Jag var fem eller sex år gammal, ännu inte i skolan, i början av nittiotalet, när två pensionärer från Stockholm tant Vera och farbror Lennart flyttade ut till vår lilla by på landet i Västmanland. De köpte huset rakt mittemot oss lågt, med två fönster mot vägen, men en jättestor trädgård, som de, på grund av åldern, inte orkade ta hand om. Varje dag gick de på promenad ibland in i skogen, ibland ner till Mälarens strand, och bara då och då åkte de in till Fagersta för att handla. De levde lugnt och nästan osynligt. De kom aldrig hem till oss på fika, bara några gånger i veckan gick de över för att köpa mjölk. Vi hade många djur och levde ganska enkelt, och ibland gav tant Vera mig små gåvor i smyg en chokladbit, ett skrivblock eller några mynt, kanske en tia eller tjuga. De hade inga egna barn.
Det gick kanske tre år, och en sen vinterkväll, när vi just stängt av TV:n och krupit till sängs, knackade det försiktigt på fönstret. Det var tant Vera. Hon sa tyst Lennart har somnat in.
Vi hjälpte henne så gott vi kunde med allt kring begravningen.
Tant Vera hade väldigt svårt med sorgen, blev sjuk och slutade gå ut. Vi gick till henne nästan varje dag, och hon berättade ofta om sina 52 år med Lennart, hur de slitit på bruket i Sundbyberg, och hur de, när de blev pensionärer, gett bort lägenheten till en systerdotter för att kunna flytta till landet och närmare naturen.
Våren kom långsamt. Tant Vera hade börjat vänja sig vid att leva ensam, hämtade sig lite, och en dag ropade hon in mig till sig och visade mig en liten grå valp som kröp omkring i en kartong. Jag hade aldrig varit särskilt förtjust i hundar, men när jag såg den valpen stannade hjärtat och jag älskade honom genast.
Jag minns fortfarande så tydligt hur jag satt på golvet, smekte honom med ett finger, och tant Vera satt och tittade på oss med sitt första leende på länge, en tandlös men hjärtlig min i ansiktet.
Vi har aldrig haft hund eller katt, inte ens barn, sa hon. Och det är tungt att vara ensam. Jag hittade den här lille ute vid parkeringen bakom saluhallen i stan. Hur skulle jag kunna lämna honom, titta på honom, vilken liten sötnos?
Jag vågade knappt andas där jag satt och såg på valpen.
Vad äter han? Han är väl hungrig? viskade jag nästan gråtande.
Jag värmde lite mjölk, men han kan inte dricka ur skål, han behöver nog nappflaska fast någon sån har jag inte, men jag köper imorgon, sa hon nästan ursäktande.
Jag rusade hem, slet tag i nappen från min sovande lillasyster och sprang tillbaka.
Det visade sig att valpen bara var några dagar gammal. Jag matade honom försiktigt med varm mjölk ur nappen och bad att han skulle klara sig.
Vi kunde inte hitta något bra namn på länge, jag och tant Vera. Hon ville skämta och kallade honom “Rufus” för hans ljusa öron, men jag protesterade och ville kalla honom “Lugn”, för han var så tyst och stilla, och det blev till slut både Lugn och Lugge för vår valp.
Vi skötte om Lugn hela våren värmde mjölk, lagade mat, höll honom varm. När det äntligen blev varmt släppte vi ut honom på gräsmattan. Kanske för att han blivit övergiven så liten, eller aldrig blivit tvättad av sin mamma, var han svag och sjuklig. Men vi gjorde allt vi kunde. Varje dag efter skolan i första klass sprang jag till tant Vera och Lugn, sen gjorde jag mina läxor och hjälpte mamma hemma, men kvällen tillbringade jag hos Vera och lekte med valpen. Tant Vera satt gärna på soffan och såg på med ett leende.
Över sommaren växte Lugge till sig, men det visade sig att han var någon liten ras, inte mer än trettio centimeter hög. På mornarna gick jag och fiskade med honom, eller hjälpte till med korna, annars var han inne hos Vera. Med Lugn i huset blev tant Vera piggare, började ta hand om sig, och till och med läsa böcker om hundskötsel.
Åren gick ett, två, tre, fem och under all den tiden bodde Lugn hos tant Vera, men varje morgon kom han till vår trapp och följde mig hela vägen till skolan tre kilometer till grannbyn och klockan två varje dag mötte han mig igen för att gå hem. Oavsett slask eller snöstorm, var han alltid med. Så gick nio år.
Skolan i vår by räckte bara till nian; skulle jag studera vidare var jag tvungen att flytta till Västerås eller gå på gymnasiet i Fagersta och bo på internat. Efter familjeråd bestämde de att jag skulle in till stan.
Den dagen jag skulle resa satt jag länge på Veras trapp och höll om Lugge och grät.
Ta honom med dig då, om du inte vill säga hejdå, sa tant Vera gråtande.
