Linnea drog fingret över smartphoneskärmen och kontrollerade saldot på bankkontot. Siffran i appen fick henne att sluta ögonen och sakta räkna till tio.
– Erik! – ropade hon på sin man, som snurrade framför spegeln i hallen.
Erik justerade kragen på sin nya skjorta.
– Vad är det, Linnea? – svarade han.
– Tänker du betala taxin till restaurangen med ditt kort?
Mannen slutade rycka i skjortan och såg skuldmedvetet på sin hustru.
– Linnea, nu börjar du väl inte? Jag har bara lite småpengar kvar. Jag måste betala parkeringen senare i veckan. Kan inte du beställa?
Linnea låste skärmen.
Erik fyllde fyrtio år idag. En solid ålder. För ett halvår sedan hade de kommit överens om att fira blygsamt, hemma, de tre – de och sonen.
De hade ett bolån på en tvårummare som de tog för två år sedan. Betalningen åt upp nästan hela Eriks lön. Linnea drog in pengarna till räkningar, mat, barnets aktiviteter och kläder. Hennes inkomst som senior projektledare tillät det, men det fanns nästan inga fria pengar över.
För en månad sedan lade sig Ingrid, Eriks mor, i deras planer.
Svärmodern förkunnade att fyrtioårsdagen av hennes ende son var en händelse av världsformat. Det passade sig inte att sitta i köket som tiggare. Man måste bjuda in släkten, hyra en sal på en restaurang, visa alla att Erik hade lyckats i livet.
När Erik försiktigt invände att det inte fanns pengar till en restaurang, svarade Ingrid bara:
– Linnea tjänar bra, ni lär inte bli ruinerade för ett sådant tillfälle.
Och Linnea gav med sig. Hon hittade själv en mysig restaurang med bra mat, satte själv ihop menyn, betalade själv handpenningen.
– Vi beställer en taxi, – höll Linnea med och svepte på sig kappan.
På restaurangen sprang servitörerna redan omkring. Bordet för femton gäster dignade av smårätter. Linnea hade medvetet valt en ledig beige klänning för att känna sig bekväm efter en hel dags spring på jobbet och organiseringen av denna fest.
Gästerna började samlas vid sextiden. Ingrid dök upp sist i sällskap med Eriks syster, Freja. Svärmodern gick mot bordet som om det vore en mottagning hos den svenska kungafamiljen.
– För jubilaren! – förkunnade Ingrid högt och överlämnade en papperspåse till sonen.
Erik tittade ner i påsen och log brett.
– Åh, mamma, tack! Just den där parfymen!
Linnea kastade en snabb blick på namnet. Priset för den flaskan motsvarade en tredjedel av deras månatliga bolånebetalning.
– För min älskade son är ingenting för dyrt, – förklarade svärmodern stolt och räckte sin nya pälsfodrade kappa till en servitör som kom fram.
Sedan lät hon blicken vandra till sin svärdotter. Leendet på Ingrids ansikte slocknade omedelbart.
– Linnea, hälsar jag, – hälsade hon torrt.
– God kväll, Ingrid, – svarade Linnea lugnt.
Svärmodern lät blicken svepa över lokalen.
– Nå, vad ska jag säga… – sa hon och satte sig på den erbjudna platsen vid bordets kortända. – Mörkt är det här. Och dukarna är ganska alldagliga. Erik, jag sa ju till dig om restaurangen “Lövhyddan” i centrum. Vilka kristallkronor de har där!
– Mamma, “Lövhyddan” har vi inte råd med, – svarade Erik tyst och satte sig bredvid.
– Äh, sluta larva dig! – viftade Freja bort det och rättade till frisyren. – Linnea tjänar som en direktör. Ni kunde väl för en gångs skull ordna ett ordentligt firande åt min bror.
Linnea kände hur irritationen steg i halsen, men hon behärskade sig. Det var inte läge att ta upp gräl inför gästerna.
– Varsågod, Ingrid, – Linnea sköt fram fatet med fisk till svärmodern. – De har utmärkt mat här.
Svärmodern petade avsmakande på en bit fisk med gaffeln.
– Laxen ser blek ut. De har väl köpt billig på torget?
– Det är gravad lax från köksmästaren, – förklarade Linnea lugnt.
