Avund på gränsen
Ja, precis det jag behöver! Han kommer aldrig förstå att det inte är hans fästmö
Agda stod framför spegeln och betraktade sitt spegelbild, som om glaset var en tunn hinna mellan verklighet och något ovanligt. Med långsamma, nästan flytande rörelser föste hon tillbaka en bångstyrig hårslinga bakom örat. Hjärtat slog en svag melodi i oregelbundna slag; det hon såg överträffade alla hennes förväntningar! Sminket, frisyren, ansiktsdragen varje detalj hade hon kopierat med sömngångarens precision. Höll hon bara andan lite till och tog på sig sin systers favoritklänning skulle inte ens deras mamma längre veta vem som var vem.
Tanken fick henne att dra på munnen, men lika fort slöt hon sig om sig själv och sneglade på den gamla, tickande klockan på hyllan. Visarna vajade, med darrande händer, mot den bestämda tiden om tjugo minuter skulle Sverker komma. En drömsk rastlöshet smög sig in i blodet. Det var tvunget att bli perfekt inget steg fel, ingen tvekan i rösten! Om Sverker för ett ögonblick anade oråd skulle all hennes noggrant utmejslade plan sjunka som ett bottenlöst skepp, och då skulle systern återigen segra. Som så många gånger förut.
Hon andades djupt, försökte sansa den fladdrande oron i fingertopparna, och gled över den rutiga drömmattan mot dörren. Just när det ringde på dörren stod hon redan där. Hon öppnade och blev någon annan i samma sekund som hon såg honom. Hennes leende svävade, stilla och nästan utomjordiskt, och ögonen fick en värme som inte riktigt var hennes egen.
Hej, Sverker, viskade hon dovt, varje stavelse tycktes vara en fjäder lagd på vågskålen.
Utan att vänta på svar steg hon på tåspetsen och lät munnen snudda hans kind. Allt enligt det drömschema hon iakttagit: inte mer, inte mindre. Ingen detalj på avvägar, allt flyktigt noggrant.
Kom in, vill du ha kaffe? sade hon med en slö vardagsomsorg, som en helt vanlig kväll i Uppsala, inte någon mystisk operation.
Sverker höjde ett ögonbryn, som om han försökte förstå om det fanns hemliga ledtrådar. Sedan spred sig ett svagt leende på hans läppar han insåg med plötslig klarhet vad som hände. Men i drömmar ger klarhet bara bränsle åt nyfikenheten. Vad hade Stina, systern, egentligen planerat? Varför denna minutiösa imitation av Malin? Han lät dock ingenting synas, bara ryckte på axlarna och gled efter Agda genom hallen.
Under tiden irrade Agda fram och tillbaka i köket. Hennes kinder ömmade redan av den ovana, blida masken änglalikt och mjukt, som den hon så ofta sett i spegeln fast aldrig riktigt bemästrat. Hennes hand rörde sig snabbt bland koppar, fat och skedar. Vinet ett dyrköpt, lågt placerat, vintersmutsigt blåbärsvin väntade på sin roll, den sista av de tysta aktörerna.
Agda visste att Sverker sällan drack; hans kropp tålde alkohol dåligt. Men i den drömska värmen av svensk fika, om sällskapet var det rätta, kunde han unna sig bara ett litet glas. Det var allt hon behövde för att han skulle sänka garden, ledas in i glömskans mjuka famn och därmed skulle hennes plan snart bli verklighet.
Medan kaffet rann gled Sverker på en köksstol, armarna i kors, och följde hennes darriga rörelser med ett snett leende. Han väntade, sedan bröt han slutligen tystnaden:
Agda, varför gör du allt det här? Och, förresten, var är Malin? Om det här är ett skämt är det inte särskilt fyndigt.
Agda frös, försökte hitta orden. Ett skimmer av förvirring drog över hennes blick, men snart återtog hon kontrollen och log stelt, rösten nästan vanlig:
Hur märkte du det? Och nej, det är inget skämt. Snarare ett experiment. Malin vet ingenting.
Sverker höjde ögonbrynet och snurrade kaffekoppen. Vad var Agdas plan? Han dolde sin nyfikenhet, väntade på att hon själv skulle öppna sig.
Ni är ju ändå olika, trots att ni är tvillingar, sa han drömmande, nästan som om han tittade in i en spegelhall. Hur skulle man kunna ta fel på er?
