Jag samlar alla hos mig

Samlar alla hos mig
Elin Vårberg la ner surfplattan och plockade upp sin mobil:
Mormor, hur har du det? Hur mår du? Allt bra? Och morfar då? Jaså, han steker potatis, då är nog allt i sin ordning. Jag är klar med jobbet för idag, ska hämta Danne från fotbollen, vi handlar på vägen och snart är vi hemma.
Sedan ringde Elin ett annat nummer:
Jarno, hej, jag är på väg hem, ni med Irmelin också? Redan på väg? Perfekt, morfar lagar potatis, vi äter middag tillsammans.
Elin ställde sig upp och stoppade ner det nödvändiga i handväskan. Hon ropade till kollegorna:
Hej då allihop, vi ses imorgon!
Hej då, Elin, ha en fin kväll.
Snabbt bytte hon skor under skrivbordet, slängde på sig kappan och kastade en blick ut genom det skymmande fönstret. Det var en mild höstkväll. Glada ljus gnistrade, människor skyndade hem efter jobbet. Elin såg sin spegelbild och log tänk, att hon också en dag skulle leva ett normalt, enkelt liv. Att hon skulle ha en egen familj och vara en sådan som på kvällen skyndade hem, till platsen där hon alltid väntas. För inte så länge sedan var hon övertygad om motsatsen.
Ja, hennes familj var speciell, men alla där var lyckliga och älskade varandra.
Elins mamma lämnade henne direkt, födde henne och försvann från BB. I det korta papperet från barnhemmet stod det mamma okänd, inga papper, ingen pappa. Främlingar gav henne namnet. Efternamnet Vårberg fick hon, för hon föddes på våren. Men varför hon fick heta Elin det vet ingen. Hon var alltid mest med pojkar. Hennes bästa vän hette Jari han var ett år äldre. Han fick också efternamnet Vårberg av samma anledning.
Elin hade toppbetyg, var alltid duktig, flitig och snäll hon önskade så att någon skulle ta hem henne till sin familj. Hem såg hon bara på film. Kanske var det henne, lång och spinkig, ingen riktigt tyckte om. Eller bara otur. När Jari blev adopterad grät Elin hela natten. Inte av avund, utan för att hennes enda vän skulle försvinna. Han tittade skyggt på henne genom glasögonen:
Elin, ska jag låta bli att åka?
Är du tokig, Jari? Hur skulle du kunna tacka nej? Åk, vi har väl alla vår väg i livet.
Jag ska hitta dig, det lovar jag, ropade Jari. Men Elin skrattade: Men det behövs ju inte!
Efter gymnasiet började Elin på byggtekniskt gymnasium, bodde på studenthem. Efter skolan fick hon en liten enrummare, som det är för föräldralösa. Lägenheten låg ute i Farsta, men vad då! Hon fick jobb på ett arkitektkontor vuxenlivet hade börjat på riktigt.
Hon fick många vänner på jobbet, men bestämde sig för att egen familj kunde vänta. Hon drömde om ett stort hem, om en älskad man och barn. Två eller kanske tre. De skulle springa, leka, skratta. Hela tiden ropa: mamma, pappa! Elin längtade efter de där orden värmande och nästan obekanta. Mamma och pappa. På film öppnas dörren och barnen ropar: Mamma! Pappa! Som i en magisk saga.
En kväll kom Elin hem, och dörren slogs plötsligt upp, en kille rusade ut och nästan fällde henne. Hon kom in i trapphuset och där låg en gammal tant på trappan:
Pensionen… väskan… han knuffade mig. Mina glasögon, var har jag dem, jag ser ingenting!
Elin sprang efter, men han var redan borta. Hon hjälpte tanten upp tur att skadorna var lindriga.
Men hur kan man göra så här, flicka lilla, grät tanten. Vad har jag gjort honom?
Elin följde henne till hennes lägenhet där var hennes man, sängliggande och sjuk. Hon började besöka dem, handlade mat pensionen var borta. Polis var anmäld, men killen försvann. Väskan hittades efter några dagar vid huset och tur var väl det.
Elin började gå till tant Tanja och farbror Anders oftare. Doktorn kallades ut och morfar piggnade till. De blev gladare och kallade Elin sitt barnbarn, bjöd in henne, de hade ingen släkt.
