Förräderi bakom vänskapens fasad

Förräderi bakom vänskapens mask

Den här vintern verkade Stockholm ha slagit alla rekord snön yrde ned utan uppehåll och förvandlade gator, innergårdar och parker till ett sagoland. Fluffiga vita flingor dansade ner över hustaken och belade trottoarerna med ett glittrande täcke. I den iskalla luften fanns en klarhet som nästan bet i lungorna men inne i vår lägenhet rådde en helt annan stämning.

Jag och Ingrid min fru satt hopkurade i soffan under en ullig filt. Utanför fönstren föll snön i sakta virvlar, men hos oss inomhus var det bara varmt och rofyllt. Bordslampan bredvid oss kastade ett mjukt, gult sken och skapade en trygg bubbla där vinterkylan fick stå utanför.

Teven visade någon svensk komedi som rullade i bakgrunden; inget vi behövde tänka på, bara något som lockade fram ett småleende hos Ingrid då och då. Själv satt jag bredvid, med blicken ibland fäst vid filmen, men oftare drogs jag mot snöyran utanför det var omöjligt att inte förtrollas av det vackra vinterlandskapet.

Lugnet bröts av signalen från min mobil. Jag ignorerade den först, ville helst inte att stunden med Ingrid skulle störas. Men när signalen tjöt en andra gång suckade jag lågt, fiskade upp mobilen och kastade en blick på displayen.

Det är Simon igen, sa jag till Ingrid. Tredje gången ikväll.

Hon besvarade inte min blick, men hennes axlar rörde sig nästan omärkligt.

Låt mig gissa: han vill att vi kommer ut till stugan? Han har ju köpt ny sommarstuga, han vill visa upp. Och säger man nej, då hör han ändå inte efter.

Jag svarade och försökte låta pigg. Tjena Simon.

Erik! När dyker ni upp? Allt är färdigt här ute bastun är varm, bordet är dukat, gänget har redan börjat samlas. Nu måste ni väl ändå lämna tv-soffan för en kväll? Ta med Ingrid, det blir kul!

Jag sneglade på Ingrid. Hon mötte min blick och skakade knappt märkbart på huvudet. Vi behövde inte ens säga något båda längtade efter en lugn, tyst helg hemma. Inga högljudda skratt, ingen stress, bara vi och vårt lugn.

Jag letade hastigt efter en schysst ursäkt.

Hör du det är så att Ingrid är hos sin mamma tills imorgon. Känner mig inte direkt pigg på att komma själv, du fattar säkert. Vill inte bråka över småsaker sen. Men vi kanske kan styra ihop något en annan gång?

Simon blev märkbart förvånad.

Hos sin mamma? När kommer hon hem?

Imorgon kväll. Jättetråkigt, men vi hade också en massa mysiga planer. Tänkte gå på bio, promenera i Hagaparken, kanske åka skridskor när snön ändå ligger så här fint. Fast nu blev det inget av det, tyvärr.

Efter en kort tvekan svarade Simon:

Nåväl men du ringer då när hon är tillbaka? Det vore roligt att ses!

Absolut. Så fort det går! Blir det bra nästa helg annars?

Jag tackade för mig, lade undan telefonen och drog en lättnadens suck.

Puh, nästan så att jag blev svettig, mumlade jag och såg mot Ingrid. Han ger ju sig aldrig. Jag orkar faktiskt inte sitta ute på Simons stuga med supande och seg musik hela kvällen. Jag har det mycket bättre här med dig.

Hon drog filten tätare kring oss och lutade sig tyst mot min axel. I hela rummet låg värme och trygghet den stilla belysningen, teven som malde på lågt, tickandet från väggen. Det var exakt detta vi båda längtat efter inga måsten, ingen förklaring eller anpassning, bara hemmalyx.

Det enda jag vill, viskade Ingrid och mötte min blick, är att dricka te, titta på film och bara… vara. Vi lägger oss strax och sover. Inga krav.

Jag log, drog henne närmare och såg redan framför mig hur vi om några timmar bäddade ner oss under ett tjockt täcke. Men då ringde det igen samma namn på skärmen.

Jag suckade, sträckte motvilligt ut handen.

