Jag stod hemma i köket och stekte pannkakor när plötsligt en främmande man gick rakt in genom dörren, berättar nu alla för sin omgivning Gunnel Viktorsdotter. Då var det inte ett dugg roligt. Tänk er själva ni är ensamma. Ingen annan i lägenheten, ingen väntad heller. Plötsligt, just när allt verkar så vardagligt, kliver någon eller något bara in, liksom svävande! Så blev det för Gunnel.
Hon hade skilt sig från sin man, Bengt, för fem år sen. Själv snart sextio år gammal, och nya relationer var inte ens med i tankarna. Barnen bodde långt bort. Hon levde på som vanligt, trivdes med grannarna, småprat och fika. Av gammal vana låste hon ibland inte ytterdörren tänk om grannen Linnea plötsligt skulle behöva något. Den här gången var det dock tyst i trapphuset. Gunnel hade just slängt soporna, tvättat händerna och matat katten Märta. Låset glömde hon, men det var ju ljus dag. Sådant ont kunde ändå inte hända, tänkte hon detta var inget mörkt trollskogsstig.
Hon ställde just ännu en gyllene pannkaka på tallriken när hon såg en storvuxen främling mitt i köket, som om han vuxit fram ur luften mellan kylskåpet och köksbordet.
Hela mitt liv passerade i revy, säger Gunnel. Från dagistiden till nu. Det låter osannolikt, men tro mig, så känns det. Tänkte genast: nu är det kört. Jag har visserligen inget av värde, men tv:n är ny, laptopen står där, och lönen fick jag just pengarna låg i väskan i hallen. Han har väl redan norpat dem och kommer nu för att rota efter mer, tänkte jag. Jag viskade bara: Ta allt, bara låt mig vara Jag har barnbarn, vill så gärna träffa dem mer! Jag säger inget till någon om dig, jag lovar!”
Men mannen började istället be om ursäkt, försökte förklara sig. Det kändes som om huvudet var fyllt av vadd, jag hörde honom knappt. Han bad mig stänga av spisen och pekade mot plattan. Jag gjorde det, satte mig mekaniskt ner på en stol, medan han slog sig ner på andra sidan bordet.
Han förklarade gick bara på gatan, när några påstrukna ungdomar började tränga sig på, bad om pengar. Han ville inte bråka, så han sprang och råkade då rusa in i porten precis när någon annan gick ut. De följde efter, fick tag på porten de också. Det var bråttom, han hann inte slå larm. Först knackade han på några dörrar, men ingen öppnade. Till slut prövade han dörrhandtagen, och min dörr var olåst. Han bad mig kika ut genom fönstret, och visst där nere samlades några slitna individer, men till sist gav de sig iväg, berättar Gunnel.
Mannen hette Lennart Alexandersson, och när rädslan började släppa såg Gunnel att han var stor och klumpig, men hade snälla ögon. I fårskinnspäls hade han kunnat vara självaste jultomten.
Ursäkta, men kan jag få smaka en pannkaka? Det var länge sen. Min fru dog ju för några år sen, bad Lennart.
Skorna hade han redan sparkat av sig i hallen, jackan behöll han på.
Men du, bjöd du honom verkligen på pannkakor? Du är då inte klok! Jag skulle kastat ut honom fortare än kvickt! förundrades Linnea efteråt.
Men Gunnel vågade. Hon bad bara Lennart tvätta händerna först. Han försvann till badrummet, och sedan drack de te vid köksbordet i en evighet. Han berättade om sig själv att han var änkling, inga barn, och så levde han sitt stilla liv. Sen tackade han ytterligare en gång och gick.
Gunnel kände sig mitt i ett kapitel av en märklig svensk dramaserie så spännande och konstigt allt var! När hon berättat händelsen för alla, pratat med sina barn i telefonen och dragit hela historien för grannarna, lämnades hon av en känsla av tomhet. Skulle hon kanske ha fortsatt bekantskapen? Kanske bjuda över honom på svamp- och bärpaj, som hon var så bra på?
Men tiden gled undan som vatten mellan fingrarna. Nästa dag bestämde hon sig ändå för att baka pajer. Då kom en försiktig knackning på dörren. Gunnel kikade genom titthålet, trodde det var Linnea, men såg istället Lennart där ute i farstun. På en sekund slätade hon till håret, slet av sig sin gamla morgonrock och drog på sig den stickade kostymen med byxor. Hon sprayade på sig en skvätt parfym ur en flaska hon nästan glömt bort, och slängde upp dörren.
Lennart stod där med en bukett färgglada tulpaner i handen.
Jag ville bara gottgöra jag skrämde ju dig. Här, ta dom, så går jag igen, stammade han fram.
Vadå gå? Jag har ju bakat paj! Kom in, smaka! skrattade Gunnel.
Jag kände redan på trappan det luktar konditori. Tänkte, den lyckosten som har dig hemma! mumlade Lennart drömmande.
Nån lyckost finns inte, jag är inte gift kom in du, svarade Gunnel.
Sedan dess bor de ihop. Lennart är trädgårdsansvarig i hennes lilla kolonilott, barnen har godkänt honom, barnbarnen springer runt och ropar morfar Lennart!. Han leker med dem som om de vore hans egna.
Han som levt ensam har nu blivit varm i hjärtat igen, funnit sig en ny familj. Så blev främlingen Lennart från ingenstans plötsligt Gunnels allra närmaste.
Gunnels väninnor är gröna av avund:
Tänk att hitta en sån hygglig karl vid den här åldern, och sådär märkligt han bara råkade komma! utbrister de.
Gunnel nickar, leende. Men numera låser hon alltid dörren noga.
