Fönstret på sjukhussalen stod öppet, just så som sjuksköterskan kastat upp det i gryningen. Luften doftade nytvättad, gardinerna dansade långsamt i vinddraget, och utanför vajade björkens späda löv grönskande mot himmeln. Solens hetta var ännu långt borta, som om sommaren själv hunnit tveka.
De hade tagit bort Petrus blindtarm natten innan. Alla sa operationen var svår, att de just hann. Men Petrus, han var av en ovanlig sort orubblig, modig; nästan lite fräck.
Är du rädd för sprutor då? log syster Anna, pressade ut luft ur kanylen.
Petrus vände sig stilla på sidan. Han fick inte stiga upp än.
Försöka skrämmas med det där…
De hade hämtat honom från gränden. Det var där det slog till i magen. Inte för att Petrus var hemlös hans hemlöshet var av den statliga sorten. Han växte upp på barnhem; de var på väg hem från torget, barnen. Försökte tjäna lite svarta kronor, men magen sade stopp.
Han tyckte faktiskt synd om dem Lasse och lille Göran som han lyckats dra med sig i otyget. På barnhemmet skulle det nu bli ett sjuhelsikes rabalder. Igår, när operationen just tagit slut, hade fröken Kristina biträdande föreståndaren stormat in för att spela orolig. Minnet var som en halvt uppvaknad dröm: hennes breda ansikte över sängen, uppspärrade ögon, ständigt på språng.
Varför kunde han inte ha blivit sjuk innanför barnhemmets grindar? Bara ett par meter bort, men ändå så blev det…
Han la skulden på aprikoserna. En låda nästan-ruttnade frukter hade getts bort på torget, men de smakade ändå så sött. De slagit till örfil i magtrakten alltför många att motstå.
Hallå där, hjälten! Hur känns det? Gamle doktor Gunnar med sin håriga hand undersökte förbanden. Det svåraste är över nu, du klarade det. Nu slipper du oroa dig.
Jag var inte rädd, svarade Petrus kort.
Oj, kaxig, va? Men hör du, tuffing inget ätande, inga godsaker eller presenter. Du får stå ut med gelé till kvällen.
Petrus nickade av respekt. Han visste det var ingen ändå som skulle komma med smaskigheter just till honom. På barnhemmet var alla nog ännu arga på Petrus han hade förstört ordningen och satt personalen i klistret med sin svenska affärsresa. Smög genom hålet i staketet. Såklart måste just han dråsa omkull på vägen tillbaka.
Och modig, ja det var inget att diskutera. Livet på hemmet krävde sitt. Hans mamma, det visste han, var ett förbiseende. De flesta på hem visste sådant, de var inte barn, inte på riktigt. Tio år och gammal i själen.
Nej, han kände ingen vrede mot mamman, snarare en sorts tacksamhet. Att ändå ha blivit född, det var ändå något.
Föddes på spädbarnshem, förflyttad hit och dit Linköping, Västerås och så vidare. Livet var en ständig kamp.
Matsalens matkrigar, slagsmålen om varje potatis. Trots att det var ett sunt, svenskt socialt folkhem, försvann maten från köket med personalens nätkassar. Slagsmål handlade sällan bara om maten. Han blev stark, bröt armar ibland och huvudet fullt av ärr, så många att damen som rakade dem nästan brast i gråt.
Tårarna kändes meningslösa. Petrus grät aldrig.
Och de skulle nu försöka skrämma honom, med sprutor och ett ärr på magen. Så futtigt!
Vuxna var kalla och beräknande varelser. Inte små, gulliga barn var Petrus; handfast, spinkig och svår att tämja.
Passa dig nu, Varg! Om du hittar på nåt, så blir det isolering direkt! fräste Kristina ofta.
Inga protester från Petrus, men att böja sig dit också nej. Han hade sina egna regler.
