Petter. En berättelse
Sjukhusfönstret stod på glänt. Sjuksköterskan hade öppnat det på morgonen. Luften var klar, gardinerna fladdrade, det gröna lövverket utanför var fridfullt för ögat, och det var ännu långt kvar till den där tryckande sommarsolen.
Petter hade opererats för blindtarm. Det hade varit en krånglig operation, sades det, de hade knappt hunnit, men Petter var orädd.
Är du inte rädd för sprutor? log sjuksköterskan på morgonen, medan hon pressade ut luften ur sprutan.
Petter vände sig bara tyst på sidan. Resa sig, det fick han minsann inte.
Vad är det att skrämmas med…
Han blev hämtad från en bakgård. Det var där det slog till. Hemlös var han intehan växte ju upp på barnhemmet. Han och grabbarna var bara på väg hem från torget, där de försökt få in en slant under bordet, och så hände det…
Det enda han ångrade var att han hade dragit in Lenny och lille Sigge i det helanu skulle det bli ett jäkla rabalder på barnhemmet. Redan igår, efter operationen, hade Kristina, biträdande föreståndare, stormat in och låtsats omvårdnad. Petter var försänkt i narkosen, minns att hon hängde över honom, men detaljerna är suddiga.
Varför kunde det inte ha slagit till när de redan nått barnhemmets område? Nu blev det så här istället…
Han skyllde på aprikoserna. På torget fick de ett parti skämda aprikoser, men särskilt dåliga var de inte söta som honung! Och grabbarna åt och åt, slog i sig för mycket helt enkelt…
Nå, hjälte! Hur mår du? Den äldre läkaren med buskiga armar kollade ärret. Det värsta är förbi. Nu behöver du inte oroa dig.
Jag var inte rädd.
Jaha! Tuff kille, va? Jo, hör du, tuffing! Läkaren blev allvarlig. Du får fortfarande inte äta något. Inga presenter eller godis! Härdas lite, ikväll får du saftsås.
Petter nickade artigt. Han visste ingen skulle komma med kakor till honom. Just nu var nog hela barnhemmet irriterade på honom rymt, ställt personalen och vännerna i dålig dager. Tjuvat sig genom hålet i staketet till torget, och så blir det så här …
Men läkaren hade rätt om modet. Petter var modig. Livet gav inget val. Hans mor hade nog fött honom av bara farten. Förmodligen fanns ingen slant till abort. Han hade hunnit fylla tio, men tänkte lugnt och vuxet på sånt, precis som alla barn på barnhemmet.
Av någon anledning hyste han inget agg mot sin mor. Snarare tvärtom, han var tacksam att hon ändå gav honom livet. Trots att hon skrev bort sig direkt…
De tre första åren tillbringade han på småbarnshem, sedan barnhemmet i Uppsala, senare utanför Gävle. Och så länge han mindes, hade han slagits för sin plats.
Slagsmål i matsalen för en extra potatis, det var konstanta saker, trots att det var lundbergsk lugnt ute i samhället. Men personal och föreståndare bar hem mat varenda vecka. Inte bara det, de fraktade lådor iväg i bilar.
Om det bara hade handlat om mat! Nej, det var slagsmål om precis allt. Petter blev stark. Med styrka tog han sig fram. Några gånger bröt han armar. När man en gång fick besök av en kringflackande frisör som rakade dem, blev hon nästan tårögd när hon såg hans huvud ärr på ärr.
Vad var det att snyfta för? Petter grät aldrig. Inte då, aldrig.
Och nog skulle de kunna skrämmas med några stygn nu
De roar sig.
Vuxna såg han som kyliga, räknande. Han var varken liten eller söt flicka, som någon kunde lägga sin hand på. Han var grovhuggen, lite vresig, rakt på sak.
Se upp nu, Bernström! Om du hittar på något, blir det isoleringen! föreståndaren Kristina hotade honom ofta.
Han svarade aldrig emot, men lyda slaviskt det gjorde han då rakt inte. Han hade egna regler för länge sedan.
Det fanns dock en vuxen människa han ofta tänkte på fast nu mest som i en diffus dröm. Han visste inte hur andra barn saknade sina mammor, men kvinnan som en period jobbade på barnhemmet utanför Uppsala, minns han väl. Hennes milda leende, ljusblå ögon, varma händer, doften av henne. Han minns hur hon tog honom i famnen och viskade i örat:
Du måste vara stark, Petter. Ät ordentligt, ta hand om dig, hör du! Det blir tufft ibland, men du klarar det. Försök, okej?
