“Wouldn’t You Like to Have a Daughter? I Could Be Your Daughter, If You Want.” The Little Girl Who Joined Our Family by Herself

This story happened to me fifteen years ago. A little girl from the orphanage was staring up at me with her big green eyes for several minutes and then suddenly asked,
Do you have a daughter?
No, I replied, caught off guard.
She sighed, her gaze dropping sadly.
Wouldnt you like one? she said softly. As I mulled over her words, she spoke again, I could be your daughter. If youd like me to, that is
My thoughts were racing. I already had a twenty-year-old son. I didnt think I needed another child. Yet those words stayed with me: A daughter would be needed, and her enormous eyes completely captivated me.
Id always dreamt of having a daughter. I wanted a little girl to dress up, buy pretty outfits, ribbons, toys, do make-up together, and play girlish games. But I had a son, and for years Id convinced myself I couldnt cope with a second child. Now I thought: Im an adult now. I can raise a girl, cant I? Especially since Ive always longed for a daughter.
Of course I would! I declared. She hugged me tightly, as if wed belonged to each other from the very beginning.
In that embrace, she gave me all the love shed built up during her years in the childrens home. Her name was Beatrice, and she was five years old. Shed been brought to the orphanage when she was just over a year and a half old. Both her parents had died in a car crash, and since then, Beatrice had dreamed of being part of a family.
You can hardly imagine how overjoyed she was to meet her new relatives, and how quickly she learned and remembered all their names. Everyone adored her right away, as she was the most loving little girl. At first, my husband wasnt keen on the idea, but almost immediately, Beatrice charmed him. She started calling us Mum and Dad from the very first day.
Beatrice took to everything so naturallyshe even kept up with children her age. And when she started her first year at school, she stood out straight away for her cleverness and logical thinking. Recently, shes discovered a new passion: writing poetry. Shes become the favourite of everyone who knows her, and every day, I thank my lucky stars that I visited that orphanage.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

“Wouldn’t You Like to Have a Daughter? I Could Be Your Daughter, If You Want.” The Little Girl Who Joined Our Family by Herself
När hjärtat hos en svensk katt slog dämpat i bröstet och tankarna for runt, värkte själen. Vad kunde ha hänt så att matte lämnade honom till främmande människor, varför övergav hon honom? När Elin fick en kolsvart brittisk katt i inflyttningspresent till sin lilla, enkla etta – hennes mödosamt uppnådda första hem, som ännu inte blivit riktigt ombonat och där andra bekymmer krävde hennes uppmärksamhet – blev hon först helt paff… Kattungen med gyllengula ögon såg på henne. Elin drog efter andan, log och frågade presentgivaren: – Är det en hane eller hona? – Hane! – Okej, då får du heta Sigge, sa hon till katten. Med ett litet jam instämde han. *** Brittisk korthår visade sig vara ytterst trivsam sällskap. Tre år har nu gått, och Elin och Sigge lever i harmoni. Alla vardagsrutiner – från hen möter henne vid dörren och värmer hennes hjärta i soffan till att följa henne runt vid städning – har färgat livet i glada färger. Att ha någon som väntar hemma, någon man kan skratta och gråta med och som förstår en på ett ögonkast – det är lycka. Men… På sistone började Elin känna smärta i höger sida. Först trodde hon att hon sträckte sig, sen skyllde hon på fet svensk husmanskost. När smärtan blev värre sökte hon läkare. Diagnosen kom som ett slag. Den kvällen grät Elin mot kudden – Sigge låg tyst bredvid och försökte trösta