Simon, jag har sagt

Erik, han lät ovanligt allvarlig, jag är på Klubben Kristall nu, vi tog några glas innan bastun bara. Och vet du Ingrid är här. Med en kille. De dricker och hon har armarna runt honom. Jag ville inte lägga mig i, men… du borde veta. Hon sa ju till dig att hon skulle till sin mamma. Hon har ljugit för dig!

Jag stelnade till. Kakofonin från klubben sprakade ur mobilen och en kvinnas röst nästan exakt som Ingrids hördes i bakgrunden.

Hallå? Vem är det?

Jag såg på Ingrid. Hon satt kvar intill mig, med ögon stora som tefat. Hon hade inte rört sig ur fläcken.

Ingrid? Vad är det som pågår?

Den andra rösten skrattade till. Men Erik, låt mig ha lite kul! Jag är trött på ditt tråkiga liv, vill leva ut, förstår du inte? Tänker festa tills jag tröttnar!

Ingrid flög upp ur soffan, vit i ansiktet.

Vad i hela världen! Varför… hur kan någon känna till så mycket om oss? Och varför säger hon mitt namn?

Och var är du nu då, egentligen?. frågade jag in i luren.

Det ska du strunta i. Jag gör som jag vill.

Simon hördes igen i bakgrunden, nästan triumferande: Hör du nu? Jag hade rätt, Erik!

Jag avbröt honom snabbt, rösten skarpare än vanligt.

Jag kollar upp det här i morgon, Simon. Nu räcker det.

Jag slängde mobilen på soffbordet. Om inte Ingrid suttit bredvid mig nu jag kunde riktigt känna hur misstanken sved. Det var som om all luft hade försvunnit ur rummet.

Ingrid föll ned på soffan, fortfarande chockad.

Hur kan någon prata så, använda min röst och veta mitt namn? Någon har gett den här tjejen instruktioner…

Jag skakade långsamt på huvudet och drog fingrarna genom håret.

Jag har ingen aning. Men jag känner dig, Ingrid. Och jag litar på dig. Det här är inte du. Jag kommer ta reda på vem den här tjejen var. Jag ber om klubbens övervakningsbilder om jag måste.

Jag höll om henne och sakta försvann den ilande kylan från kroppen.

* * *

Nästa förmiddag satt Ingrid vid köksbordet med en kopp te och datorn igång. Telefonen surrade: Simon igen. Hon tvekade, men svarade. Efter gårdagen måste allting rensas ut.

Hej, sa Simon försiktigt. Har du pratat med Erik sedan igår?

Ingrid pressade telefonen mot handflatan, drog ett djupt andetag och svarade:

Jodå. Vi grälade faktiskt. Han tror jag ljuger och förstår inte ett dugg.

Tystnad. Simon andades ut och plötsligt hördes ett nöjt tonfall.

Jag har alltid vetat att Erik inte ser dig för den du är, Ingrid. Du förtjänar bättre.

Ingrid blev rasande men höll sig samlad.

Vad menar du? sa hon kyligt.

Simon sänkte rösten: Jag har känt så här länge. Jag älskar dig, Ingrid. Och du kan alltid vända dig till mig. Om du lämnar Erik jag tar hand om dig.

Ingrid blev först mållös. Men efter en stund hon hörde det mellan raderna var det Simon som arrangerat hela bluffen. Tårarna brände bakom ögonlocken, men ilskan tog över.

Simon, det är fullständigt olämpligt. Jag älskar Erik. Och du har förstört din sista chans att vara min vän det här var du. Blev du nöjd nu?

En lång paus.

Vad menar du? försökte han undfly.

Sluta låtsas, sa Ingrid skarpt. Du kontaktade någon som skulle låta som jag, instruerade henne om vad hon skulle säga. Allt för att splittra mig och Erik. Eller hur?

Total tystnad igen. Slutligen brast det för Simon:

Ja det var jag! För att jag älskar dig! Jag stod inte ut med att du är med honom. Jag vill göra dig lycklig, bättre än honom!

Ingrid skakade på huvudet.

Simon, vet du vad det är? Det är svek. Det är att förstöra för någon som du påstår är din vän. Och tro mig jag kommer aldrig vilja ha någon som gör så!