Sen sjöng hon för honom. En vaggvisa, enkel men mjuk.
Lilla grå katte, tassar vita…
Hur vuxen han än tyckte sig vara, återkom alltid den där sången i hans huvud när det kändes tyngst. Han blundade, nynnade tyst, mindes värmen från de där händerna och det lättade.
Plötsligt var kvinnan borta. Försvunnen, bara sången och minnet kvar. Han kom aldrig ihåg hennes namn, i tankarna kallade han henne bara “mamma”. Fast han visste att hon nog varit en tillfällig barnsköterska. Men det var skönt att få drömma.
Nu stängde sjuksköterskan fönstret och bäddade upp sängen mittemot. Petter blev glad det var tråkigt att ligga ensam.
Men snart rullade de in en brits, omgiven av vuxna i vita rockar. Allt blev rörigt. Från sin säng såg Petter dåligt men såg ändå. På sängen låg en mager, spetsnäsad pojke med dropp. Vuxna försvann så småningom, kvar blev endast en sjuksköterska och en man i påtagen rock.
Ingen sa mycket. Bara några ord då och då.
Han ska sova, sa sjuksköterskan.
Okej. Tack.
Ropar ni…
Ja.
Hon gick. Mannen satt vänd mot sin son, med huvudet nersänkt, helt still. Pojken sov.
Det var kvalmigt i rummet, men mannen satt kvar iförd både kavaj och vit rock. Petter tyckte han såg ut att slumra till.
Petters rygg började domna. Han vände sig, sängen knarrade. Mannen vek sig om. En fåra mellan ögonbrynen, påsar under ögonen. Men vänlig blick.
Hej, viskade han, som om han först nu märkt Petter.
Hej, svarade Petter.
Mannen piggnade till, såg till sonen, flyttade en stol och satte sig intill Petter.
Opererad?
Ja, blindtarmen.
Bra. Du får inte röra dig?
Inte än.
Behöver du något?
Får inte äta innan kvällen. Vad har han för sjukdom då? Petter nickade mot pojken.
Han? Mannen såg bakåt, rynkade ögonbrynen. Det är annat. Är det okej att jag sitter här? Kan hjälpa om du vill ha något. Annars drar jag om de kommer in till dig.
Det är lugnt, svarade Petter kort. Vem var han att neka?
Mannen lyfte stolen, satte sig ner igen.
Han heter Samuel, elva, du då?
Petter, tio.
Tack, Petter, sa mannen, och Petter fattade inte varför.
Nästa dag var det folk inne jämt. På morgonen fick Samuel dropp, läkaren kom flera gånger. Pappan sov i samma rum, pratade ibland. Samuel rörde på händer och huvud ibland men öppnade inte ögonen. Det verkade som om han sov hela tiden.
Sen kom ett äldre par med en ung kvinna Samuels mor. Hon var lång, rak, hade krok på näsan och lockigt hår i hästsvans. Blekt ansikte, röda, gråtna ögon. De ledde in henne, satte henne bredvid sonen, hon smekte honom och mumlade tyst.
Kanske byter du rum på grabben? bad pappan läkaren och såg på Petter, orolig för hustrun.
Ja, vi ordnar det idag.
Läkaren verkade först nu komma på att Petter fanns där, gick fram.
Hur är det, grabben? Gör det ont?
Lite.
Petter sov dåligt den natten, ärret värkte, han vågade knappt röra sig. Han hade inte ens fått någon mat. Kanske de glömt honom, kanske var det för tidigt.
Du får börja sätta dig upp idag. Vi flyttar dig till ett annat rum sen. Nu tar sjuksköterskan bort katetern.
Petter längtade upp, men det dröjde innan sköterskan kom. Folk sprang ut och in.
Först nu anade Petter nog att Samuel skulle dö snart. Han kom aldrig tillbaka till sig själv, och folk viskade och såg ut som om de redan gett upp hoppet.
Under dagen satt en släkting, en ung kvinna, kvar vid Samuels säng. Petter skämdes, bad sjuksköterskan om hjälp att få på sig kläderna, hon fnös:
Tror du någon bryr sig om dig nu? Skärp dig. Gå på.
