Lilla Gumman
Han kallade henne Lilla Gumman redan när de först träffades, när han sjönk ner i den röda, nöttsammetstäckta stolen bredvid Elin.
Han lät blicken svepa över lokalen i en minut, innan han sneglade på sin bänkgranne.
Vad är det, lilla gumman, har du tråkigt? suckade han. Han försökte slänga upp det ena benet över det andra, men gången mellan raderna på Konserthuset i Stockholm var för trång, så hans smala sko slog i sätet framför, och vristen knäcktes obekvämt åt sidan. Mats grimaserade.
Elin spelade oberörd, riktade hela sin koncentration mot scenen där inget spännande alls hände. Sammanfogade bord, podiet, folk i mörka kostymer som hivade kablar och mikrofoner som det brukade se ut på konferenser. Och instängd luft.
Elin klarade aldrig av trängsel. Det kändes alltid obehagligt att sitta så tätt inpå andra, känna deras värme, utan att det fanns någon utväg.
Ja du drog Mats ut på orden, kliade sig i skägget. Det här är döfött. Du vet, lilla gumman, här kommer vi inte höra nåt nytt. Det kan jag lova! Jag har redan läst varenda rapport, det ingår i jobbet, förstår du. Inte ett enda vettigt ord står där.
Elin vände sig mot honom, släppte en sträng blick.
Han var prydligt klädd, det kunde man inte förneka. Kostym och slips, blanka skor. Men ändå kändes han fel, som om någon satt en busunge i businesskläder. Kaxig, pratglad, och alltid med glimten i ögat. Håret stod som piggar, och det han hade dubbla kronvirvlar, där håret bildade små snurror i nacken. Mjukt, nästan barnsligt.
Mats, avbröt han och sträckte fram sin stora hand innan Elin ens hann protestera. Ska vi gå och äta? Du ser så liten och klen ut, du behöver något i magen. Kom, nu gör vi det! Kom, nu sticker vi härifrån!
Ljuset hade redan börjat dämpas, och högt uppsatta höll sina öppningstal på scenen. Folk klappade artigt, men Mats drog obekymrat med sig sin lilla gumman mellan stolsraderna, trampade någon på tårna, ursäktade sig och tryckte tillbaka slipsen i kavajen. Den envisades med att fladdra ut, som om den retade gubbarna på scenen.
Men vad gör du?! Släpp mig, hör du! Elin kämpade för att dra loss handen, men kunde bara trippa efter Mats ut mot foajén.
De kastade sig ut precis när applåderna nådde sin höjdpunkt och någon bankade på mikrofonen för att få tystnad.
Släpp! Jag måste tillbaka, anteckna, jag har ett uppdrag! Elin drog sig tillbaka, kramade sitt block mot bröstet, tappade pennan, böjde sig efter den, men Mats hann före.
Strunt i det där, lilla gumman! Jag skickar dig rapporterna, lovar. Du kan läsa dem när du vill. Nu måste vi äta först. Och vatten, du är blek och din puls går för snabbt. Se! Han kände på hennes handled, smackade med tungan. Luft, mat, och inga konferenser!
Och han hade rätt, Elin mådde inte så bra, hjärtat dunkade i tinningarna.
Ingen hade någonsin skämt bort henne så, visat sådan omtanke. Hon hade alltid tagit hand om alla andra sin mamma, maken, dottern. Det kändes självklart. Tungt ibland, javisst, ibland hade hon längtat efter att få vara liten, få sitta i någons knä, vara sorglös, dricka vin och skratta högt som filmstjärnorna. Men tillfället hade aldrig kommit.
Tills Mats gav henne det.
Hon förstod knappt själv hur hon hamnade vid ett bord på den lilla kvarterskrogen tvärs över Birger Jarlsgatan, medan servitören bar fram färskpressad juice, lika lysande och gyllene som ingenting Elin tidigare sett. Som om solen själv kramats ur Afrika och hamnat i ett glas, apelsin och citron, evigt passionerat.
Drick. Och vatten ska du ha. Ja Och så maten. Vad ska vi beställa? Mumlade Mats.
