Simon tog med sin fästmö Märta till en liten by ute på landet. Han hade ärvt sin mormors gamla stuga där, nersjunken bland höga granar och med en doft av kaffe och vedspis i väggarna. De unga tu rotade sig snabbt och skaffade sig lite jordnära sysslor. Allt flöt på tills Simons syster, Gunilla, deklarerade att hon minsann tänkte komma på besök från Stockholm. Med sig hade hon hela sin barnaskara: tre små vildbasar.
Här har jag också bott, faktiskt, sade Gunilla dramatiskt till sin bror när hon släpade in kappsäckar och barn över tröskeln. Förr brukade jag också hälsa på hos mormor. Men nu, nu ska jag på semester vid havet! Ni får ta hand om barnen här på landet!
Och vem ska passa ungarna, menar du?! stönade Simon. Vi jobbar ju båda två
Exakt då hördes tjo och tjim utanför fönstret. Simon kikade ut och tappade nästan kaffekoppen.
*
Simon hade alltså fraktat sin blivande maka Märta ut till barndomens bonnkant för att börja om på nytt. Där väntade den ärvda stugan.
Nu får du välja, Märta, sade han snällt. Antingen slår vi oss ner här eller så får vi hyra källarlägenhet inne i stan.
Det var ju inget val, egentligen. I Stockholm hade Simon bott inneboende hos sin syster Gunilla. I hennes minilägenhet fick han dela rum med hennes äldsta son.
Gunilla var aldrig riktigt nöjd med att ha sin bror boende hos sig. Den dagen Simon överlämnade lönen för logi brukade hon le resten av månaden klagade hon mest över att han glömde ta ut soporna.
Simon var dessutom hårt hållen och fick extra uppgifter. Varje helg var det mattpiskning, barnvagnspromenader och lekparksbesök med Gunillas trettongäng: Ettåringen, treåringen och sexåringen.
Hennes man? Han var antingen bortrest för plugget eller hälsade på kompisar (eller möjligen sina egna föräldrar, vem vet).
Märta visste förstås allt om detta. Hon var väl medveten om att trots Simons fasta jobb och hyggliga lön så försvann pengarna i ett evigt svarta hål till Gunilla.
När Simon blev ihop med Märta och försökte behålla några kronor tillbaka, blev Gunilla fly förbannad hotade med vräkning på stående fot. Simon fick dessutom två veckors obetald uppsägningstid som inneboende.
Gunilla var väldigt nöjd så länge brodern betalade hyra, passade barn, och torkade rent efter middagen.
Efter en vecka av gnäll blev Simon slutligen utkastad när han vägrade lämna över lönen. Han travade med sin packning hem till Märta på hennes lilla rum i kollektivhuset.
*
Byn tog emot Märta och Simon med öppna armar. Visserligen fanns där inga släktingar, men Simon kände ändå en massa folk, han hade ju tillbringat barndomssomrar där hos mormor.
Hans mamma bodde visserligen också på landet, men långt bort, och Märtas päron bodde ännu längre ifrån. Hjälp fick de minsann ordna själva.
Diskret och utan fanfarer gifte de sig, och började ge stugan nytt liv. Märta fick jobb på byns dagis, Simon på sågverket. Deras vänliga granntant, Rut, kom över med en get som hon själv inte orkade med längre.
Geten var nästan en gåva de betalade bara med lite mjölk varje dag till Rut. Snart släpade Simon och Märta hem höns och några får också.
Jobben gav inte så mycket i plånboken, men med eget hushåll och småsysslor Märta sydde på beställning var livet ganska gott. Nu hade de till och med en treårig son, Algot. Märta hade precis kommit tillbaka till jobbet efter föräldraledig.
De hade överlevt värsta prövningarna, trodde de.
*
Men så en dag dök alltså Gunilla upp, första gången sedan Simon lämnat hennes lilla tvåa. Barnen var nu lite större, men hennes man följde givetvis inte med. Han laddade upp hos sina föräldrar i Haninge, påstod Gunilla.
Jag bodde ju här förr, påminde hon. Hos mormor om somrarna.