Men det fanns en vuxen han ofta återvände till i tankarna en kvinna som glimrat förbi. Han kunde inte minnas hennes ansikte, men värmen i rösten och händerna och blåögda blick. Hon tog upp honom på knät, viskade i örat:
Du måste vara stark, Petrus. Du ska sova, äta bra, och kämpa vidare. Svårt kommer det nog bli men du kan om du bara försöker. Okej?
Och så sjöng hon en sång.
Liten katt, grå svans,
sov nu, sov nu.
Svansen grå, tassar vita,
sov nu, sov nu.
Vita tassar, svarta öron,
sov nu, sov nu…
Han hade blivit stor nu ändå ekade visan i huvudet när livet slog hårt. Han blundade och sjöng tyst för sig själv. Händelserna blev lättare.
Den kvinnan försvann. Bara sången och doften av värme blev kvar. Hon hette kanske bara Anna. I drömmen kallade han henne “mamma”. Troligtvis var hon bara en av de där vikarierna men fantasera kunde man alltid.
Syster Anna stängde nu fönstret, bäddade i sängen mitt emot. Petrus blev glad ensamhet var olidlig.
Men snart rullades en bår in, vuxna i vita rockar virvlade runt, röster och rörelse. Han såg bara delar på sängen låg en mager, spetsig pojke; intravenös plast. Sedan blev rummet åter lugnt: pojken, en tystlåten man i vit rock och syster Anna.
Allt var tyst.
Han sover, sa Anna.
Bra. Tack.
Ropa, om det är något…
Mannen satt kvar med ryggen mot Petrus, armbågar på knä, blicken sänkt. Som om även han sov.
Nu värkte Petrus rygg. Han rörde sig, sängens fjädrar gnisslade. Ett ögonkast från mannen vecken mellan brynen, men blicken varm.
Hej där, sa han, som om han först nu såg Petrus.
Hej, mumlade Petrus.
Mannen vaknade, tittade på pojken, sköt stolen närmre Petrus och slog sig ned intill.
Opererad? Blindtarmsborttagning?
Japp.
Bra där. Kan du resa dig?
Inte än.
Behöver du något?
Får inget, inte före kvällen, svarade Petrus. Ett ögonkast mot pojken.
Han, min pojke, har något annat, svarade mannen lågt, Du har inget emot att jag sitter kvar? Om det kommer någon till dig går jag.
Det gör inget.
Mannen presenterade sig blygt:
Han heter Simon, elva år. Och du?
Petrus. Tio.
Tack Petrus, sa mannen. Petrus förstod inte riktigt för vad.
Folk kom och gick hela morgonen. Vård, dropp, läkare Simons pappa slumrade ibland kvar på stolen. Simon låg stilla, såg ut att sova. Märkligt stilla för att vara levande.
Sedan kom en gammal tant, en äldre man och en kvinna med korpsvart hästsvans Simons familj. Kvinnan, Simons mamma, rödögd och blek, sattes intill, klappade oupphörligt.
Kan ni flytta på pojken? viskade pappan och sneglade mot Petrus med oro om modern.
Idag, svarade doktorn tankspritt. Han vände sig till Petrus:
Hur är det, min vän? Gör det ont?
Lite.
Natten var tuff. Såret värkte, han vågade inte röra sig. Maten blev bortglömd. Rädsla hängde, nästan som i en dröm.
Nu får du resa dig försiktigt. Syster tar bort katetern om en stund, sa läkaren.
Petrus längtade efter att stiga upp men väntan var lång. Under tiden insåg han det Simon, pojken på andra sidan, dog sakta. Ingen sa det, men Petrus hörde; viskningar, tysta röster, oron i luften.
Till sist blev det bara en kusin kvar. Petrus skämdes hans nakenhet, inget ombyte. Han försökte fråga systern men blev snäst åt:
Tror du någon bryr sig? Sluta tramsa dig!
Det gick snabbt, men ändå. Känslan av att vara betydelselös så typisk. Han var inte någon särskilds pojke.