Han verkade tycka väldigt mycket om henne. Elin var rätt söt, smal och nätt, aldrig för mycket av något. Hon kunde ha varit populär bland män, om inte Jo, om det inte varit för tröttheten som alltid låg som en mask över hennes leende. Hon närmade sig femtio, familjeliv, ingen passion, så vad skulle få henne att stråla som en ros i maj?
För Mats räckte det ändå han såg henne, den trötta lilla gumman.
Jag vill inte ha nåt. Jag går tillbaka om en stund! Jag mår redan mycket bättre! viskade Elin.
Visst! nickade Mats. Men först havsabborre och grönsaker, lite sallad Vad vill du dricka, lilla gumman?
Han såg upp från menyn, fräsch och vild, cigarettrök och aftershave, starka armar och busig blick, och såg på henne.
Elin rodnade, rynkade pannan.
Så sanslöst! En okänd man hade släpat ut henne på restaurang, matat henne, kallat henne Lilla Gumman, flyttat en hårslinga från hennes panna Och hon, Elin, smälte, tappade sig själv helt.
Där Mats rört vid henne brände det till, och ilningar rusade uppför ryggen.
De drack vitt vin, Mats berättade historier om att jobba extra på byggen som ung, om åren i Norrland, om egna firman han drog igång med polaren Jonas. Alla vill ju ha det varmt, bekvämt, det ska vara lätt att leva Vi visste hur det skulle gå till. Ät nu, lilla gumman! Han nickade mot Elins tallrik. Ska vi skåla för dig? Gud, när jag såg dig första gången tänkte jag: den där tjejen måste få mat. Vill du beställa mer?
Hon skakade på huvudet. Hon blev nästan yr, av vinet, maten, och mest av allt för att någon för första gången på evigheter, eller kanske någonsin, ville ta hand om henne lilla, trötta tjejen.
Hemma var det inte så. Barndomen gick i mammans tecken. Agneta jobbade jämt. Elin åt frukost ensam, kvällarna kom och mamman dunstade in för sent, Elin satt uppe, värmde middag, diskade medan mamman duschade, och båda somnade först framåt ett.
På nyår kom Agneta hem vid elva, sista timmen i butiken drog in pengar.
Agneta var blek och slut när hon kom hem. Elin la fram klänningen, hjälpte att göra håret festligt, och sen gick de till gästerna alltid fanns det någon: grannar, vänner, släktingar, redan glada och brusade. Alla åt, pratade, skrattade, och Elin höll ett vakande öga på sin mamma efter första snapsen.
Mamman drack bara brännvin champagne ansåg hon vara trams, men brännvin, det var grejer det.
Men kroppen orkade inget, Agneta somnade ofta sittande vid bordet redan efter första glaset. Elin puffade till henne, hon ryckte till, minns knappt var hon är, säger en skål och skrattar men alltid med gråten i halsen. Här fanns aldrig plats för Elin att vara svag, att bli lilltjej igen.
Elin gifte sig tidigt. Anders var nästan tio år äldre, lugn, utbildad, men inte kärleksfull, fåordig han tog in Elin i sitt liv som en kugge, inte som partner. Och Elin accepterade det, trodde hon. Romantik och allvar fanns någon gång i början men sedan svalnade allt. Familjelivet fungerade och mamman syntes bara på avstånd ingen trött Agneta med svullna ben, ingen utsikt mot sopcontainern. Nu var det Anders lägenhet, rymlig, två rum till dottern, stort badrum och bibliotek. Alla avundades Elin en egen lägenhet, ingen svärmor.
Alltid hade Elin varit Elin eller Elin Margareta aldrig något smeknamn. Anders, mamman, väninnorna alltid Elin.
Men nu: Lilla Gumman. Och vin, små anrättningar Och någon som undrar hur hon mår, vad hon vill.
Anders brydde sig aldrig om sådant. Ja, han diskuterade praktiska saker, men mest för att meddela sitt beslut. Protester dränktes av ljudet från fönstret han vägrade stänga han ville ha mycket luft, brydde sig inte om någon frös.
Mats däremot, han såg till att de satt varmt, i den mest ombonade hörnan på restaurangen.
Omtänksam.
