Efter fyra månaders meddelanden sa jag ja till att träffa en 52-årig herre han öppnade samtalet med fem klagomål
Man brukar ju säga att förväntningarna inför något kul ofta är härligare än själva upplevelsen. För Saga blev väntan på en dejt nästan som en långdragen dramaserie online, ett avsnitt varje dag under fyra månader.
Hon lärde sig Svens smak i detalj, kunde namnen på hans barndomsvänner och slutade till slut att höja på ögonbrynen över hans tydliga tendens att alltid avsluta “god morgon” med tre punkter…
Saga var fyrtiofem, en ålder då man går på dejt inte som nervös tonåring utan mer med nyfiken distans och glimten i ögat. “Vi får väl se vad det är för sorts exemplar den här gången”, tänkte hon och borstade ur håret.
Hon tillhörde den där sortens kvinnor som kan bära en enkel stickad tröja och ändå se kunglig ut, och hon hade dessutom så pass mycket självdistans att ingen pinsam stämning kunde bita på henne.
Sven, som nyss fyllt femtiotvå, verkade i meddelandena både seriös, eftertänksam, lite smårolig och framför allt trygg, vilket gjorde honom extra intressant.
“I vår ålder, Saga,” brukade han skriva sent på kvällarna, “letar man inte efter fyrverkerier, utan efter värme. Någon som förstår en även när man är tyst.”
“Tystnad kan jag bjuda på”, mumlade Saga och slängde på lite mascara. Bara de där orden man ändå säger inte får en att omedelbart vilja gå hem.
De bestämde träff på ett mysigt litet kafé i Vasastan, där det doftade kanelbulle och filterkaffe. Saga kom i tid samlad, självsäker, redo för en trevlig kväll. Hon såg fantastisk ut.
Sven dök upp fem minuter senare. I verkligheten var han lite kortare än på bilderna, och hade blicken hos någon som just hittat ett minus i kvartalsrapporten.
Han satte sig mitt emot, log snabbt och hälsade.
Ingen komplimang, inget varmt “vad kul att ses”.
Sven granskade Saga länge, nästan som om han gjorde en kontrollbesiktning. Sedan föreslog han kaffe och en liten prinsesstårta det fick duga.
Saga, sa han med rösten av en mattelärare innan nationella provet, jag har tänkt mycket på vår kontakt. Nästan fyra månader. Och nu när jag ser dig, känner jag att vi måste reda ut vissa saker direkt. Jag har fem synpunkter på dig.
Hon kände hur något inom henne klirrade till ungefär som när den goda stämningen går sönder. Saga stödde hakan i handflatan och nickade.
Fem synpunkter? Spännande, shoot.
Sven missade ironin och vek in första fingret.
Synpunkt ett: bilderna
På en av bilderna, i den blå klänningen, ser du annorlunda ut. Jag ser nu att du är lite mer, ja, formad. Det kan lätt vilseleda en man. Kvinnor i vår ålder borde vara öppnare med sånt.
Saga log inombords. “Formad alltid nåt. Bättre det än ‘imponerande volym’.”
Synpunkt två: svarstider
Du svarar ibland för långsamt. För tre veckor sen skrev jag dig 14:15 och du svarade först 16:40. Män gillar inte att vänta. Det känns respektlöst.
Jag var nog på möte då försökte hon, men Sven fortsatte redan till nästa.
Synpunkt tre: platsen
Varför är vi just här? Det är lite väl flott. Jag föreslog ett enklare fik. Det här valet säger något om din tendens till överdriven konsumtion.
Saga sneglade på sin latte och tänkte att den snart skulle kunna hamna i hans knä. Men nyfikenheten vann.
Synpunkt fyra: klädseln
Varför den där klänningen? Vi skulle ju bara ta kaffe. Den känns väl uppklädd så här på dagen. Smyckena är överflödiga. En kvinna ska locka med djup, inte bling. I min ålder vill jag se innehåll, inte skyltfönster.
Synpunkt fem: självständigheten
Du valde restaurang själv, du säger ofta ‘själv’. Du låter inte en man känna sig som man. Jag söker någon som vill ha råd, inte demonstrerar oberoende. Ska vi ses mer måste du ändra din attityd.
Han såg otåligt på henne och väntade uppenbarligen på antingen ursäkt eller tack för sin “ärlighet”.
Saga tittade på honom och det slog henne fyra månaders chatt hade bara varit en skylt för en petig besserwisser. Han ville inte ha värme han ville ha någon att fylla sitt ego med.
Alltså Sven, svarade hon mjukt och nästan vänligt, jag har också analyserat lite. Det tog mig fem minuter att inse en sak.
Vad då? spände han blicken.
Du är verkligen unik. Åker tvärs över stan för att ge en kvinna, du aldrig träffat förut, skäll för hennes smak, utseende och person. Det är modigt.
Sven såg irriterad ut:
Jag är åtminstone ärlig.
Nej, sa Saga och skakade långsamt på huvudet. Du är inte ärlig. Du är bara olycklig och vill mäta världen med sneda mått. Tycker du inte om mina bilder? Gå på museum där ändras ingenting. Tycker du att jag svarar långsamt? Skaffa dig en tamagotchi. Gillade du inte min klänning? Jag tog på den för min egen skull, inte din.
Hon reste sig, rättade till väskan och såg honom lugnt i ögonen:
Och en sista sak. Om ditt ego brakar ihop av ordet ‘själv’, så behöver du terapi inte en dejt. Vid fyrtiofem har jag bättre saker för mig än att stå i någons fel-lista från ruta ett.
Ska du gå? Och kaffet då? muttrade Sven.
Drick det själv. Bra sätt att spara in på resurserna. Och ett sista tips: om du vill att någon ska stirra dig i munnen, boka tid hos tandläkaren.
Hemma blockade Saga honom på alla appar på direkten. I hennes ålder är hemtrevnad inte bara en filt och tystnad det är också en mobil fri från folk som vill pressa in dig i sin snedvridna mall.
Hur hade du gjort? Tycker du det här var en misslyckad flirt eller bara dåligt manus? Och är det ens värt att fortsätta prata om någon tar betalt i form av kritik från minut ett?
