Den här veckan åkte jag på en bussresa till Italien med ett gäng svenska pensionärer. Jag hade inga stora förväntningar några dagar med sightseeing, kanske ta ett och annat foto till albumet, köpa lite småsaker till barnbarnen. Mest ville jag bort från vardagens stillastående och ensamhet som krupit sig på de senaste åren.
Jag antog att Rom, Florens och Venedig bara skulle bli ytterligare namn på min lista över resmål. Men i skuggan av Colosseum hände nåt oväntat där mötte jag en man som på nytt fick mig att känna mig ung.
Jag stod under valven och beundrade byggnaden i solen, medan guiden pratade på om gladiatorerna. Jag lyssnade knappt, tankarna låg långt bort, när någon intill mig plötsligt skämtade: Undrar om gladiatorerna också gnällde över värmen så här som vi svenskar.
Jag vände mig om och såg honom. Han var lång, håret grånat i tinningarna och med ett leende som kändes både bekant och nytt på samma gång. Han bar skjorta med solhatt, såg alldeles vanlig ut, men ögonen de såg på mig som om vi var ensamma i hela Rom.
Vi började prata. Han hette Olle, också pensionär och änkling. Han reste själv sa att han bestämt sig för att inte skjuta upp drömmarna längre. Jag ville se Rom innan det är för sent.
Samtalet flöt lätt, fyllt av skratt, precis som om vi varit vänner sedan länge. Vi satt under Colosseums valv med varsin espresso och delade tankar om både staden och livet, och jag märkte plötsligt att det var länge sedan någon faktiskt lyssnat på mig med sån uppriktig nyfikenhet.
Resten av resan förändrades. Vi började slå oss ner bredvid varandra i bussen, åt lunch ihop och tappade bort oss bland turisterna, för att sedan hitta varandra igen med bara en blick.
På kvällarna, när de andra spelade kort eller slötittade på svensk tv via iPads i lobbyn, stod Olle och jag ute på hotellbalkongen. Vi såg ljusen tändas över stadens tak, pratade om barn, om vårt förflutna, om hur oväntat det var att plötsligt känna hjärtat rusa igen.
Jag blev som pånyttfödd, började klä upp mig och sminka mig, skrattade mer än jag gjort på åratal. Några av damerna i gruppen log mot mig vissa med värme, andra med en glimt av avund. Men innerst inne var jag glad över att ha återfunnit en del av mig själv jag trodde gått förlorad bland veckohandling och kaffepauser på Hemköp.
Ju närmare hemresan kom, desto mer smög sig en fråga in: Vad nu? Olle bodde långt bort, uppe i Östersund, jag själv nära Kalmar. Våra liv redan inrutade, och kanske var allt detta bara ett undantag, en vecka utanför verkligheten. Kan sådana möten betyda något på riktigt?
Sista dagen tog vi en promenad, bara vi två, genom Rom. Satt på Spanska trappan, åt italiensk glass och var tysta. Till slut sa Olle: Jag har inte känt mig så levande på år, men tänk om allt försvinner när vi kommer hem? Vi har våra liv, och kanske var det här bara en semesterdröm.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Delar av mig ville tro på framtiden, andra var rädda att det här var en förälskelse dömd att blekna redan på planet mot Arlanda.
Vi sa hejdå på flygplatsen. Kramen blev längre än vad som känns normalt bland bekanta. Vi utväxlade telefonnummer, men ingen av oss sa rakt ut: Vi ses igen.
Nu hemma, när jag bläddrar bland bilderna, vet jag inte hur jag ska tolka veckan. Allt var som en dröm vacker, härlig, men skör. Kanske hade Olle rätt: det var en illusion. Kanske är jag feg som inte vågar ta reda på om livet vill ge mig en andra chans.
Så nu sitter jag här med min mugg bryggkaffe vid köksbordet och funderar: Är det värt risken att kasta in en liten ljusglimt i ett lugnt, tryggt liv för den där känslan av att vara med om något helt nytt? Var det bara en kort romans under Roms himmel, eller början på ett kapitel jag ännu inte kan ana? Hjärtat slår fortare bara av tanken på Olle, men förnuftet säger att det är galenskap.
Kanske är det just därför jag lägger allt på papper för att fråga: Har man rätt att våga öppna dörrarna för något nytt, även efter femtio, sextio eller sjuttio? Eller ska man hålla fast vid minnet och låta det förbli en vacker, ofarlig skatt? Vågar man ge känslorna chansen, även när man borde veta bättre?
Jag har lärt mig att det aldrig är för sent att känna sig levande. Oavsett vad som händer, vill jag inte längre låtsas att hjärtat är stumt.