Han ställde massor av frågor, Elin svarade nervöst. Jo, hon hade man. Ja, och dotter också. Vad hon hette? Linnea. Linnea pluggar på språkprogrammet, Elin hade fixat en fantastisk privatlärare nu skulle tjejen utomlands på praktik.
De hade aldrig väntat Linnea Anders tyckte tiden var mogen. Men det gick inte genast, Elin blev inte gravid och de fick ta itu med saken.
När hon väl väntade barn blev Anders formellt avståndstagande hela tiden; det här med att känna på magen, prata med barnet nej, det var inte hans grej.
När barnet väl kommer, då tar jag tag i det där. Elin, när ska du till barnmorskan? föste han undan henne.
Visst skjutsade han henne dit, hämtade hem henne från BB med gäster och blommor, höll koll på vikt och amning, köpte bästa maten och gick upp på nätterna med bebisen. När distriktssköterskan kom första gången var det Anders som studerade hennes händer, synade förklädet, värmde stetoskopet till Linnea.
Trött? undrade väninnan Gunnel empatiskt, när Elin kom med mörka ringar under ögonen. Ja, barn är verkligen inga blommor. Hjälper Anders?
Elin ryckte på axlarna. Han hjälpte nog. Men ändå för lite
Det var nästan skönt att vara den som alltid kämpade. Hon visste att folk tyckte synd om henne, talade illa om Anders för att han inte tog hand om sin Elin.
Men Mats pysslade, serverade godsaker, Elin ville protestera men det gick inte.
Men lilla gumman! muttrade givmilde Mats. Du äter! Jag släpper dig inte annars, hör du!
Elin tuggade motvilligt, såg på honom med vemod och åt.
Den kvällen följde han henne ända till tunnelbanan. Elin undvek att ta emot mer sällskap, påstod sig ha ärenden.
På kvällen låg hela konferensen i hennes mejl.
Till lilla gumman från Mats!
Elin slog snabbt igen datorn, men Linnea verkade ana något, fnös.
Fåniga smeknamn, protesterade Elin hetsigt. Det här är officiella dokument!
Men Linnea lyssnade inte, satt redan med hörlurar, musik i öronen.
Elin, Linnea, maten är klar! Ropa från hallen.
Anders kom in, trött, sliten efter tunnelbanan, drog av skjortan, blev kvar i byxor, sen shorts med neonfärgade palmer, öppnade balkongdörren, andades.
Han luktade sur svett från igår.
Jag, Elin, tänker inte duscha varje dag! Fatalt! Jag får klåda överallt. Imorgon räcker! motade han bort henne.
De åt tyst, alla med sina egna tankar. Elin drömde om Mats hans fräschör, gentilett.
Han ringde henne på jobbet redan dagen efter.
Hej lilla gumman! Hur mår du? Har du ätit? Elin ryckte till, sneglade så ingen på kontoret hörde det lät så otroligt högt.
Nej Det har varit mycket nu viskade hon. Lilla gumman. Hon var svag, len Rysningar längs ryggen.
Strunta i det, gå ner. Jag sitter på ert fik, inget märkvärdigt, men vi måste äta. Jag väntar!
Elin sa något osammanhängande, bad chefen om ursäkt, tog hissen ansiktet hettade, som om alla redan visste att hon skulle på hemligt möte.
Ja, hon kallade honom älskare för sig själv nu. Det var vågat, nervkittlande.
Idag hade Mats t-shirt och jeans, alltid lite rufsig och ny.
De drack kaffe, Elin berättade något om barndomen, Mats lyssnade.
Lilla gumman, du är vacker, vet du det? avbröt han plötsligt. Vi måste köpa dig en klänning! Jag känner folk på NK, de fixar något. Jag vill se dig i klänning.
Och det fick han. Senare, på kvällen, när han följde med Elin till ett exklusivt varuhus, slog sig ner på en bänk medan expediterna virvlade kring den förvånade lilla gumman.
Herregud, vilka hungriga blickar han gav henne! Anders kunde inte mäta sig.
Jag har aldrig varit med om något liknande! viskade Elin i örat på Gunnel senare. Som på film. Jag trodde aldrig någon skulle se på mig så. Jag kände mig som en kvinna. Det är hemskt, men jag älskade det.