Det gick fort, men Petter låg kvar ett tag till, njöt av friheten. Han var helt naken, undrade vart hans kläder tagit vägen. Kvinnan såg ut genom fönstret, pysslade om Samuel. Petter funderade över att han glömt fråga om sina kläder.
“Tror du någon bryr sig om dig!” Nå, det stämde ingen behövde honom.
Men efter en knapp timme vågade han ändå sätta sig. Han vred sig, täckte sig med filten och satte sig.
Tjejen såg dit.
Behöver du hjälp?
Nä, huvudet snurrade för mycket. Han la sig igen.
Efter någon minut satte han sig ännu en gång.
Vet du vart mina kläder tog vägen? frågade han.
Hon visste inte, men lovade ta reda på.
Håll bara koll på Samuel under tiden, okej?
Petter försökte resa sig, hukande under täcket, men benen darrade, han vacklade, vågade sig knappt bort från sängen. Bara att gå genom rummet kändes omöjligt.
Till sist fick han ändå in sjukhuskläder. Inte hans egna. För stora byxor, han drog åt resåren så gott det gick. Det kunde han vika och knyta byxbenen var svårare med ärret. När han stapplade därifrån lade tjejen märke till problemen.
Stå still. Oj, vad stora! Jag viker upp dem hon böjde sig ner, pillade länge. Så länge att Petter kände det börja svartna.
Jag trillar …
Näe du! Tjejen hjälpte honom tillbaka till stolen. Vadutmattad du är! Har du fått mat? Förresten, vad heter du?
Petter.
Jag heter Lisa. Vet du, ibland är det bäst om mamma kan vara med… Ska vi ringa henne, eller har du ingen förälder hemma?
Har ingen mamma.
Jaha… Far då, eller … med vem bor du?
Äsch, det är okej. Bättre nu. Jag måste till toaletten.
Petter masade sig in på toan, tittade sig i spegeln. Mörka ringar under ögonen, vit om läpparna. Och ögonen sotande svarta. En tanthand på barnhemmet sa en gång: “Bernström heter du i efternamn? Du har kolsvarta ögon, som ravnens vinge. Ja, Vargen, det är du.” Han var stolt över det.
Kallt vatten i ansiktet gav energi. Och Nån, kanske Lisa, hade ordnat så han fick saftsås.
Är det bara att jag ska äta i matsalen nu?
Gå till vänster och sen till höger, sa städerskan.
Han orkade ju nästan svimma, han ska väl inte springa i trappor, muttrade Lisa. Jag hämtar till honom, än så länge får han väl hålla sig till saftsås.
Petter rastade genom rummet. Såg på Samuel en vacker pojke, söt nästan som en flicka. Lik sin mor lockig. Och så smal.
Han… dör han? Tuffare än ungarnas på barnhemmet gick det inte att vara.
Tjejen ryckte till.
Vi vet inte. Men … Ja, Samuel är mycket sjuk. Fyra operationer nu, sist på tarmen. Hans föräldrar är utmattade. Men undrens tid är inte förbi, eller hur?
Jag vet inte, Petter föll ner på sängen.
Han tänkte på Samuel. Han hade en sån där filmfamilj mamma, pappa, morfar och mormor, släkt i mängd. Allt finns, ändå ligger han där på dödsbädden.
Inte rättvist …
Petter blev inte flyttad den dagen. På kvällen kom Samuels far igen. Åter blev det rörigt i rummet. Petter hörde snacket: “Hela dagen, ingen kom till den där pojken…”
Petter, läkaren sa att du är från ett barnhem, va? frågade Samuels pappa.
Ja.
Kanske du vill byta sal? Samuel är så sjuk, förstår du…
Nej, det är okej här. Kan stanna, va?
Fyra dagar blev till varandra lika. Petter fick feber, rullades till ett rum för gamlingar. Där blev det tråkigt, fast han smet ändå till Samuel ibland. Ingen körde bort honom.
Febern gjorde att han blev kvar på sjukhuset längre.
Samuels pappa Mikael Lennartsson hade snart lärt sig det mesta om Petter. Han frågade i smyg, hörde vad som sas. Han kom med lite kläder en gång. Petter var van att bära sådant från andra och tog emot, men sneglade mot Samuel.
Det är hans, eller hur?
Ja.
Tänk om han överlever ändå?
Mikael såg förbryllat på pojken. I familjen sas aldrig ordet “dö”. De bara väntade … Hur kunde man säga så om sitt enda barn?