Hur kan jag det? Han är din hund! Ta hand om dig, jag kommer att ringa ofta, och mamma tittar till dig varje dag.
När båten la ut från bryggan stod jag och grät på däck. Lugn sprang längs den gamla träbryggan, tungan hängande och blicken fäst vid mig, som om han inte förstod varför jag gav mig av.
Gymnasiestudierna tog upp hela mitt liv. Jag pluggade veterinär- och lantbruksekonomi hela dagarna, och hade inte så mycket vänner, förutom en barndomskamrat från hembygden.
Strax innan jul, när jag längtade hem, ringde mamma och sa att tant Vera var riktigt dålig. Hon hade inte kunnat ta sig ur sängen på över en vecka, och Lugn vägrade lämna hennes sida, åt knappt ens när skålen ställdes bredvid sängen.
Jag reste hem några dagar tidigare än planerat. Lugn låg på stolen bredvid Veras säng, hans blick aldrig mer än några centimeter från henne. Hennes beniga hand sökte hans huvud, försökte klappa hans panna och känna hans varma nos. Båda hade tynat bort. Det gjorde ont att se en utmärglad, döende gammal kvinna och hennes hund, det enda sällskapet i hennes barnlösa liv.
När jag efter jul måste återvända till Västerås, visste jag i hjärtat att det var sista gången jag såg Vera. Lugn följde mig bara till trappen han skulle aldrig lämna hennes sida. Jag kände djup smärta över hans sorg, hans ansvar som ett barn som tar hand om sin sjuka förälder.
I februari gick tant Vera ur tiden.
Ska en sextonåring sörja en gammal tant och hennes hund? Kanske inte, enligt vissa. Men den som förlorat en när och känt stödet och trofastheten hos en vän som Lugn, förstår smärtan och bandet till en hund som till sist lämnas kvar att sakna och vänta…
Jag kunde inte komma hem förrän efter vårens tentor. Ingen visste vart Lugge tagit vägen. Mamma berättade att på begravningen sprang han runt graven och försökte hoppa ner, och när de bar bort honom, ville han inte bo hos oss trots att pappa byggt en fin hundkoja. Han ville bara vara kvar i Veras hus, men i maj försvann han, som om han gått ut för att leta efter henne.
Hela sommaren letade jag i grannbyarna, visade bilder, frågade folk i Fagersta, men ingen hade sett honom. När Vera begravdes kanske han trodde att hon skulle komma hem igen, men när hon aldrig kom, gav han sig ut för att hitta henne. Det var min tanke han letar efter henne någonstans, springer runt och söker sin matte.
Augusti kom.
En dag åkte hela familjen till kyrkogården i Norberg, fem mil bort aldrig hade jag sökt Lugge så långt. Men genast när vi klivit ur bilen vid kyrkan såg jag honom komma rusande öronen bakåt, tungan fladdrande, rätt mot mig.
Jag föll på knä och grät.
Lugn, Lugge, käre vän! Jag har letat efter dig hela sommaren, och så fanns du här.
Han hoppade upp, slickade mitt ansikte och det syntes att han grät han också.
När jag reste mig stod han och viftade på svansen, hoppade upp nästan upp till mitt huvud.
Han var mager och smutsig. Jag tömde genast korgen med matsäck smörgåsar, köttbullar och bullar. Han åt som om han aldrig skulle få mat igen, och hela tiden tittade han på mig med blöta ögon.
Är det din hund? frågade en kvinna som kom från kyrkan.
Ja, det är Lugge, svarade mamma och torkade tårar.
Jag jobbar här. Jag har sett honom sedan tidigt i våras, han bor där borta vid en grav. Den graven har han grävt och grävt på, jag har försökt fylla igen men han gräver fram igen, tills nästan hela korset riskerar att välta.
Det var naturligtvis tant Veras grav.
Vi gick runt till våra familjegravar, och Lugge lämnade mig inte för ett ögonblick. Runt Veras och Lennarts grav var jorden uppriven av hans tassar, särskilt på Veras sida. Pappa rätade korset, mamma lag blomster, och jag satt på huk med Lugge i famnen. Han såg växlande på mig och på graven, slickade mig då och då på kinden.
Tvinga honom inte att åka med oss nu. Kanske vill han stanna här, sa pappa lågt.
Jag vill inte lämna honom här. Hösten är snart här, sedan vintern, han är ju nästan tio år nu, svarade jag, men visste att om han ville, skulle han springa tillbaka hit ändå.
När vi skulle åka hem gick han först mellan oss och graven, tvekade, och precis när vi klivit in i bilen, tog han sats och hoppade upp i mitt knä.
Lugge, min vän, jag lovar jag lämnar dig aldrig ensam igen, sa jag genom tårar.
Livet lär oss att äkta kärlek och trofast vänskap kan överleva alla avstånd och svårigheter. Och att glädjen i att finnas för någon, människa som hund, är den största rikedom livet har att ge.
