LISBETH
Sven Valtersson granskade noga byxorna och skjortan och slängde dem irriterat tillbaka i fåtöljen.
Hur ska man kunna gå ut i det här? Byxorna var så skrynkliga att ingen press syntes längre, och de glänste bak på stussen och sen han tappat fem kilo hängde de som en säck runt midjan. Skjortan tjänade inte heller något till att diskutera: den som en gång varit himmelsblå var nu någon slags urtvättad, trist nyans, manschetterna fransiga, och kragen slapp och vek ett rent elände! I sådan skjorta skulle Lisbeth aldrig ha släppt ut honom ens till ICA i byn, och nu gick han till universitetet och föreläste för professorer i eländet.
Kläderna hade aldrig intresserat honom förut, men han hade alltid sett ut, inte bara respektabel utan rentav elegant. Inte som nu!
Han märkte knappt när nya skjortor, kostymer och jackor dök upp i garderoben, slipsar, kepsar och snygga skor allt han behövde göra var att sträcka in handen eller bara säga till Lisbeth att imorgon, då ska man vara prydlig
Åh, Lisbeth, Lisbeth, hur kunde du försvinna så där? Vad var det du tänkte? Förrådde mig det trodde jag aldrig om dig! Du som var nästan tio år yngre än jag, som aldrig varit allvarligt sjuk Den här gången fanns inga förvarningar. Lite feber några dagar, en tokig hosta som aldrig gav sig. Hon hade aldrig gått till läkare själv, druckit sina örttéer, men innan nya läsåret måste lärarna fixa intyg från vårdcentralen, så hon följde med de andra.
Trivialt besök trodde hon men där, i den där nersuttna väntrumslokalen, blev de genast oroliga och skickade Lisbeth till sjukhuset. Allt snurrade iväg som i en mardröm och till jul var det slut på allt.
Sven förstod allt rationellt, men han började hata vårdcentralen, som om de hade dödat hans Lisbeth fastän det var de som slog larm! Ändå, barnsligt nog, kändes det som att allt ont hade börjat där och därför var det deras fel.
De hade träffats när han, andra året som doktorand, ledde seminarier i integralkalkyl för studenter och lilla Lisbeth satt där, första terminen. Underligt egentligen att han lade märke till henne!
Bråkiga, ståtliga flickor hade annars varit hans smak, men hon var en tyst unge med rosiga kinder, fräknar mitt i vintern och små knubbiga fingrar med naglar så nergådda och bläckfläckiga. Och det var just de där händerna han föll för föll pladask!
Han blev så förtjust att han inte märkte varken hur han blev beroende av henne eller hur han började följa henne hem, besöka hennes mormor och hjälpa till att laga pitepalt i köket sen var det bara att gifta sig.
Under de fyrtio år som följde hade Lisbeth både dubblat sin omkrets, klippt av flätorna, rökt två askar om dagen och blivit biträdande rektor på en matematisk gymnasieskola, men för Sven var hon ändå alltid samma tjej med de där barnhänderna och sönderbitna naglarna. Hjärtat knep till, ingen annan var behövd.
Inte blev livet någon idyll för det. Fyrtio år bjuder på allt möjligt. Sven hade sina snedsteg, ett tiotal små och två stora inklusive ett par gånger när han flyttade hemifrån. Lisbeth tog också igen med råge och smög på sitt håll i tre år till direktören för fabriken som stöttade hennes skola. Men de hade två döttrar dessa ankar som höll familjeskeppet flytandes genom alla stormar.
Orättvist det också: först var de fattiga och bodde ovanpå varandra, sedan kom småbarnstiden med ständiga skjutsningar mellan musikskola, bild, skridskoåkning och barnsjukdomar utan slut.
Och nu när de fått stor lägenhet, döttrarna bodde för sig och hade sina egna liv, barnbarn syntes bara vid högtid, och man hade kunnat njuta då passade Lisbeth på att försvinna och gav ingen handbok kvar!
Sven hade aldrig anat något sånt svek, så han fattade först inte vad som hänt, och till och med på minnesstunden uppförde han sig som en som firar jämna år, inte som en änkling, vilket givetvis noterades av många. De tyckte hans sorg var minimal och inget att ödsla empati på. Men de hade fel. Han förstod det mest fasansfulla först några månader senare, när våren kom.
Då blev han orkeslös, håglös, magrade och klarade inte av ensamheten hemma.
Om att återförenas med döttrarna fanns inte på kartan: den ena for runt som ekolog räddade sälar i Bottenhavet, följde fåglarnas flyttvägar, den andra levde innesluten i sin mans familj och småbarn han var liksom inte inräknad i livskonstruktionen.