Nu satte han sig långsamt på sängkanten, benen skakade.
Kusinen vände sig om:
Ska jag hjälpa?
Nej, försäkrade Petrus, men huvudet snurrade. Han la sig igen.
Vet du var min kläder tagit vägen? frågade han försiktigt.
Hon visste inte, men lovade kolla.
Håll bara ett öga på Simon under tiden, ok?
Han krånglade sig upp med täcket som klänning. Benen bar bara knappt.
Till sist fick han kläder sjukhusets, för stora. Kusinen vände sig om, men när han halkade på de för långa byxbenen hjälpte hon honom:
Oj, vad stort! Vänta här, hon vek omsorgsfullt upp byxbenen; så länge att Petrus mådde illa.
Jag svimmar snart…
Nä-nä! Kom, sitt du än är du sjuk. Har du ätit? Vad heter du?
Petrus.
Och jag är Linnea. Petrus, ibland kan jag ringa din mamma om du vill? Eller pappa?
Har ingen.
Jaha… Vem bor du med?
Det är lugnt…
Darrande kröp han till badrummet. Mörk under ögonen, blek om läpparna, svartögd. Ena uppfostraren hade kallat honom Varg ögonen som korpsvarta; det blev hans smeknamn, hans stolthet.
Han sköljde ansiktet med kallt vatten. Blev genast bättre. Linnea såg till att han fick vingelé.
Om du måste, så leta rätt på matsalen hittar du inte så går jag, protesterade hon när kuratorn föreslog trappor.
Petrus började röra sig i rummet. Såg på Simon söt som en flicka, lockhårig och blek, pojken. Så smal.
Dör han? frågade Petrus rakt ut.
Kusinen ryckte till:
Det vet vi inte. Han är svårt sjuk. Fyra operationer, nu är vi slut, hans föräldrar… men ibland händer mirakel, eller hur?
Jag vet inte, svarade Petrus och satte sig.
Simon, funderade han. Vilket liv! Mamma, pappa, morföräldrar, kusiner Allt det där och ändå dör han.
Aldrig rättvist.
Det blev ingen flytt. Simons pappa kom, sjuksköterskor sprang. Petrus hörde dem prata: ingen har hälsat på pojken.
Är det sant att du är från ett barnhem? frågade Simons pappa.
Ja.
Vill du byta rum? Simon är mycket sjuk
Nej, svarade Petrus. Jag vill gärna stanna.
Fyra dagar rann förbi. Febern kom, så Petrus flyttades till en avdelning för gamlingar. Han längtade och återvände till Simon när han kunde. Ingen brydde sig.
Simons far, Gustav, fick höra allt om Petrus om kampen, om ensamheten. Han kom med kläder, Petrus tackade och sneglade mot Simon:
Är det hans? Om han överlever då
Gustav såg förvånad ut. I familjen sa man aldrig “död”.
Tyvärr, han dör, Petrus. Det finns inget mer medicinerna kan göra.
Gör det ont att dö? frågade Petrus, drog Simons skjorta mot bröstet.
Mindre än att somna. Och vi ser till att ingenting gör ont.
Men han rör ju sig ändå?
Ja, vi pratar till honom. Han kanske hör oss.
När Gustav en kväll gick ut en stund, hittade han när han kom tillbaka Petrus med Simons hand i sin och prata lågt:
…och jag vet inte var min mamma är, men det är lugnt. Om du inte dör blir jag glad. Din pappa verkar snäll jag skulle gärna ha en sådan. Och kläderna får du tillbaka, om du behöver Bara snälla, Simon, dö inte.
Gustav blev rörd, hörde sin strupe snöras till.
Han hör dig säkert, sa han.
Simon dog en natt när allt kändes overkligt. Petrus märkte inget först, gick ned på frukost, sökte honom i grannrummet.
Var är han? frågade han den nye pojken.
Ingen aning.
Då sprang han, letade efter syster, till slut till doktorn.