med sitt melodiska spinnande. Under hans spinnande somnade hon. På morgonen bestämde hon sig att inte berätta för någon i familjen om sin sjukdom, för att slippa medlidande blickar och osmidiga försök till hjälp. En liten hoppets droppe fanns – kanske skulle behandlingen hjälpa. Men: vad skulle hända med Sigge? Djupt inne insåg hon – om allt går illa, måste hon hitta ett nytt hem åt honom. Hon lade ut en annons på nätet: Raskatt ges bort till bra hem. När första intressenten ringde och frågade varför hon ville skiljas från en vuxen katt, svarade Elin helt reflexmässigt att hon är gravid och fått allergi. Tre dagar senare flyttade Sigge, med allt sitt kattkit, till nya ägare. Elin skrevs in på sjukhus… Två dagar senare ringde hon och undrade hur Sigge hade det. De bad om ursäkt – katten rymde redan första kvällen och de kunde inte hitta honom. Första impulsen var att fly från sjukhuset och leta efter katten. Hon bad till och med sköterskan att bli utsläppt men fick strängt besked att återgå till rummet. Rumskompisen, en äldre kvinna, frågade vad som hänt. Elin berättade gråtande allt. – Vänta med sorgen, flicka lilla, sa den tunna damen. I morgon kommer en specialist från Stockholm – min son har ordnat, jag ska flyttas till annan klinik men vägrade. Jag ber att även du får träffa henne – kanske är din diagnos inte så farlig! *** Sigge, som lyckats smita ur sin transportbur, fann sig i det främmande hemmet. En okänd hand sträcktes mot honom, men han slog till och flydde in i ett hörn. En mjuk kvinnlig röst försökte lugna, men det var inte hans matte… Hjärtat slog tungt när Sigge undrade varför han blivit lämnad. Han letade med blicken i rummet – och fann ett öppet fönster. I ett svart svep hoppade han ut och hans färd hem till Elin började… *** Specialisten visade sig vara en vänlig, medelålders kvinna – Maria Paulsson – som noggrant undersökte Elin, läste hennes journal och gjorde fler tester. Elin väntade sig inget gott. Tillbaka i rummet låg rumskompisen redan tyst. – Vad har de sagt till dig, flicka? frågade hon. – Ingenting ännu – de kommer tillbaka senare. – Min diagnos bekräftades, sa kvinnan sorgset. – Beklagar… Tack för allt… sa Elin försiktigt. En halvtimme senare kom Maria Paulsson in med glada nyheter: Elins sjukdom kan botas, behandlingen är redan ordinerad, två veckor på sjukhus och allt ska bli bra. Rumskompisen log: – Vad fint! Jag fick göra en god gärning innan min tid är ute. Var lycklig nu, flicka lilla! *** Sigge, utan stjärna av nordan, gick ändå sin kattväg hem. Genom faror och komiska incidenter blev han snabbt gatan expert. Han undvek stökiga gator, sprang över gräsmattor och flydde hundar. I ett trivsamt kvarter rök han ihop med en lokal kattboss – men Sigge, nu ingen aristokrat utan härdad krigare, gav sig inte. Bosen skamsen till närmsta buske – Sigge fortsatte. Han lärde sig slumra på trädgrenar och äta ur säckar, stjäla mat från andra katter. En gång jagades han av hundar, och en kvinna lockade honom med korv. Han åt, vilade – men rusade snart vidare på sin väg hem. *** När Elin blev utskriven tänkte hon på orden från kvinnan: var lycklig nu! Men hjärtat värkte – var är Sigge? Hur skulle hon kunna komma hem till en tom lägenhet? Hon ringde de nya ägarna, fick adressen, åkte dit, och fick höra hur Sigge rymt. Alla sa, det är omöjligt – två veckor har gått, en innekatt klarar sig inte ute – men hon vägrade tro det. Elin gick genom kvarter, ropade, letade i varenda vinkel, försökte tänka som en katt utan gatvana. Strax hemma, insåg hon – Sigge är borta. En svart katt på trottoaren närmade sig. ”Bara en svart katt”, tänkte Elin – men så stannade hon, såg, och kastade sig fram med ett rop: ”Sigge!” Han sprang inte fram – i stället satte han sig, kisade av lycka och jamade tyst: ”Hemma!”