Banketten tog fart. Gästerna åt, drack, höll tal. De prisade Erik – vilken utmärkt yrkesman han var, vilken underbar familjefar, hur lyckligt lottad han var i livet.
Ingrid höll inte käft hela kvällen. Hon berättade historier från Eriks barndom, skröt om hans inbillade framgångar på jobbet och nämnde inte Linnea en enda gång.
För henne var svärdottern servicepersonal, vars uppgift var att passa upp med juice och hålla sig i bakgrunden.
När varmrätten serverades hettade stämningen till vid bordet.
Linnea var trött. Hon reste sig från bordet för att be servitörerna ta in te, och när hon vände tillbaka hörde hon svärmoderns höga röst.
– Vilken klänning du har på dig, Linnea.
Gafflarna slutade klirra över festbordet. Gästerna stirrade ner i sina tallrikar och låtsades vara synnerligen upptagna av salladerna.
Linnea stannade halvvägs till sin stol.
– Ursäkta? – frågade hon.
– I den där klänningen ser du ut som en gammal arbetshäst, ärligt talat! – förkunnade Ingrid högt och lät blicken glida över de tysta gästerna.
Erik blev rödflammig.
– Mamma, sluta, – sa han osäkert till. – Klänningen är fin.
– Erik, du har bara vant dig vid synen, – viftade mamman bort det och rättade till kragen på sin nya silkesblus.
– Jag vill ju bara väl. Kära du, du är trettioåtta år, men du har klätt dig som en gumma på landet. Varken midja eller snitt. Rent smaklöst!
Freja log illa och höll sig för munnen med en servett.
Linnea gick sakta fram till bordet. Hela kvällen hade svärmodern demonstrativt hånlett. Först var smårätterna för enkla, sedan var restaurangen för billig, sedan var hustrun inte vacker nog åt sonen.
– Jag tycker om den, – svarade Linnea jämnt och såg rakt på svärmodern. – Den är bekväm.
– Bekväm, säger hon! – fnös Ingrid. – En kvinna ska pryda sin man. Vara hans visitkort.
Hon rätade på axlarna.
– Se på mig, – fortsatte svärmodern. – Jag har gått i pension, men jag håller stilen. För man måste respektera sig själv, inte dra på sig den första bästa säck som hänger i affären.
Gästerna bytte generade blickar. Eriks farbror stirrade ner i sitt glas och låtsades studera bubblorna i mineralvattnet.
– Linnea, sätt dig, lägg av, – viskade mannen och drog hustrun i ärmen.
Det var typiskt honom. Erik föredrog alltid att hålla sig i skuggan medan kvinnorna gjorde upp. Helst skulle Linnea bara tiga och stå ut.
Men idag tänkte Linnea inte tiga. Hon var trött på att dra bolånet, betala svärmoderns nycker och lyssna på offentliga förnedringar på sin egen bekostnad.
– Ingrid, – Linnea stödde händerna mot bordskanten. – Var kommer din blus ifrån?
– Vad har min blus med saken att göra? – tvekade svärmodern, förbryllad över det plötsliga ämnesbytet.
– Allt, – svarade svärdottern oberört. – Blusen är italiensk. Äkta siden. Och skor av läder, det märkte jag när ni kom in. Och er nya kappa hänger i garderoben, med pälskrage. Fina saker, eller hur?
– Jo, – instämde Ingrid försiktigt. – Jag kan välja kvalitetsvaror.
– Välja kan ni, – höll Linnea med. – Men betala?
Någon hostade nervöst vid bordet. Erik blev röd och försökte resa sig.
– Linnea, det räcker, – väste han mellan tänderna.
– Nej, det räcker inte, Erik, – hejdade Linnea sin man med en gest. – Nu när vi ändå pratar om utseende och självrespekt – låt oss vara ärliga.
Hon höjde rösten så att alla närvarande hörde.
– Den italienska blusen, skorna och den pälsfodrade kappan köpte ni förra månaden, Ingrid. För tjugotusen kronor som jag överförde till er från mitt kvartalsbonus.
Svärmoderns ansikte drogs ut.
– För att ni, citat, “inte hade något att ta på er till vårdcentralen, skäms inför läkarna”, – hamrade Linnea fram.