Var är Simon? Tog ni honom?
Han dog. Så blir det ibland, sa läkaren, beklagande.
Petrus blev vansinnig. Arg på hela sjukhuset. De hade ju inte räddat Simon!
Han sparkade omkull städarens hink. Vatten flödade. De vuxna skällde, men han satte sig på sängen, höll händerna om huvudet, grät för första gången.
Varför blev Simon hans vän han som aldrig var vaken? Men vän var han; Petrus hade berättat allt: om sin mor, om kvinnan med sången, om slagsmålen på barnhemmet.
En natt drömde han Simon livslevande, sittande på sängen, vemodig och vacker. Petrus sprang fram, försökte lyfta honom, men Simon bad: rör mig inte, låt mig sitta.
Och sedan sjöng Petrus samma vaggvisa, den enda han kunde:
Liten katt, grå svans, sov nu, sov nu…
Därifrån fortsatte Petrus att tala med Simon i tankarna, om havsresor, om morfar som var general, om skolan och mamman. Även om det han fantiserade var sådant han sett på TV.
Ibland föreställde han sig att alla sov i samma rum och att mamma serverade morgonens te med en träslev.
***
När Simon dog, kände Gustav en lättnad, hemskt nog. Inte för att han inte älskade sin son men nu slapp Simon lida. Nu måste de bara acceptera och hitta något slags ro. Det viktiga nu var hans hustru, Sofia, som föll samman, satt i timmar vid Simons foto.
Och Petrus, den svartögde pojken med förbryllande själ Gustav kunde inte släppa honom.
Det var kanske för tidigt att tala om adoption, men Gustav tog kontakt med kommunen. Hans barndomsvän Elin som jobbade med stöd till fosterföräldrar hjälpte.
Men du måste ha Simons mors samtycke, och Petrus vilja, förklarade hon.
Första mötet blev spänt. Petrus, inbjuden med allvarsamma ögon och händer så hårt sammanpressade att knogarna vitnade. Han ville, men vågade inte tro.
Senare bjöd Gustav hem honom. Han satt vid köksbordet, nervös, rädd att råka göra fel.
När Gustav tappade skeden, brast han själv:
Typiskt, fan ta mig
Exakt, sa Petrus, tyst, och fick Gustav att skratta.
Petrus, vill du se Simons rum? frågade Sofia.
Bland planscher och bilar stirrade Simons porträtt, fetare än i verkligheten.
Han såg glad ut så, sa Petrus och strök med handen över ramen. Var det så han var?
Ja. Så var han.
Fotoalbumet fram. Petrus bläddrade, frågade, skrattade åt Simons badbyxor.
Han sa ni varit vid havet, utropade han.
Sofia tvekade. Sa han? Men han kunde ju inte prata då
Han sa det till mig, envisades Petrus.
Sofias smärta lättade. Kanske, med Petrus, skulle sorgen tappa sitt grepp.
Om vi ville adoptera dig, Petrus vad skulle du säga?
Han stirrade ner i albumet.
Jag vet inte. Simon var bra. Jag är kanske inte… Jag kan inte riktigt…
Då drog Sofia honom till sig och höll om honom, länge. Doften av tvål, värmen, en kvinnas händer ovant och ändå tröstande.
Vi vill inte ersätta Simon. Vi vill ta emot dig, så som du är.
Det var första gången på länge Petrus grät. Sofia torkade tårar med sina händer, sjöng lågmält:
Liten katt, grå svans,
sov nu, sov nu…
Fönstret stod öppet. Luft från Mälaren smög in bland björkarnas grenar, gardinen svällde långsamt, och Simons porträtt log vänligt från sitt hörn.
Kan du den där sången? frågade Petrus lågmält. “Liten katt, grå svans, sov nu, sov nu…”
Jag har hört den. Jag kan lära mig, om du vill.
Petrus nickade. Det räckte. Mer behövdes inte.