Innan Agda hann svara tog han upp mobilen och skickade snabbt ett sms till Malin, frågade var hon höll hus. Skärmen kastade ett blåddrömmande ljus över hans ansikte och slocknade.
Så vad är experimentets idé? frågade han och lade bort telefonen.
Agda vred sig sakta på stolen. Hon stirrade ned i sin kopp, tog en klunk, samlade kraft och talade sedan med ett slags entusiasm som svävade i luften men inte i kroppen:
Vi blir alltid förväxlade. Du säger att vi är olika, men själv mamma kan inte skilja oss åt när vi bär samma kläder. Tänk dig: samma klänning, likadana frisyrer vi blir som två vattendroppar.
Hennes röst smälte bort, och ett stycke av det förflutnas kyliga minnen virvlade framför henne, innan hon fortsatte:
Det är obehagligt ibland, särskilt när någon man tycker om är inblandad. Flera gånger har vi råkat ut för konstigheter. Som när min pojkvän bjöd mig på dejt men istället gick fram till Malin, bara för att hon stod närmast mötesplatsen. Eller när Malin ville prata med din vän, men han tog henne för mig och sa saker han borde hållit tyst om.
Varför byter ni då inte bara frisyr? föreslog Sverker. Han mindes Malins klagan: Agda vägrade konsekvent att förändra sin stil, och Malin följde bara efter.
Agda rynkade gulligt på näsan, som om citronvatten rann genom tankarna.
Det vore för trist, skakade hon på huvudet. Vi lovade varandra att inte ändra något tills universitetet är över. Det är vårt tysta avtal, nästan som en svensk midsommarregel. Och ibland nu log hon, lekfull och slug, är det praktiskt. Även lärarna blandar ihop oss ibland.
Ett skratt rullade ut från henne, klart som Orsasjön om sommaren, och det var tydligt att de ibland klädde ut sig även för att lura systemet.
Nåja, sa Sverker tankfullt. Då plingade telefonen och han läste ett meddelande. Malin väntar på mig på vårt fik. Hon verkar ovetande om var jag är.
Han såg på Agda, och något av medkänsla glimmade till i drömblicken.
Oroa dig inte, jag berättar inget. Jag förstår att du är mån om din syster. Jag vill inte skapa ännu ett av dessa nordiska missförstånd mellan er.
Agda slappnade av, tackade tyst inombords och log med en sorts lättnad.
Du är snäll, Sverker. På riktigt.
Vi ses, sa han och reste sig. Jag tar det lugnt. Malin väntar.
Dörren gick igen med ett drömlikt knäpp, och Agda blev ensam med tystnaden. Vardagsrummet ekade med en overklig ensamhet, som om hela världen saktade in och försvann bakom gardinen. Hon satte sig, krampaktigt hållandes i bordets kant för att hålla tårarna borta. Varför lyckades det inte? Varför gick han inte på hennes trollformel? Varför rasade planen, trots alla hennes förberedelser?
Tankarna snurrade, drog henne tillbaka till det ögonblick då Sverker först klev in i deras liv. Hans leende, hans lätthet i drömpratet, hans mjuka rörelser allt fängslade henne direkt. Varje gång han var nära rusade hennes hjärta, händerna blev svettiga. Hon övade tyst för sig själv på repliker, målade upp scener av skratt, samtal, promenader ändå hindrade henne alltid något: rädsla att bli avvisad, rädsla att förstöra balansen till systern.
Men Malin Malin var modigare. En vacker dag tog hon bara med sig Sverker hem. Möt Sverker, log hon, och föräldrarna blev lyckliga genast, tacksamma för att deras dotter funnit en sådan man.
Agda mindes varje detalj av den kvällen. Hon stod i dörren och såg på när Sverker skrattade med hennes familj, charmade pappa med sina skämt, artigt svarade på mammas frågor. Inuti henne stormade en isande cirkus, men utanpå ett vänligt leende, stadigt som kyrkklockor i dimma.
Han borde vara hennes! Hon hade först upptäckt honom, först känt dragningskraften! Hon hade tänkt på honom dag och natt, målat upp deras framtid Och Malin bara tog honom, utan en tanke på att systern kunde ha känslor!
Agda andades in, längtansfullt och ömt. Hon visste att dessa tankar måste tämjas. Hålla sig samman. Men hur, när hjärtat fortfarande skar i bröstet?