Jojo och redan efter en vecka började du tjata på att åka hem. Sen blev du hämtad på rekordtid. Jag var kvar hela sommarlovet, kontrade Simon.
Men vad skulle man göra här? DET VAR JU SÅ TRÅKIGT. Jag trivs bättre vid havet. Dit ska jag nu!
Du och dina hav, du har alltid varit förtjust i vattenlek. Föräldrarna åkte bara med dig, sa Simon torrt.
Jag tänker lämna barnen här på landet när jag solar i Skåne!
Vem ska passa dem? frågade Simon, lätt chockad. Vi jobbar bägge. Bortrest i flera dagar ibland.
Men herregud, det är ju landsbygd vad kan hända? De klarar väl sig själva!
Då får du vara kvar själv och passa dem, Märta kommer ALDRIG gå med på det!
Äsch, hon är väl min svägerska, du får väl bara BEORDRA henne!
Och deras pappa då?
Han är kvar i stan. Han måste ju vila sig från oss.
Ni verkar ju vila ifrån varandra hela tiden, mumlade Simon.
*
Medan syskonen diskuterade, var Gunillas ungar i full färd med att vända upp och ner på hela trädgården. Det hördes ett fruktansvärt liv ute på gården. Simon tittade ut och blev förstummad.
Barnen hade lyckats släppa ut grisen och nu sprang alla tre, med grisen hack i häl, runt i trädgårdslandet och välte allting på vägen.
Simon lyckades efter mycket krångel fånga in grisen igen. Morotslandet såg ut som ett slagfält! Nästa projekt blev getterna och halva vitkålsskörden gick åt pipan.
Simon surade, Märta höll på att få nervsammanbrott, men Gunillas ungar rusade vidare ändå.
Men tänk, de är ju bara barn, fnös Gunilla. Låt dem leka med djuren, vad gör det?
Vår son på tre beter sig aldrig så där, svarade Märta snusförnuftigt.
Han HINNER nog, invände Gunilla.
Han vet att man inte får, sa Märta kallt.
Från gården hördes skrik igen. Nu var det hönsen som var i skottlinjen.
Det var en flock fantastiska hönor, alla färger, som värpte vackra ägg. Tuppen kastade sig på försvar så snart barnen lyfte på hönshusdörren!
Vad är det för skumt ställe ni bor på?! Era djur är ju helt galna!
Tuppen gör bara sitt jobb, muttrade Simon. Säg till barnen att hålla sig på mattan.
Märta kan väl ta ledigt och passa dem. Går nåt snett, då är det ert ansvar!
De har inte ens varit framme och klappat på hunden ännu. Grannen har dessutom en arg tjur, och hans kor går förbi morgon och kväll. Andra grannen har gäss som jagar folk! Kliv helst inte ut när det är mörkt, tipsar Simon.
Skojar du nu, eller? morrade Gunilla.
Nej då. Bara ett litet förvarningsmeddelande.
Just då kom grannen Anders med Gunillas äldste son i handen han hade försökt leka med tändstickor bakom garaget.
Om det börjat brinna hade hela landskapet stått i lågor, dundrade Anders. Vem ÄR ni folk?
Nä du, syrran, utbrast Simon. Dina problem får du ta med dig till Skåne. Se bara till att dina ungar inte skrämmer vettet ur några sälar.
Ni här ute är ändå helt omöjliga! Rätt otacksamt ändå, med tanke på att du bodde gratis hos MIG, sa Gunilla anklagande.
Ja, ett år bodde jag hos dig. Och jag betalade hela lönen för det lilla rummet, minns du det? svarade Simon milt.
Gunilla surade, och samlade ihop barnen. Nu åker vi till mormor och farfar, sade hon bryskt.
Nej, vi vill vara med dig! tjöt barnen.
Nej! sade Gunilla bestämt.
Nästa morgon blåste Gunilla och barnen iväg med första bussen. Kvar stod Simon och Märta, lättade, men med förkrossat potatisland och många dråpliga minnen av Simons ganska omöjliga syster.