Hon avslutade samtalet. Hennes hand darrade, men höll sig stadig ändå. Sedan satt hon tyst en lång stund, tittade ut mot snöfallet.

Då klev jag in i köket. När jag såg henne visste jag direkt att allt nu var ute i ljuset.

Allt blev uppenbart, suckade hon. Han erkände och försökte bjuda ut sig själv. Han har aldrig varit någon riktig vän.

Jag satte mig bredvid henne, tog hennes hand och log försiktigt.

Nej, och det är tur att vi vet nu. Man ska vara tacksam för sanningen även när den gör ont.

Hon smålog och lutade sig mot mig. Det var lättare att andas nu, när allt var avskalat.

Vi behöver aldrig mer gå på hans festligheter, Erik.

Nej, svarade jag och skrattade tyst. Vi kör vårt race med film, te och snö utanför.

Jag drog filten tätare omkring oss och vi satt tysta en stund. Därute dansade snön över staden, men inom oss var allt lugnt igen.

* * *

Simons kök var tyst. Han satt där, med en kall kopp kaffe i handen. Orden ekade i honom: Ring mig aldrig mer.

Istället för ånger fylldes han av en bultande frustration och självömkan.

Varför lyckades alltid Erik med allt? Varför valde Ingrid honom?

Han tänkte på klubben igår och på Marina, tjejen han övertalat att spela rollen som Ingrid. Planen var klockren, ändå var den ett totalkatastrof. Inte nog med att han förlorat Ingrid han hade också raderat den sista biten vänskap till Erik.

Han gick fram till fönstret och såg på snön. Sakta viskade han bittert:

Tyck att du vann, Ingrid. Men en dag inser du kanske att jag var den som såg dig på riktigt.