Och Anders? frågade Gunnel sakligt efter suckarna och viskningarna.
Han vet inget. Och behöver inte veta heller! Du lovar att inte röja det, va? Klänningen gömmer jag hos dig! Vad ska jag säga hemma? Det är svindyrt! Vad kommer nu hända?
Gunnel ryckte på axlarna. Vad som än sker, sker ändå.
Jag vet inte, Elin Du leker med elden. Din Anders gör ändå allt, du har aldrig behövt oroa dig för pengar, Linnea i toppklass, han dricker inte, jobbar jämt, fixade körkort och bil åt dig, gjorde renovering. Tar dig till västkusten varje sommar. Han är pålitlig. Men Mats då? Varifrån kommer hans pengar?
Jag vet inte. Vad spelar det för roll? Du förstår inte, det är omöjligt att leva med Anders! Du är bara avundsjuk!
Gunnel skrattade tyst. Kanske var hon det. Men inte på Mats utan på maken
Elin började komma hem senare, lagade enkel mat, åt inget, satt bara och rörde om i kallt te.
Mamma, hör du inte? Jag bad om bröd! ropade Linnea, rest till skafferiet. Äsch, brödet är slut.
Elin nickade, rynkade pannan och drog sig undan. Drömde.
Anders och Linnea gav henne frågande blickar.
Elin kunde spinna länge, händerna svettiga av oro, hjärtat rusande.
Mats var öm, hade mjuka läppar, skrattade åt Elins tafatthet, brydde sig om henne, gav presenter som gömdes hos Gunnel, satte in pengar ibland, och skickade meddelanden mitt i natten. Elin smög in på badrummet, läste, raderade sen stängde hon mobilen, tvättade ansiktet kallt och la sig.
Anders vände sig, lade sin tunga arm om henne, hickade och mumlade något. Elin låg stilla. Ja Tyvärr fanns Anders där. Så många år, och först nu visste hon hur det kändes att vara lilla gumman, sedd, begärd, vacker. Så många bortkastade år…
Men nu fanns Mats, och han var Elins lycka.
De sågs hos honom, i våningen med högt i tak, fönster mot Hötorgsskraporna, Stockholm nattlysande nedanför. Huvudet snurrade av champagne och Mats parfym. Lakanen: släta som silke.
Världen sprakade, exploderade i fyrverkeri och landade som diamanter på lakanen. Magiskt
Hemma blev det kallare, tryckt. Elin inbillade sig att alla visste Linnea sneglar, Anders tittar misstänksamt.
Så Elin började komma hem ännu senare, smög in när hushållet sov. Då kunde hon sitta ensam i köket länge, dricka beskt snabbkaffe, drömma…
Elin! Hallå?! Jag köpte vitkål, vi skulle ju göra kålsallad! hörde hon Anders ropa, kastade en skrämd blick på Mats som simmade längs bassängkanten. Bassängen var utomhus, ett ingenjörsunder.
Elin hade aldrig simmat i Eriksdalsbadet, men idag tog Mats med henne. De simmade bland ångpelare i den kalla kvällsluften, få människor, en lisa för själen. Från hopptornet såg man lamporna från Zinken. Men Elin såg bara Mats. Äntligen hittat det kärlek. Herregud
Kål? pep hon, svepte in sig i handduken. Låt det va, jag blir sen idag. Gunnel och jag gick till badet. Fick veta att ryggen behöver träning. Vi skaffade abonnemang. Vi fixar kålen imorgon. Hej!
Hon la snabbt på, svalde hårt. Måste varna väninnan, ifall Anders skulle ringa
Väntade tills Gunnel svarade, viskade om bassängen. Sen tystnade hon.
Elin, jag kom förbi med kummin till er. Ni har ju kålsallad med kummin! Jag var på torget, Anders kokar te redan, hördes Gunnels lugna röst. Kummin till kålen
Elin bet sig i läppen, sökte Mats med blicken. Han stod på trampolinen, visade musklerna, redo att hoppa. Flickor stod nedanför, fnittrade, unga, slanka, glada.