Alla pojkar flockades alltid runt Malin. Hon var som ett solgenomlyst fält på väg mot midsommar öppen, glad, snabb i repliken, alltid i storslagna fester men ändå bäst i tentasalen. Agda var annorlunda inbunden, försiktig, med böcker som sitt egentliga sällskap. Hon föredrog tystnad, djupa samtal med en vän. När Malin bjöd in henne till vännernas samlingar tackade hon oftast nej. Jag har för mycket att göra, sa hon, och ansåg det nobelt att vara förnuftig.
Men ibland undrade hon: Kanske borde jag ha följt med någon gång? Hade Sverker då suttit med henne nu, den tysta och pålitliga flickan, istället för hos Malin, den oförutsägbara men strålande stjärnan?
Djupt inne visste Agda att det handlade om mer än bara stil. Malin landade alltid i centrum utan ansträngning, som född för det. Hon behövde inte anpassa sig hon var sig själv, och det var nog. Agda, däremot, krånglade, grävde i sitt inre, blev kvar i skuggorna.
Så föddes en ny plan. Efter Malins lysande besked om bröllopet när gratulationer blev till kvävande törnen låg Agda vaken, sökande, letande, planerade. Om Sverker bara föll för henne istället, och Malin kom på dem ihop, skulle allt vara över. Ingen skulle få honom, rättvisa skull skipas.
Planen slipades till drömmens perfektion: vinet, replikerna, det drömmande ljuset i rummet. Hon övade Malins rörelser, leende, poserna framför spegeln. Dagen kom, händerna fuktades, strupen snördes. Men så fort Sverker steg in och såg igenom henne föll allt ett kaos i ett glas mjölk.
Nu satt hon i rummet, blickade ut i intet, planen borta på minuter. Oroligt malde tankarna: tiden rann, bröllopet nalkades, och ingen ny väg syntes.
Jag måste komma på något nytt, mumlade hon för sig själv, och rev i duken med nervösa fingrar. Innan allt är för sent. Men drömmen gav inga svar bara skuggor av usla alternativ, och känslan av att nästa chans var den sista.
************************
Några veckor gled förbi som seg, gråmålad mist. Malin, glittrande av lyckorus, samlade familjen kring det stora bordsbordet i ett drömhus vid Mälarens strand och viskade sin hemlighet: hon väntade barn. Hennes ögon lyste, rösten splittrades av lycka. Föräldrar jublade, kastade fram frågor, spikade framtidsplaner på det svenska landskapets anslagstavla.
Agda satt tyst med en kopp kallt earl grey, kämpade för att le, nickade, lyssnade, men inombords brände en stickande smärta, likt små spikar vridna i bröstet. I hennes tankar spelades framtiden upp som en svartvit film: ständiga familjemiddagar, där Malin satt med Sverker vid sin sida och skrattade mjukt åt sitt väntade barn. Hon rörde sig längs dessa bilder, en efter en, och varje scen kändes outhärdlig. Att se honom, tillhöra någon annan, var mer än hon tålde.
Tankarna kastades, en virvelvind slog mot samma vägg: Gör någonting! Innan det inte längre finns en väg tillbaka.
Och så ur drömmens dis formades en plan, mörk och kristallklar på en och samma gång. Vad skadar paret mer än att mista allt de önskar? Det var gement, skarpt, men i hennes dunkla logik var det självklart.
Agda mötte Malins blick, varm av förtroende, som om inget kunde rubba drömlyckan. En sekund kände Agda något mjukt spricka, men den isade snabbt ner. I honan låg redan kontaktuppgifterna till en bekant läkare, en sån som för ett par tusen kronor kunde skriva ut ett preparat. Inget olagligt. Bara ett piller som skulle skapa en komplikation
Hon log tyst för sig själv, ett leende ingen hörde, hårt och spöklikt. Malin besvarade det, i tron att systern delade hennes glädje.
Er lycka är inte evig, mumlade Agda i tystnad, och i hennes ögon lös ett ogenomträngligt beslutsamhetens sken.
********************
Vill du ha saft? frågade Agda, ivrig att hålla rösten jämn och ledig, som om hon vore sin syster själv, trygg i den svenska sommaren. Ett välövat leende, rakt från spegelglasets övningar, smög sig över hennes ansikte. Jag köpte din favorit.
Tack fina du! utbrast Malin och slöt ömt Agdas hand. Du är världens bästa syster!
Agda stannade till, kände en hård knut dra ihop sig i magen. Men hon höll sig upprätt.
Jag kommer snart, sa hon och gick ut i köket.