En enda gång, när Mikael sagt till sin fru att de gjort allt, hade hon vrålat:
Men varför dör han, då! Hur kan det kännas bättre för att vi gjorde allt!
Och när en själ dör, så dör kroppen efter. Hans fru, Sofia, gav helt upp. Hon ville leva för sonen, och bara för honom. Hon gavs injektioner för att klara det fast det hjälpte knappast.
Om han ändå inte dör? Petter frågade igen.
Mikael ville svara sanningsenligt. Inte för pojken, utan för sig själv.
Han överlever inte, Petter. Det går inte längre. Han dör nu, det var svårt att säga.
Gör det ont att dö? Petter höll Samuels skjorta mot sig, stirrade med rynkad panna.
Mikael såg hans medlidande, den där rörande solidariteten som växer i ensamhet, särskilt hos barnhemspojkar.
Mindre ont än du tror. Vi gör allt för att han inte ska ha ont.
Men han rör sig ju?
Visst. Det är därför vi pratar med honom. Hoppas han hör oss.
Familjen fanns alltid hos Samuel. Men en kväll blev Mikael bortkallad, Petter satt ensam kvar, Mikael dröjde sig i dörren.
Petter höll Samuels näve, pratade.
och vet inte var min mamma är. Levande, kanske inte. Men jag är inte arg på henne, hon gjorde sitt. Och du får inte dö, ser du inte hur de sörjer dig? Och din pappa ge mig en sån, jag skulle aldrig dö då… Jag lämnar tillbaka skjortan och byxorna, klarar mig, har sånt i massor. Men du ge inte upp. Kämpa!
Mikael harklade sig när han hörde, blev strypt i halsen. Petter flög upp.
Han hör! Tror mig, han klämde min hand. Gör det!
Jag tror dig, Petter. Jag tror det.
Samuels sjukdom upptäcktes vid åtta, först en muskelsjukdom, sedan hjärtat, lungorna, tarmarna… De hade varit i Stockholm och Göteborg, kämpat hos de bästa, sköt på slutet så länge det gick. Samuel levde med sjukdomen, klagade aldrig.
Allt föll till slut på Sofia. Hon sov vid sonens sida på sjukhusen, letade specialist efter specialist, bad i kyrkor. Mikael fanns där, men han var man hon var modersstyrkan.
När det blev klart att Samuel skulle dö, tog krafterna slut. Sofia fick vila på sprutor.
Prata med honom, Petter. Gör det. Jag tror han är glad för det.
För Mikael blev pojkens samtal en andhämtning, en bit liv i rummet med döende son. Han smög bakom dörren och lyssnade.
du kan tro, när den där starke Oskar bröt min arm, svartnade det för ögonen! Men jag klagade inte, stod upp… Och du fixar det, brorsan. Det här är väl inget mot en brottad arm! Kämpa nu!
Samuel dog en natt. Petter märkte inget. Efter ronden gick han till frukosten, kom tillbaka och Samuels säng var bäddad och en ny pojke höll på att lägga undan sina saker.
Vad hände? Petter nickade mot sängen.
Ingen aning. Såg ingen, svarade den nye.
Petter ilade till sköterskedisken, ingen där. Han rusade till läkarrummet, men hans läkare var borta, frågade en annan.
Samuel från rummet, vart fördes han?
Samuel? Jo, tyvärr, han var allvarligt sjuk
Betyder det att han dött? Petter avbröt.
Ja, tyvärr.
Petter backade mot dörren. Alla i huset och personalen gjorde honom nu rasande.
Skitstövlar! De räddade honom inte!
Hur uttrycka ilska?
Städerskan tvättade golvet, Petter sparkade hinken. Vattnet rann ut. Alla skrek men han gick in, satte sig på sin säng, höll för öronen.
Ett stort sjukhus! Massor av läkare, men ingen kunde rädda hans vän!
Varför blev Samuel hans vän, trots att pojken låg i dvala? Kanske för att Petter berättat allt om sig själv. Om sin mor, om kvinnan som sjöng, om slagsmålen.
En natt drömde han att Samuel satte sig upp i sängen, log sorgset. Petter ville hjälpa honom, men Samuel bad honom bara låta vara, och talade med tunn flickröst om sitt liv.
