Jag klättrade upp för stegen för att klippa bort de torra grenarna från trädet, men min hund Sigge, världens mest entusiastiska labrador började plötsligt skälla som om PostNord hade tappat bort hans favoritboll, och han drog envist i mina byxor för att få ned mig: först tänkte jag att han fått hjärnsläpp eller bara lekte, men risken fanns att han skulle få ner mig från stegen av misstag
Jag försökte mota bort honom och till och med fräsa lite irriterat, men bara några sekunder senare hände något riktigt oväntat.
Jag var redan halvvägs upp på stegen och sträckte sekatören mot de där snustorra grenarna på det gamla äppelträdet vid torpet. Morgonen var smått underlig redan från början tungt grått molntäcke (typisk svensk sommar), luften stod stilla och luktade fuktigt, precis som innan ett regn som tänker påbörja en karriär som syndaflod. Kände på mig att vädret skulle slå om, men kände också att de torra grenarna har fått nog med semester.
Redan på morgonen hade jag baxat stegen på plats, lutat den noga mot stammen och gungat lite extra för stabiliteten Säkerhetsverket hade varit nöjda. Jag tog några steg upp och började fokusera på första grenen när någon plötsligt drog tag i mina byxor.
Jag vred snabbt på huvudet och blev stående helt paff i en sekund.
Sigge försökte nämligen klättra uppför stegen efter mig! Hans tassar halkade och klonade rasslade mot metallen. Han stirrade stort och allvarligt på mig, som om han höll en föreläsning i säkerhetsföreskrifter.
Men Sigge, vad sysslar du med? sa jag med ett nervöst leende. Gå ner!
Jag viftade bestämt med handen men Sigge vägrade backa. Tvärtom, han klättrade lite högre, satte framtassarna mot stegen och högg plötsligt tag i byxbenet.
Han drog. Hårt.
Jag for runt och tappade nästan balansen.
Har du blivit galen? Släpp! väste jag.
Men Sigge gav sig inte. Han drog och morrade och skällde, som om han försökte rädda mig från undergången på riktigt.
Först blev jag riktigt sur, men insåg efter ett par sekunder att det här var ingen lek. Sigge hade aldrig varit så här envis. Det var något i hans blick…
Som om han ville berätta något viktigt.
Jag försökte ignorera honom och klättra ännu högre, men Sigge ryckte så brutalt i byxbenet att jag av bara farten greppade stegen med båda händerna.
Jag suckade djupt och började klättra ner.
Okej då, nu räcker det, muttrade jag. Om du inte lugnar ner dig får du faktiskt gå in en sväng.
Sigge såg omedelbart skyldig ut och sänkte huvudet, men jag ledde ändå in honom i hundgården och stängde grinden. Äntligen skulle jag få jobba ifred, tänkte jag.
Det var just då något hände, och jag skulle snart förstå exakt varför Sigge betett sig som han hade Fortsättningen finns i första kommentaren
Jag gick tillbaka till stegen och satte foten på första steget igen. Precis då *KNAK!* ett högt, torrt ljud över mitt huvud.
Jag tittade upp och såg en enorm gren brytas loss från gamla äppelträdet.
Den rasade rakt ned mot platsen där bara mitt huvud hade varit för några sekunder sedan. Grenen smackade i marken, splittrades i bitar, och missade mig med bara några futtiga centimeter.
Benen förvandlades till filbunksgelé. Jag stod där och glodde på den trasiga grenen, hela hjärtat slog marschband.
Och då trillade poletten ner. Sigge hade inte bara varit bråkig han försökte rädda mig.
Han hade anat faran långt innan mig. Kanske hade han hört grenen knaka, eller bara känt det där subtila, hundmässiga “nu blir det trubbel”-vibben. Jag vände mig långsamt mot hundgården.
Sigge stod där, kikade genom gallret med lugna, uppmärksamma ögon, och viftade lite på svansen som för att säga: “Fattar du nu?”
Jag gick dit, öppnade grinden och satte mig på knä hos Sigge. Han slängde sig genast mot mig.
Jag klappade honom runt halsen och sa tyst:
Du räddade livet på mig.
Efter det har jag aldrig mer ignorerat hans magkänsla.
Man vet aldrig när ens labrador kommer förvandlas till livräddande hjälte i Falun.
