“Hej, Det är din fru som har fött tvillingar!” “Men… jag är 52 år… och jag har ingen fru!” “Vet inte vad jag ska säga… åk och kolla, hon säger att de är dina”
När jag hörde det där tänkte jag först att någon slagit fel nummer. 52 bast vilka barn, vad snackar de om? Men nyfikenheten tog över. Jag hoppade in i Volvon och åkte iväg.
När jag kom in på avdelningen, höll jag på att tappa hakan. Där låg min gamla exfru. Och på varsin sida om henne sov två små underverk lugnt och fint.
“Malin, vems barn är det där? Är de?”
“Dina,” svarade hon lugnt.
Jag blev bara stående, försökte fatta vad som just sades.
“Du är ju 49, och vi har varit skilda länge…?”
“Sju månader. Men då visste jag inte att jag var gravid.”
“Men alltså… hur är det ens möjligt?”
“Jag trodde det var över för länge sedan, att det bara var klimakteriet. Vem anade att vårt omtumlande farväl skulle sluta såhär? Jag kräver inget alls av dig. Jag behövde bara berätta.”
“Två på en gång Vi försökte ju så länge, men det gick aldrig.”
“Helt ärligt, jag blev själv chockad. Visste ingenting förrän i femte månaden. Trodde nästan jag höll på att bli galen med allt som rörde sig där inne”
Och du, för att vara helt ärlig, så blev jag ändå inte så förvånad. Malin har alltid varit en kurvig kvinna, så ingen av oss eller våra vänner märkte något särskilt.
När vi träffades var hon redan lite rund, och det var något jag gillade. Jag har alltid föredragit tjejer som har lite former. Vi levde bra ihop, men vi längtade båda efter barn. Malin testade allt, oroade sig massor, men inget hjälpte.
Till slut bestämde vi oss för att bara leva för oss själva. Vi jobbade på och reste runt på vår ledighet Jämtlandsfjällen, Medelhavet, alla stora städer i Europa. Men de sista fem åren blev något annorlunda mellan oss. Kanske för att vi verkligen hade accepterat att det inte skulle bli några barn. Och ju äldre man blir, desto mer känns ensamheten på något vis man börjar fundera på vem som ens kommer lägga blommor på ens grav.
Vi började ryka ihop oftare. Malin gick upp 15 kilo till. Sen en dag sa hon bara rakt ut:
“Vi gör ju bara livet surt för varandra, vi kanske borde skilja oss. Kanske hinner du bli pappa om du träffar någon ny.”
Om jag ska vara ärlig ville jag inte skiljas, men Malin bestämde redan. Det gjorde svinont, men jag gick.
Sen berättade hon för mig efteråt att hon var rädd för att berätta om graviditeten. Hon visste inte ens om det skulle gå bra, om barnen skulle bli friska. Och nu vilken överraskning!
Samma dag gick jag till guldsmeden, köpte en ring och ett jättefång vita tulpaner. Tillbaka på BB-fridenfonden gick jag ner på knä. Nu har det gått två år. Vi är ihop och barnen växer friska och glada och vi är lyckliga, även om våra bästa småbarnsår bara finns inuti hjärtat.
Men, vad säger du skulle du våga bli förälder i den åldern? Eller tror du att lyckan liksom har ett sista förbrukningsdatum?