Hon fiskade fram saften ur kylen, hällde långsamt upp i glaset. Hennes hand, i nästan overkligt långsam rörelse, gled mot fickan där tabletten låg. Hon pressade den i handen, men plötsligt blev allt tyst. Vad var hon på väg att göra?
Hon såg på glaset, såg tabletten, och målade i tanken Malin skrattande och gravid, föräldrarna stolta och lyckliga, Sverker överlycklig. Kunde hon verkligen göra något sådant? Tankarna löpte vilt, och skammen steg ur hennes inre som gammal våt dimma.
Nej! Hon var inte sån. Det var bara en dröm, en feberdröm hon ville inte och kunde inte. Tabletten föll ur hennes hand och rullade ljudlöst på diskbänken.
Då hörde hon Malins röst, mjuk och nära. Agda, är du okej? Du ser blek ut!
Agda såg på systern; där i hennes ansikte fanns all den värme hon behövde. Hur hade hon kunnat glömma, ens för ett ögonblick, deras band? Hon tvingade fram ett snett leende.
Bara yr i huvudet, det är lugnt, svarade hon. Jag har saften klar jag fixar te och så pratar vi.
Hon vände sig mot kranen, lät vatten rinna i koppen, och rörelserna gick som genom tjock dimma. Allt hon gjorde krävde en ansträngning som att simma genom drömmens motstånd, men denna gång mot ett ljusare mål.
Inombords rasade känslor. Att hålla tabletten hade fört henne farligt nära ett stup och ändå var steget tillbaka lätt, när bilden av systern och livet återvände. Hur lätt det är att låta mörka tankar frodas, när man går för länge ensam med dem!
Agda fyllde tekoppen, lät doften sprida sig, såg på Malin som log där hon satt, helt utanför den storm som nyss rasat i systerns hjärta. Nu kände Agda ett överraskande lugn. Hur hade hon kunnat tänka sig att förstöra detta?
Vad tänker du på? log Malin.
Bara massa jobb, mumlade Agda. Jag kanske borde prata med någon, så jag får ordning på allt.
Halvsanning, men Malin nickade glatt och babblade vidare om planer. Agda lyssnade, svarade kort, men bestämde sig: Nu får det vara nog. Ingen mer avund, ingen mer bitterhet. Det var dags att be om hjälp och hitta tillbaka för systerns skull, för sin egen.
Hon visste att första steget var att erkänna: Jag behöver stöd, jag vill förändras.
************************
Så kom juni, och Malin födde en liten flicka en drömsk, tyst midnatt förbyttes mot glädje. Morgonen därpå tryckte föräldrarna händerna mot rutorna på BB, sträckte sig efter sitt barnbarns bild i luft. Flickan, pytteliten med mörka ögonfransar, sov i varma filtar, och världen log.
De första dagarna hemma blev en enda lång, mjuk slinga av ögonblick. Malin och Sverker, ibland snubbliga, alltid kärleksfulla, baddade, bytte, tröstade och sjöng. Mormor stickade sockor, morfar skröt om sitt barnbarn till grannarna, och släkten samlades kring bordet, doft av kanellängd och kaffe i alltings mitt.
Men allra mest älskades flickan av sin faster Agda. Och det var som om allt svängde; nu stannade Agda längre och längre hos systern. I början för att hjälpa till, men snart för att beundra varje krök på barnets hand, den första smygande rynkan, det flinande leendet mot ett känt ansikte.
Agda lärde sig föra dottern till sömns med en egenuppfunnen sång, köpte bodys med broderade blommor eller björnar, och förvarade varje lycka som en skatt i sitt inre. Snart blev faster och flicka vänner de hade tebjudningar med plastservis, pekade på bilderböcker och övade första orden. När flickan gick höll Agda henne stadigt, jublade åt varje steg.
Malin såg det och var tacksam. En kväll, med barnet sovande, lutade hon sig mot Agda: Tack. Jag ser hur mycket du älskar henne. Hon behöver verkligen en sådan faster.
Agda blev rörd, och insåg: Genom kärleken till sitt syskonbarn fann hon själv något hon saknat. I flickans glädje, första ord, förtroende och närhet, fick Agda känna sig behövd, älskad, och en del av livet.
Och nu, när hon såg på det lilla barnet, visste Agda: Ibland är det genom att ta hand om andra som vi hittar vårt eget lugn, vår egen plats i en drömvärld där alla till sist får blomstra mot midnattsljuset.