Exakt vad han sa minns Petter inte, men rösten minns han. Plötsligt slängde sig Samuel i drömmen mot fönstret. Petter blev rädd, vaknade i ett ryck.
Grenarna utanför svajade svart, månen lyste. Samuel vred på sig, pappa snarkade trött.
Då tog Petter plats på Samuels sängkant, höll i hans smala händer och började sjunga den enda vaggvisan någon någonsin sjungit för honom:
Lilla grå katte, tassar vita…
Sedan dess samtalade Petter med Samuel i tankarna. Samuel “berättade” om sitt liv, om familjeresor till havet, om att ha morföräldrar och om att morfar till och med var general. Om skolan, om rummet där han hade allt, om hur mamma väckte honom i gryningen…
Så fantiserade Petter om familjelivet Samuel verkade ha precis det livet han längtat efter. Han hade aldrig bott i riktig familj, bara sett sådant på teve. Till exempel trodde han att alla i familjen sov i samma rum, varsin säng, att varje torsdag var fiskdag och att det var mamma som öste upp te med slev på morgonen.
***
Kanske märkligt, men Mikael drogs med en lättnad när Samuel dog. Inte för att han var dålig far snarare för att han älskade sin son så mycket. Samuel levde ändå inte länge efter sin medvetslöshet, och så här var det nådigt.
Nu gällde det att gå vidare, hjälpa Sofia acceptera vad som hänt, själv acceptera och fortsätta leva.
Mikaels tankar gick allt oftare till Petter.
Det var inte läge att prata om adoption, Sofia skulle inte förstå. Ingen kunde ersätta Samuel. Fotografiet stod mitt i vardagsrummet, hans fru tände ljus, gick i kyrkan, reste till kyrkogården nästan dagligen. För åtta år sedan hade Sofia förlorat chansen till fler barn.
Och Petter skulle aldrig få föräldrar.
Han var så annorlunda Samuel, vresig, oborstad, svartögd. Men Mikael hörde honom pojken hade en ljus själ djupt inuti.
Sofia, idag skrevs Petter ut från sjukhuset. De höll kvar honom länge.
Varför var du där? Sofia såg undrande ut.
Jag? Hämtade Samuels journaler bara… Förresten, Petter skapade visst skandal, när han fick veta att Samuel dött. Anklagade läkarna, stökade till…
Stackarn, suckade Sofia.
Visst… höll Mikael med.
Oroa dig inte för mig, sa Sofia efter en stund. Jag försöker acceptera nu. Bara låt mig bearbeta i fred.
Jag ska…
Och tala inte om några pojkar än, är du snäll.
Mikael nämnde inget mer.
Men han sökte ändå upp barnhemmet. Något drev honom. Hörde Petters historier om barnhemmet ingen ordning där, tänkte han. Men där blev han inte insläppt. Frågorna haglade, direktorn var misstänksam, ville inte att han träffade pojken. Han hade ingen tur.
Istället sökte han kontakt med sin gamla gymnasievän Tove, som var psykolog för adoptivfamiljer. Han fick hennes adress, och redan dagen därpå satt han ner med Tove. De pratade länge, hon förstod, beklagade sorgerna, lovade ta reda på barnhemmets regler men underströk att det viktiga var Sofias och Petters samtycke.
Mikael gick ändå till socialtjänsten, fick papper om vårdnad eller adoption. Myndighetspersonen var oväntat vänlig. De lovade hjälpa till med möte.
Om detta berättade han inte för Sofia. Men till svärfar och systern Lisa gjorde han det. Lisa hade inget emot idén hon hade ju tyckt om Petter. De lovade stötta och prata med Sofia.
Men så fort Sofia hörde om Petter, grät hon.
Han kan aldrig ersätta Samuel, förstår ni!
Det är ingen som säger det, Sofia… Du ska veta ingen kan ersätta honom. Petter är en annan, svår, han har bara barnhemserfarenheter. Men om du hörde honom prata med Samuel … Om du sett hur viktig Samuel var för honom. Han höll mitt mod uppe, som karl… Jag kan inte förklara, låt oss bara träffas?
Men pressa mig inte…
Det var första steget.
Vid första mötet i barnhemmets rektorsexpedition var Petter stel som en pinne, undvek ögonkontakt, knogarna vita. Han tog inte Mikaels hand när den sträcktes fram.
Tove var där men höll sig undan varsamt. Mikael såg på pojken, förstod att han kämpade. I sjukhussängen hade pojken varit en annan.