Den där vinterdagen lärde mig så här i efterhand mer än jag trott: Avund, lögner och manipulation leder bara till ensamhet. Vänskap kräver ärlighet och kärlek kan aldrig byggas på svek. I ett snötäckt och tyst Stockholm gick det upp för mig: den som sviker, sviker först och främst sig själv.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Förräderi bakom vänskapens fasad
Svärdottern stod ut med sin svärmor – så här slutade det hela — Tvillingar?! — utbrast Irina Andersson. Kvinnan försökte verkligen dölja sitt missnöje, men misslyckades. Asta visste mycket väl att man knappast kunde vänta sig äkta känslor från svärmodern. Hon hade aldrig tyckt om Asta, tyckte alltid att hon inte passade till hennes son. Även om omgivningen snarare menade att det var Ivan som var för enkel för en tjej som Asta. Asta var mycket vänlig och välutbildad, hade vid 23 tagit examen från Handelshögskolan och hade ett bra jobb på en privat vårdkedja. Hon kom visserligen från en småstad där hennes far drev ett företag och hennes mamma undervisade vid högskolan. Det gick alltså inte att påstå att Asta var obildad eller outbildad. Men Irina Andersson ansåg ändå att hon var alldeles för vanlig. — Nåväl, grattis! Vilken lycka – dubbel lycka! — muttrade svärmodern. Men delta i lyckan tänkte Irina Andersson definitivt inte. Astas graviditet var komplicerad, hon riskerade missfall och fick till slut ligga på sjukhus långa perioder. Ivan kom och besökte henne nästan varje dag, men Ivans mamma, som bodde bara två busshållplatser bort, besökte aldrig sin sonhustru. Inte ens när tvillingflickorna skulle komma hem dök Irina Andersson upp, hur mycket Ivan än bad henne. De första 40 dagarna såg man heller inget av henne. — Det ska man inte! Tänk om jag tar med en bassil hem till dem? Nej, de får bli starkare först, då kan de lära känna sin mormor. Flickorna var tre månader gamla när Asta träffade svärmor vid ICA. Irina Andersson drog på sig ett leende och frågade genom tänderna: — Hur mår ni, tjejer? Asta log ärligt tillbaka. — Är ute och går! Vagnen är gigantisk, men vad ska man göra? Barnen behöver frisk luft! Svärmor nickade och var på väg att gå, men upptäckte då en gammal väninna som vinkade och närmade sig dem. — Irina! Hej! Men snälla, är det här dina barnbarn? — Ja, Gunilla… Mitt största guld! Asta kände igen Gunilla Persson, hälsade försiktigt. — Båda på en gång! Asta, hur fixade du det, så nätt som du är! — Asta är vår hjälte! — instämde Irina Andersson. Den unga mamman tittade förvånat på sin svärmor. Hon var i chock över vändningen: för en minut sedan ville hon fly ifrån barnbarnen, nu bar hon plötsligt rollen som kärleksfull mormor. Gunilla och Irina babblade… Asta hörde bara brottstycken om vilken lycka tvillingar är, att Asta klarar sig exemplariskt – men framförallt att Irina Andersson hjälper hela tiden. Asta fick höra saker om sitt liv hon aldrig varit medveten om och kunde knappt få ur sig ett ord. När Gunilla till slut gick vidare stod Irina tyst några sekunder där leendet stelnade. Hon sa snabbt adjö till Asta och gick hem. På kvällen berättade Asta allt för Ivan. Han ryckte bara på axlarna. — Asta, det är min mamma. Vad väntar du dig? Hon sa samma med oss – hon berättade att hon satt uppe om nätterna med mina läxor, men i verkligheten såg hon på serier och rörde aldrig mina böcker. Eller hur hon ”promenerade i timmar med min syster för hälsans skull”, fastän det var jag som gick ut, medan hon sminkade sig… Oroa dig inte. Snälla. Asta hade hört historierna tusen gånger. Men kunde ändå inte sluta förundras när även hon själv blev huvudperson. *** Åren gick och inget ändrades i Irina Anderssons inställning till barn och barnbarn. Men så hände en olycka: När hon klev ur en taxi bröt hon benet – och då kom en ny briljant idé. — Jag flyttar in hos er! — förklarade hon tvärsäkert. Paret utbytte blickar och förstod vad som väntade, men kunde inte säga nej. Deras hem förvandlades till kaos. De fick själva flytta in i barnrummet, medan den skadade svärmodern tog upp plats som ett tredje barn: behövde mat, städning, hjälp i badrummet och hatten av butiken. Tvillingarna var nu två och ett halvt år gamla. Asta försökte återgå till jobbet på deltid, så flickorna började på förskola. Varje morgon brottades Asta och Ivan med de bestämda barnen som klamrade sig fast vid sängarna och vägrade slitas ur den värmande tryggheten. En dag ringde Ivans telefon precis innan de skulle gå: — Mamma? Varför ringer du – du är ju i rummet bredvid! — Jag kan inte gå upp, benet är brutet… — Men du har ju krycka… — Nu är du tyst, Ivan! För att säga det jag vill säga behöver jag inte resa mig! — Okej mamma, säg vad du vill… Snabbt bara… — Jag står faktiskt inte ut med att ni lever om så på morgnarna. Jag kan