Det sägs ofta att vi själva bär ansvar för allt som händer i våra liv, att våra egna val formar vårt öde. Det vi väljer en dag avgör ofta hur vi får leva.
I mitt liv gjorde jag ett dåligt val när jag band mitt liv till en man som inte var seriös. Som ung var jag så förälskad i Oskar att jag, trots att jag visste att han inte var pålitlig, ändå hoppades att han skulle förändras för min skull. Jag ville tro och hoppades in i det sista. Men sanningen är att människor är som de är, och även efter att vår son, Viktor, föddes, ändrade sig inte Oskar det minsta.
Varje månad kom det fram nya historier om hans äventyr. Grannarna berättade, likaså mina vänner och till och med några släktingar. Jag skämdes och kände mig både förnedrad och sårad allt på samma gång. Jag stod ut i fem år, sedan fick det vara nog. Jag begärde skilsmässa. Som tur var var Oskar inte snål. Han lät mig behålla lägenheten mot att jag inte krävde underhållsbidrag. Men jag och Viktor ville ändå inte bo kvar där. Jag hyrde ut lägenheten och flyttade hem till mamma, som behövde min hjälp och omsorg. Så blev mitt liv.
Hyresintäkterna gick till Viktor, till kläder, skola, utflykter och annat han behövde och önskade sig. Jag försökte ge honom en trygg och fin uppväxt. Pengarna jag själv fick in använde jag till hyra, mat och medicin åt mamma, som under många år var sängliggande på grund av sin sjukdom. Jag trodde verkligen att min son uppskattade allt jag gjorde för honom. Nu är jag 57 år, har fått diabetes och måste ständigt ta insulin, kämpar för att orka leva vidare.
På grund av min sjukdom kan jag inte arbeta, och vem skulle vilja ge mig ett jobb nu ändå? Dessutom har jag ingen pension, eftersom jag har bytt jobb ofta och sällan varit fast anställd någonstans. För det mesta har jag jobbat svart för att få in så mycket som möjligt. Kort sagt lever jag idag endast på pengarna från uthyrningen av lägenheten. Viktor, min son, är nu 31 år och har nyligen gift sig. Nu har han berättat att han vill bo där i lägenheten tillsammans med sin fru.
När jag sa till honom att jag kommer stå utan pengar, svarade han kallt att det är mitt problem. Nu vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga sparpengar, behöver alltid medicin, måste ha något att äta och betala räkningarna. Vad ska jag göra? Hur kan min egen son behandla mig så här? Varför vill han göra så mot mig?
Det är lätt att blicka bakåt och ångra sina val, men livet lär oss att ta ansvar även när det känns orättvist. Man kan aldrig förutse framtiden eller förändra andra människor, men man kan välja att inte låta bitterhet styra resten av sitt liv. Det viktigaste är att försöka hitta styrka att gå vidare och söka hjälp när livet känns tungt för ibland kan vi inte bära allt själva.