Han ville krama honom och säga “Det är okej!”. Men han visste varken hur eller vad han skulle säga. Sofia såg bara spänt, Tove lade sig inte i. Mikael började bara prata strunt för att bryta tystnaden.
Petter var så nervös att de skickade ut honom långt före tidens slut.
Så mycket för att vara orädd!
Han vill nog inte till oss ändå, sa Mikael, ledsen på vägen hem.
Du har fel, sa Tove. Han hoppas så han knappt vågar hoppas, vill så gärna men är otroligt rädd. Han kommer försöka vara värdiga er, men är livrädd att misslyckas.
Är vi så hemska? undrade Sofia.
Ni är de föräldrar han aldrig haft. Han vet varken hur man gör eller hur man är. Nu drömmer han bara om er, förklarade Tove.
De bestämde att Petter skulle komma på besök. Fortfarande var inget säkert, och Sofia var osäker.
När Mikael hämtade honom, satte de sig med fika. Petter svettades om händerna, tittade i koppen, vågade knappt äta, satt spänt intill det vackra köket. Allt var främmande, trångt, de vuxna för nära.
Han var märkligt rädd för Sofia.
När Mikael tappade sin sked på golvet, ryckte Petter till.
Vilket elände, mumlade han.
Mikael log:
Eller hur! Ät nu, vetja. Lite potatis piggar alltid.
Petter tryckte in ett par potatisbitar, men tuggade försiktigt och satt sen med maten kvar i munnen.
Kom igen, grabben!
Petter, vill du se Samuels rum? Sofia hittade tonen.
Nu sken Petter plötsligt upp, nickade.
Han gick in i Samuels rum, såg genast porträttet. Inte riktigt samma som han mindes, men glatt, levande och med ett litet leende. Det värmde. Som om Samuel sa: Var inte rädd, jag är här!
Hej Samuel! Petter gick fram och kände på ramen. Han var tjockare här.
Ja, det lätta till slut… Sofia kunde knappt uttala ordet död.
Innan han dog, menar du? Petter rakt på sak, smekte ramen. Kan du inte visa hur han levde?
Sofia förstod först inte, men släpade dit fotoalbumet.
Jag tror jag låter dig bläddra själv. Kommer inte orka… men bläddra du.
Petter satte sig på soffan, öppnade albumet. Sofia gick till fönstret.
Är det han som liten här? Alltså, det är han va?
Så småningom satte hon sig bredvid och tittade med honom igenom albumet.
Han är rolig, söt… cool…
Allt var intressant, Petter frågade om bilderna.
Sedan fick han se ett foto från havet.
Där! Han sa att ni for till havet!
Sofia blev ställd.
Sade han? Petter, han kunde knappt prata på slutet.
Petter såg henne i ögonen, förstod att han hittat på, skämdes men envisades:
Kanske, men för mig sa han det!
Sofia protesterade inte. Hon kände ro för första gången på månader, och tillsammans blev det lättare att minnas sonen. Sorgen lättade, det fanns framtid i rummet igen.
Hon drog andan.
Petter, om vi skulle vilja adoptera dig skulle du vilja det?
Han blev åter sluten, bläddrade några sidor innan han svarade.
Jag vet inte. Samuel var bra. Jag är inte lika bra. Jag vet inte riktigt hur…
Sofia kramade honom häftigt.
Det gör inget. Vi vill bara ta emot dig som hans vän.
Petter ryggade för omfamningen slagsmål var vanliga på barnhemmet, men värme aldrig. Han kände kvinnors lukt, deras händer. För att ha något att göra fortsatte han bläddra fast han såg inget och hon vaggade stilla.
Petter grät aldrig. Aldrig. Men nu klumpade sig gråten tårarna rann. Han snyftade.
Gråter du, Petter? Gör inget, annars gråter jag också. Håll ut, du är ju stark. Hon torkade hans kinder.
De orden hade han redan hört förut.
Fönstret stod på glänt. Luften var frisk, gardinen bubblade utåt, gröna löv rörde sig utanför. Från porträttet såg Samuel vänligt på honom.
Och Petter, så liten, frågade tyst:
Kan du den här sången? “Lilla grå katte, tassar vita…”
Jag har hört den! Vill du att jag ska lära mig den för dig?
Petter snörvlade och nickade. Mer än så önskade han sig inte.