inte sova när ni smäller i dörrar, barnen skriker oavbrutet! Ivan blev röd av ilska. Han gick bort och slängde upp dörren. — Om du vill sova – ska vi lämna barnen hos dig då? Va?! Irina Andersson tystnade förskräckt. Snart flyttade hon ut ur parets lägenhet. Hon väntade inte ens på att gipset skulle tas bort. Ivan saknade henne inte, men Asta kände sig av någon anledning skyldig. Hon ville ju inte att mannen skulle gräla med sin mamma – men vad kunde hon göra? *** Vanligtvis jobbade Asta halvdag på fredagar. Hon hämtade tvillingarna till lunch, handlade fredagsmys och tittade på familjefilm hemma. Den här fredagen var inget undantag. Hon lade ut kuddar på golvet, satte på projektorn – men plötsligt ringde det på dörren. Asta öppnade. Där stod svärmor Irina Andersson med sitt barnbarn, Lena Anderssons son Petter, i handen. — Irina, vad har hänt? — Lena har lämnat honom till mig tills hon slutat jobbet. Men jag måste ut på ärenden! Kan du ta honom en och en halv timme? Snälla! Asta blev ställd. Petter var ett halvår yngre än hennes döttrar och en lugn pojke, så hon satte sig på huk. — Petter, vill du vara hos mig? Han nickade tyst. När Asta tittade upp hade svärmor redan försvunnit in i hissen. — När ska jag vänta er tillbaka? — Max två timmar! Hon sa inte ens hejdå, varken till Asta eller till Petter. *** Ivan kom hem vid sju, såg sin systerson äta köttbullar i köket och blev förvånad. — Tjena, grabben! Hur är läget? Gästar du oss? Var är Lena? Pojken log och Asta suckade tungt. — Din mamma lämnade honom här… ”några timmar bara”. Hon skulle ut på ärenden… — Och när började de där ”några timmarna”? — Snart fem timmar sen… Asta såg oroligt på Ivan. — Och var är Lena nu då? Asta svalde. — Jag har inte skrivit… Ville inte sätta Irina i dålig dager. Det var ju HON som fått ansvar för barnet. Ivan blev röd i ansiktet. — Asta, du är alldeles för snäll… Men det här är ju tokigt! Sa mamma vart hon skulle? Asta skakade på huvudet. Ivan ringde Lena och berättade att Petter var hos dem. Lena lovade komma så fort hon kunde. *** Det var halv nio. Barnen lekte i rummet. Asta, Ivan och Lena satt i köket. — Ska vi verkligen vänta på henne? Barnen borde ju i säng… — Äh, en kväll får de lägga sig sent. Det här måste vi ta med mamma. Just då ringde det på dörren. Asta öppnade. — Så! Ge mig Petter nu, — sa Irina bestämt. Asta svalde. Ivan och Lena dök upp bakom henne. — Mamma, har du verkligen inget samvete?! — Hur pratar ni med er mor?! — Mamma! Skyllt inte ifrån dig! Det var MIG du lovade se efter Petter! Inte Asta… Vad håller du på med egentligen? Irina skrattade. — Spelar det någon roll, Lena? Hon har ju redan två… Hon fixar bägge galant. Och jag hade ärenden! Ivan tog ett steg fram. — Vad hade du för viktiga ärenden, mamma? Vad är det för fräckt och själviskt beteende? Frågade du henne ens innan? — Men herregud, vad ska jag fråga om egentligen! Ivan frågade igen: — Var har du varit? Lena kunde inte hålla sig och började fnissa nervöst. — Först var väl mamma hos frisören – håret var ju längre på morgonen… Sen gick hon säkert och fixade naglarna, lacket är nytt nu… Irina rodnade men visste inte vad hon skulle svara. — Skäms du inte?! — upprepade Ivan. Hon sa ingenting. Såg bara på sina barn. — Du får hjälpa till högst en gång om året, och ändå lämnar du barnbarnet hos min fru?! Kanske vill hon också gå till frisören! Kanske vill hon också få sina naglar fixade?! Då blev Irina blå i ansiktet och ville skälla ut både son, dotter och svärdotter. — Men Ivan! Vadå frisör? Vilka naglar? Hon är ju ändå bara en vanlig tjej från Bredbyn! Det har hon alltid varit, och kommer alltid att vara. I en sekund låg tystnad i rummet. Sedan hördes det: — Ut med dig! Ivan tog resolut svärmor i armen och föste ut henne ur lägenheten. Han stängde dörren och andades djupt. När han mötte sin frus blick såg han tårarna strömma, och både han och Lena skyndade fram för att trösta. Asta var ledsen och sårad. Men samtidigt såg hon att Irina inte heller brydde sig om sina egna barn, och det gav ändå en sorts tröst. Hon ville göra rätt, men insåg att för en hårdhjärtad människa kanske man aldrig kan bli ”rätt”. Efter det svalnade kontakten med svärmor helt. Ivan och Lena hjälpte ibland till om det verkligen behövdes, men Irina Andersson deltog inte längre i familjens liv. Hon var länge sur men till sist vägde längtan efter familjen över, och hon blev vänligare – men hjälpte aldrig till med barnbarnen. En gång när Asta scrollade i sin mobil såg hon Irinas statusbild med foto på alla tre barnbarnen och texten: ”Grattis på Mormors Dag till oss alla som fostrat våra barnbarn!” Asta log snett, men på kvällen satte sig Ivan och Lena och skojade om sin mammas sätt. Det kändes fel att skratta, men svårt att låta bli.