Vad säger ni, tjejer? Ett, två, tre! ropade Mats från tornet, hoppade snyggt, dök ner och vinkade till Elin. Kom, lilla gumman! Kvällen har bara börjat!
Flickorna vände sig, synade Elin. Och plötsligt kände hon sig ful igen, vanlig, med degig mage, tunga lår. Hennes simtag var klumpiga, händernas plask på ytan. Det sorgsna ansiktsuttrycket kom tillbaka.
Mats nya lilla gummor skrattade, spelade vattenpolo, dök och jagade Mats under ytan.
Han skrattade, och när Elin plötsligt försvann märkte han knappt. Han visste hur det var jobb, familj, kål… Låt gå!
I hallen var det mörkt, i rummet också. Kökslampan lyste.
Anders satte tyst fram en stekpanna med ägg.
Du är hungrig efter badet, va? Vill du ha korv? Han hällde upp en stor kopp te.
Elin skakade på huvudet. Hon tordes inte se på honom, höll blicken sänkt, skyfflade med gaffeln i ägget.
Visste han något? Vad gjorde man nu? Varför är han så lugn?
Elin slängde Anders ur sig efter en lång tystnad. Gunnel kom hit med nåt, massa grejer. Hon ville hjälpa till, men jag sa åt henne att sticka. Varför håller hon på? Din kök, men… Hon sa det var dina. Hur ska de vara dina?
Elin lyfte långsamt dukens kant, såg på påsarna, ryckte på axlarna.
Just det, onödigt! Anders verkade nästan lättad. Häll upp te till mig med, är snustorr. Nej, förresten ta konjaken. Jag vill ha konjak.
Elin for upp, gick till skåpet, stelnade plötsligt.
Lilla gumman! hörde hon maken säga, for runt, mötte hans blick. Jag menar, lilla gumman på bordet, sopa bort. Linnea smular alltid. Hämta trasan och torka. avslutade han lugnt, gav henne en tung blick och vände sig bort.
De drack konjak. I tystnad. Vågar inte mötas med blicken.
Till sist gick Anders. Elin satt kvar.
Gunnel, han är borta! Han packade, lämnade nyckeln! Gunnel! Elin grät, stirrade på sin spegelbild, såg hur ansiktet var fult och krokigt. Lilla gumman, som nyss simmade med Mats, nu med håret som luktar klor och en trött rygg. Hur kan han?! Är det så riktiga män gör? Han lämnade mig och Linnea, bara stack!
Plötsligt blev Elin arg, knöt näven, slog bordet.
Det kallas att vara en riktig man, Elin. En annan hade slagit dig. Anders bara gick. Och du klagar? Gunnel fnös. Jag har aldrig förstått varför ni har det så. Ni har pengar, Linnea är smart, Anders är ingen drinkare, han är händig, lägger sig aldrig på soffan som andra. Och nu ville du ha glitter, rosor och smicker. Men du har aldrig sagt ett vänligt ord till honom! Beröm honom så gör han dubbelt. Nej Elin, här får du ingen sympati. Sov gott.
Elin lät mobilen glida ur handen och lutade sig fram, tårarna rann…
Linnea klarade tentan, åkte till vännerna på landet. Hon pratade inte med mamman, lämnade en lapp om att inte bli störd.
Mats dök upp efter en vecka, väntade på Elin i trappan, stack fram huvudet ur skuggan.
Hej lilla gumman! ropade han, kinden röd av kylan. Saknat mig?
Elin hade ringt, fått inga svar, nu kom han självmant…
Mats sa hon trött. Varför är du här?
Jag vill lösa våra grejer, lilla gumman! Han lade armen om henne.
Vilka grejer? Vad menar du?
Hon blev rädd, försökte dra sig loss, men Mats höll hårt.
Jag har gett dig mat, haft roligt. Nu får du ge mig något tillbaka, lilla katt. Jag har problem. Din mammas lägenhet är värd fem miljoner kronor. Kom igen, vi säljer. Och din egen. Kom, vi går in och pratar!
Elin pep till, försökte slita sig, benen vek sig. Hon bad om att någon skulle dyka upp i porten, men gården var tom.