Sven började i stället gå hem till vänner.
Egentligen var det ingen som skulle kalla det sällskapsliv han kom okristligt tidigt, åt girigt, sov i fåtöljen, drack tyst kaffe med skorpor och fyllde hela bordet och kläderna med smulor, och satt tyst tills det blev pinsamt att stanna längre, då linkade han hem för att två dagar senare dyka upp igen.
Hemma åt han knappt alls, trots att han varit husets kock i fyrtio år. Det var inte lönt att laga något bara till sig själv. Han sloknade, såg ut som en övergiven, luggsliten gamling så vännerna slog larm: Sven måste giftas bort.
Och idag ska han ut med någon Anna Kristiansson och gå på teater.
Det kommer förstås aldrig bli något.
Han gick ibland med Lisbeth, hennes skull allt verkade för honom falskt, tillgjort, långtråkigt och ofta direkt amatörmässigt. Men Lisbeth stirrade på scenen med sådan hänförelse, sparade programmen och återberättade hela föreställningen för honom efteråt han kunde inte neka.
Nu trycker vännerna återigen biljetter i näven på honom, tvingar honom släpa sig ut med främmande damer i blötsnö på väg till larviga pjäser, sitta tre timmar i en dammig fåtölj med värkande rygg, andas in andares billiga parfym, bjuda de där gamla tanterna på juice och gamla småkakor på paus och längta hem till kudden som fortfarande doftade Lisbeth eller kanske bara inbillade han det.
Det vore oartigt mot vännerna att tacka nej. Och han förstod: ensam vill man inte vara, han i synnerhet inte även om det var oklart varför det livet egentligen skulle fortsätta.
Kvällens Anna Kristiansson visade sig vara en förbluffande ungdomlig och trevlig kvinna Sven tänkte att för tio år sedan hade hon nog varit precis den typ han jagat efter. Femton år yngre, liten, genomtänkt klädd och smart.
Bredvid henne kände han sig dubbelt så gammal och grå. Men hon visade tydligt sitt intresse och kastade ut förslag om helgens äventyr.
Föreställningen gick an, kort och utan paus dessutom. Problemet var bara att det ju hörde till att bjuda på café efteråt, men idag slapp han det också.
Anna berättade att hon bor ett stenkast bort, vid T-Centralen, och hade lyckats laga en fantastisk gryta och kaka skulle han inte göra henne sällskap? Upptrappat spontant, men Sven tackade inte nej tanken på riktigt kök och doft av mat lockade enormt efter hans ödsliga existens.
Och där, i Annas lilla söta lägenhet, doftade det kanel och vanilj, Anna själv bytte genast kläder till en sportig dräkt och blev nästan ännu yngre, rörde sig vant mellan kastruller och bakverk, småpratade och bjöd Sven på allehanda läckerheter. Sven hann tänka att det inte vore så dumt att bo kvar här, i detta pepparkakshus där det gamla livet inte längre kunde ta strypgrepp på honom, där något nytt kunde börja.
Motvilligt gick han hem när natten blivit sen. De bestämde att imorgon skulle de på utställning på Nationalmuseum, sedan skulle Anna hjälpa honom med garderoben så han inte skämde ut en dam i onödan och på lördag väntade lunch hemma hos Anna.
Helst hade hon velat ta honom ut på landet och visa sin sommarstuga, men dottern bad att barnbarnet skulle hämtas från skolan några timmar, så det fick bli söndagen som stugutflykt.
På lördagsmorgonen gick Sven till frisören, såg direkt fem år yngre ut, tog på sig ny skjorta i finaste rutor och mjuka Manchesterbyxor, köpte blommor och en chokladask till barnbarnet och begav sig till Anna.
I trappuppgången slog doften av stekt anka och nybakat emot honom. Sven nynnade för sig själv och log mot sin spegelbild i den gamla hissen.
Anna tog emot honom så innerligt, som om hon väntat på någon återvändande från ett långt, riskfyllt uppdrag och ledde honom genast ut i köket.
Var är barnbarnet? undrade Sven.
“Hon kommer strax, hon är lite blyg, sitter för sig i sovrummet.”
Sven ställde blommorna på bordet, korkade upp vin och juice till flickan, skar bröd och satte sig till bords.
Får jag presentera: det här är min lilla Lisbeth!
Sven såg stora, klara ögon, rosa kinder och några fräknar på näsan. Lisbeth såg misstänksamt på honom och bet nervöst på tummen.
Bara jag inte faller ihop just nu, tänkte Sven och reste sig snabbt och gick ut …