En dag träffade Elin en kille på bussen. Hon märkte att han log åt henne:
Ursäkta, men visst ser du bekant ut? Har vi setts förut?
Elin skrattade: tror inte det. Han var trevlig, och medan de gick från hållplatsen till hennes hem hann han berätta allt om sig själv. Han hette Glenn, bodde med sin mamma, jobbade. Det kändes nästan som en gammal vän, ibland var hon säker på att hon sett honom någonstans. Glenn började möta Elin efter jobbet, följde henne hem. Till slut bjöd hon in honom, bjöd på te och mackor. Plötsligt berättade hon om sin barndom på barnhemmet. Glenn tittade på henne och det var som om han ville säga något men vågade inte. Kanske tyckte han synd om henne. Visst tyckte Elin om honom, men något oroade henne.
Nästa gång blev allt omvänt. Glenn följde med in, Elin gick till köket för att hämta te. Plötsligt kom han fram, höll henne om axlarna.
Glenn, kanske vi ska ta det lugnt?
Men han höll bara hårdare, och sedan Elin skrek, men Glenn fräste till:
Du har avslöjat mig, jag har känt igen dig, jävla unge. Hjälpt dem har du, fått höra att du är barhemsbarn! Sett efterlysningen också, det var nära att jag åkte fast. Nu håller du tyst, fattar du? Ingen kommer att hjälpa dig, du är ensam! Annars händer det värre saker.
Elin anmälde inte. Hon var rädd för skandalen. En månad senare togs hon från jobbet i ambulans. Utomkvedshavandeskap, inre blödningar, kanske aldrig barn.
Tant Tanja tog hand om Elin, gav tröst, bjöd på buljong, på örter för att stärka henne. När Elin kom ut från sjukhuset kändes livet meningslöst, varför fortsätta? Hon blev tystare, men en dag förde hennes fötter henne mot närmaste kloster. Senhöst, himlen hög och djup, kupoler av guld, klockorna ringde i det blå.
Vårberg, Elin? hörde hon plötsligt. Hon vände sig om, en av volontärerna log glatt åt henne:
Elin, jag har letat efter dig!
Jari? frågade Elin tveksamt, men sen kände hon igen honom. Hon kramade honom och började gråta.
Han torkade hennes tårar:
Kom, vi går till matsalen. Det är god gröt idag, bullar och te. Sen kan vi prata.
Elin minns inte riktigt hur hon berättade allt för Jari, och han för henne. Hur han blev adopterad, hur styvpappan slog honom för minsta sak. Hur han rymde, skadade benet, och vandrade omkring. Nu var han volontär i klostret, där själen fått ro.
Elin åkte hem och tänkte på hur livet kunde ändras efter mötet med Jari. Hon ville då inte ens åka hem, stannade flera dagar i klostret. Där gjorde de sin plan.
Tant Tanja och farbror Anders hade länge sagt att Elin skulle få lägenheten, men Elin och Jari kom på något ännu bättre.
Tant Tanja och farbror Anders blev överlyckliga för förslaget att bo ihop. De hade aldrig vågat drömma om att någon ville dela livet med dem.
Nu har Elin och Jari Vårberg varit gifta i fem år. De har flyttat ihop i en större lägenhet i Sundbyberg. Alla får plats. Tant Tanja och farbror Anders mår utmärkt och är numera äldrebestämda i familjen. Nu är de inte ensamma de har fått sin familj.
Och för två år sedan gick Elins dröm i uppfyllelse de adopterade två barn, Danne och Irmelin, från samma barnhem där de själva vuxit upp.
Jari, minns du hur vi väntade och hoppades att någon skulle ta oss, och vi skulle få ett hem? sade Elin lyckligt. Nu, titta på deras ögon, vi ska vara de föräldrar vi själva alltid hoppades på.
Och nu:
Mamma, var är pappa? Mormor, kom hit och se vad vi har byggt med morfar!
Det där onda vill Elin inte längre minnas. Även om mormor Tanja en gång viskade, att deras plågoande blivit tagen av polisen igen. På nytt konstigheter, nu sitter han antar hon länge.
Alla får sin lön i detta livet och det eviga.