Öppna, lilla gumman, jag fryser, Mats knuffade henne mot dörren.
Tårar, stön, Elin var på väg ner i snön när Mats plötsligt lossade greppet, slog omkring sig och föll omkull.
Där stod Anders, håret på ända, utan mössa, ilsken. Han skalv av ilska.
Stick härifrån! Hör du! Annars kommer du inte undan helskinnad! skrek han, kastade sig mot Mats, men Elin höll fast honom.
Mats, som insåg att Anders menade allvar, blängde och log hånfullt, men blev snabbt tyst när han fick en knytnäve på kinden.
Försvinn! Visa dig aldrig med Elin igen! vrålade Anders, snappade åt sig sin stickade mössa, torkade näsan med den och såg på sin fru. Kom hem nu. Det är kallt.
Vad de två sa till varandra den natten, vad de led, vet bara månen och vinden som slet i det öppna fönstret. På bordet stod två orörda te, klockan tickade. Och mörkret föll, där de satt man och hustru, som bestämde sig för att försöka igen
Ingen kallade Elin Lilla Gumman efter det. Om någon ändå skulle, skulle hon bara rygga och vända sig om i tystnad.
Mats försvann ur hennes liv. Det gick inte vägen, maken var för hård.
Han hörde senare Elins samtal på bussen om arvet och hur trött och ensam hon kände sig. Mats tänkte han kunde hjälpa, lösa bostadsfrågan och hennes ensamhet. Om han bara spelat sina kort rätt hade Elin gett honom allt han hade ju tämjt och värmt henne. Men han hade haft bråttom. Omständigheter tvingade, Jonas krävde pengar tillbaka, det brände i revbenen… Han körde på och misslyckades. Nåja! Det finns andra lilla gummor, ensamma, sorgsna. Mats ska hitta dem, göra dem lyckliga. Och sen ta sin del.
För nu fick han lämna våningen med sidenlakan och utsikt över Stockholm. Men det är lugnt. Mats ordnar sig alltid! Om bara Jonas inte bestämmer något annatVåren kom långsamt det året. Elin promenerade ofta ensam längs de nya kvarteren, betraktade hur grönskan bröt fram ur den leriga marken. Gamla vanor återvände, stilla och självklara att värma frukostgröten åt Linnea igen, att plantera om balkongens krukor, höra Anders läsa tidningen över ett nystädat köksbord. Tystnaden mellan dem var tät som tjock dimma, men den kändes inte längre hotfull snarare fylld av någonting nytt. Respekt, kanske. En försiktig sorts förståelse, byggd av alla sprickor som deras liv lämnat.
Elin kände ibland av den där svedan från månaderna med Mats. Han gled upp i minnet som en hastig parfymdoft på busshållplatsen en smekning, ett sting av skam. Men hon släppte honom; Mats var en rastlös vind, och vindar blåser vidare. Anders rörelser blev långsammare, mildare. Han frågade ibland tvekande: “Vill du följa med ut? Ska vi köpa glass?” Elin brukade säga ja.
De gick arm i arm, ibland tätt, ibland med små osynliga avstånd mellan sig. Linnea skickade vykort hemifrån Toscana med skrynkliga kanter och korta rader om vin och vänner. Elin log åt dotterns mod, mindes sin egen hunger på liv. Hon kände sig fortfarande skör vissa dagar, men också lättare, som om något lossnat och fallit bort. Hon var inte längre någons lilla gumman, inte ens för sig själv.
En kväll satt hon och Anders på parkbänken utanför huset, såg på barn som lekte och måsar på jakt efter bröd. Hon lade försiktigt handen på hans, kände den gamla, trygga värmen strömma in i fingerspetsarna. Anders vände ansiktet mot henne, rynkade pannan, som för att säga förlåt utan ord.
Elin log, strök hans knogar. Det fanns inga smeknamn längre, bara två hela namn, Elin och Anders och ett liv som med sin tystnad och sin varsamhet sakta växte ihop igen, inte för att allt var förlåtet, men för att ett nytt kapitel väntade. Ett liv där Elin, till slut, bestämde sitt eget namn.