Det ljusa läppstiftet på Ingrids läppar såg plötsligt fånigt ut. Hon lät blicken söka över gästerna efter stöd, men släktingarna hade plötsligt blivit synnerligen intresserade av det avsvalnade köttet.
– Jag bad min son om det! – kastade svärmodern trotsigt ur sig.
– Men det var inte sonen som gav, – skar Linnea av. – För Eriks lön räcker precis till bolånet, bensinen och affärsluncherna.
Freja försökte lägga sig i.
– Linnea, ska du sitta och räkna andras pengar? Har du inget bättre för dig?
– Jag räknar mina egna pengar, Freja, – satte Linnea svägerskan på plats. – Och den här festen, som ni sitter på just nu, kritiserar restaurangen och mitt utseende – den är betald till sista kronan ur min plånbok.
En besvärad tystnad lade sig över lokalen, avbruten bara av porslinsskrammel från närliggande bord.
– Och den dyra parfymen som ni gav sonen idag – den är köpt för pengarna jag gav er för tandvård förra veckan, – tillade Linnea och såg rakt in i svärmoderns ögon.
Ingrid blev rödflammig.
– Hur vågar du… – mumlade hon.
– Så här är det, – Linnea rätade på sig. – Jag kan gå klädd i en potatissäck om jag vill. För den säcken har jag köpt för mina egna pengar!
Hon drog till sig ett glas juice.
– Och när ni lärt er klä er för er pension, då kan vi diskutera mina klänningar! Smaklig måltid!
Linnea satte sig lugnt ner på sin stol.
Ingrid gapade efter luft. Hon hade väntat sig att sonen skulle ta modern i försvar, skrika åt sin uppnosiga fru. Men Erik satt bara tyst med sänkt huvud och petade envist med gaffeln i en bit ugnsbakad potatis.
Det fanns inget att göra. Svärmodern knycklade ihop tygservetten, slängde den på bordet och reste sig tvärt.
– Jag sätter aldrig min fot i ert hem igen! – pressade hon fram utan att vända sig till någon särskild.
Hon vände och gick snabbt mot utgången. Freja, efter att ha kastat en förintande blick på Linnea, reste sig och skyndade efter sin mor.
Resten av kvällen förflöt i tryckt stämning. Gästerna åt snabbt upp varmrätten, drack te, tog stelt farväl och gick.
Hemma åkte Linnea och Erik tysta.
En vecka gick. Livet rullade på. Ingrid ringde demonstrativt inte. Erik gick några dagar med sårad min, försökte anklaga sin fru för att vara för hård, men några argument hittade han inte.
På lördagsmorgonen bryggde Linnea kaffe när det plingade till i mannens telefon. Erik, som satt vid bordet, tittade på skärmen och tvekade.
– Linnea, – började han i inställsam ton. – Mamma skriver. Hennes kylskåp har gått sönder. Reparatören sa att det blir dyrt att laga.
Linnea drack en klunk hett kaffe ur muggen.
– Tråkigt, – svarade hon jämnt.
– Vi borde hjälpa till, – Erik kliade sig i nacken. – Kan du skicka fem tusen? Jag betalar tillbaka från nästa lön.
– Nej, Erik, det kan jag inte, – Linnea ställde muggen på bordet.
– Hur menar du? Hennes mat kommer att förstöras!
– Precis som jag sa, – Linnea såg på sin man. – Din mamma har tydligt förklarat att jag är en vandrande smaklöshet som inte respekterar mig själv. Jag har bestämt mig för att följa hennes kloka råd.
Hon gick fram till spisen och stängde av plattan.
– Igår bokade jag tid hos frissan för klippning och färgning. Och i helgen ska jag till köpcentret och köpa nya klänningar. Jag ska hålla stilen!
Erik blinkade förvirrat.
– Men kylskåpet då?
– Kylskåpet, kära du, är nu din angelägenhet, – log Linnea. – Ta ett extrajobb, be om förskott. Ni är ju familj, kött och blod. Jag är säker på att du klarar det!
Hon tog sin mugg och gick mot rummet och lämnade mannen ensam med sina tankar och Ingrids trasiga kylskåp. Som han bäddat får han ligga!
Och vad skulle du ha gjort i den här situationen? Lämna gärna dina tankar i kommentarerna och tryck på gilla-knappen!
