Han öppnade växthuset, gick tillbaka över till Gunilla.
Dagen efter kom Mats och hans familj.
Mamma, var är pappa?
Hos Gunilla.
På besök?
Bor där.
Mats såg ut som ett frågetecken.
Vad menar du?
Siv drog hela historien, kortfattat såklart.
Arton år?! Alltså, det betyder när Erik föddes…
Japp.
Mats gick till Gunilla. Siv hörde höga röster, smällda dörrar, sedan kom han tillbaka.
Pappa säger att han älskar er båda.
Tur för oss.
Mamma, du måste förstå, han kanske faktiskt menar det.
Och du då Mats, hade du klarat dubbla relationer?
Nej, men jag är inte pappa. Han är unik på sitt sätt.
Barnbarnet sprang in.
Farmor, varför bor farfar hos tant Gunilla?
För att han hjälper henne i trädgården, sa Siv.
Mats började skratta.
Mamma, du är bäst alltså
Natten till, samma visa Lennart vattnar landet.
Har du blivit knäpp?
Torkan, Siv! Ska jag bara låta allt dö?
Gå till Gunilla och vattna där!
Hon har sin trädgård, men den här känns också som min!
Siv suckade och plockade fram slang.
Okej, vi vattnar ihop. Annars blir du klar till midsommar.
De vattnade tyst. Slog sig ned på bänken sedan.
Lennart, ärligt vem älskar du mest?
Men, Siv…
Kom igen! Vem?
Han funderade länge.
Båda. Fast på olika sätt.
Hur då?
Du är min högra hand. Det trygga, det nödvändiga. Utan dig fattas nåt. Gunilla hon är som fest. Sällan, men glatt.
Och om jag försvann?
Säg inte så…
Skulle du gifta dig med henne då?
Vet inte. Tror inte det.
Varför?
För då hade hon blivit vardag. Och då hade festen varit slut.
Så du måste ha båda?
Ja, tydligen.
De satt där under stjärnorna.
Lennart, kanske jag skulle skaffa mig lite fest också?
Lennart hoppade till.
Vad menar du?!
Bjuda in någon Bengt har ju erbjudit sig att hjälpa till.
Bengt!? Aldrig i livet!
Jaha, varför inte? Du bor ju hos Gunilla.
Det är inte samma sak!
Vad är skillnaden då?
Men Siv! Du är ju du!
Och vad vet du om vad jag är för en? Kanske jag också läser klassiker?
Du gör du inte.
Men jag kan börja.
Lennart reste sig.
Siv, allvarligt. Vad vill du?
Och vad ville hon? Ha det som förr? Det gick ju ändå inte.
Jag vill bara ha lugn och ro. Lägga in mina gurkor. Ta hand om barnbarnen.
Och?
Och inget mer. Lev du hur du vill.
Så jag kan komma och gå?
Gör vad du vill. Men ljug inte mer.
Och om Bengt kommer till dig då?
Det gör han inte. Han har ju Annika från nionde lotten.
Hur vet du det?
Jag ser faktiskt, Lennart. Jag har bara låtit bli att säga nåt. Precis som alla andra här.
Morgonen efter kom Lennart tillbaka med sina saker.
Får jag bo här eller?
Bäddmadrassen ligger i redskapsboden. Blås upp och gör det bekvämt där.
Han gick och hämtade madrassen, grannarna smygkollade och viskade. Gunilla vattnade som alltid gurkor och låtsades inte se något.
Mats kom ut på trappen.
Kommer pappa tillbaka?
Han blåser upp madrassen i boden.
Du är för snäll, mamma. Har du förlåtit honom?
Nej, bara för gammal för att orka börja om.
Efter en vecka sov Lennart inne igen. Efter en månad brydde sig Siv inte längre om att han gick bort till Gunilla två gånger i veckan. Efter ett år var det ingen på stugvägen som mindes dramat.
Nu var det nya historier; Anna på tredje gick till Petter på femte, och Birgitta flyttade in hos Annas ex.
Siv la in gurkor som vanligt, Lennart byggde växthus, Gunilla satt på sin sida och läste böcker.
Till slut, vad är kärlek egentligen? Kanske handlar det om fyrtio år ihop, att lägga in gurkor, bygga stuga och uppfostra barn och inse att inget är perfekt. Inte ens kärleken.
Särskilt inte kärleken.
