Istället för sig själv
Styvmodern såg mycket väl att Linnea inte ville gifta sig med änklingen, och det berodde inte på att han hade en liten dotter, inte på att han var något äldre det var för att hon var rädd för honom. Hans vassa blick trängde rakt in i hjärtat, och av fruktan började det bulta hastigt, som om det ville försvara sig mot pilarna från hans ögon. Linnea gömde ner blicken mot golvet och ville länge inte se upp, och när hon ändå gjorde det, såg alla att ögonen var tårfyllda. Tårarna rann i strida strömmar ner för hennes kinder, som blossade av blygsel. Händerna darrade, och de små nävarna ville slå både bort styvmodern och den föreslagna maken.
Hennes tunga förrådde henne förbannelse över den och sa: Jag går med på det.
Vi har alltså kommit överens. Till ett sådant hem, till en sådan man, till en sådan husfar det är ingen synd att gå! Han vaktade över sin första hustru som om hon var av glas, hon stackarn var en vekling och ständigt sjuk, hostade och orkade knappt gå. Han tog tre steg, hon ett, och när hon blev trött höll han om henne och tröstade, aldrig varken grälade eller röt, så som din egen far brukade. Under graviditeten såg nästan ingen henne stående på benen, hon låg mest. Efter att barnet fötts var det han som varje natt gick upp till flickan, och hon vissnade bort allt mer. Så talade hans mor.
Men du, du är frisk och rödrosig, han kommer att låta dig sitta i hedershörnet! Du är duktig, kan både skörda med lie, binda skörd och väva tyg. Det vore slöseri att gifta bort dig med någon ung pojke, deras sinnen är ännu ostadiga, det vet vare sig hit eller dit! Med honom är allt känt vi vet vem han är. Vilken tur du har, Linnea!
Jag ska bränna mitt brännvin, vi ordnar en liten samling på kvällen, men änklingen vill inte ha något storslaget bröllop vi ska inte väcka de döda med dans! Och hemgift behövs inte hans hem är redan välfyllt.
Nils gifte sig första gången av kärlek, trots att alla visste att Vera var sjuklig. Hans mor sa till honom att han, en man med sådant anseende och styrka, behövde en hustru som kunde hålla reda på ett hushåll, inte en som alltid låg sjuk. Men varken andra eller hans förnuft kunde övertala honom bara Vera dugde.
Rykten gick genom byn att han blivit förhäxad, för bara någon galen kan vilja göra sitt liv till ett sjukrum av lidande. Läkarna i Uppsala menade att Veras lungor var mycket svaga, så gott som vilken förkylning som helst kunde bli farlig.
Nils var övertygad om att hans kärlek skulle hålla döden borta från Vera, att han genom omsorg skulle få henne att återfå hälsan. Och till en början, efter bröllopet, verkade det gå vägen. De var lyckliga och skrattade, lyckliga turturduvor.
Men när Vera blev gravid, vändes allt ut och in. Tröttheten var ständig, hon svimmade ibland, sov mer, och orkade inte ens kamma sitt eget långa hår. Läkarna sa att det bara var graviditetsbesvär, allting skulle bli bättre när barnet väl föddes. Nils vårdade henne ömt, utan ett enda hårt ord. Hans mor klagade natt och dag på att han dragit en börda till deras hem ingen husmor, bara bekymmer.
Men Nils stod som en örn vid sitt bo och bad sin mor att hålla sig borta. Vera födde en dotter, och Nils hoppades på att hälsa och glädje skulle återvända. Och glädjen kom, men kortvarigt. En dag frös Vera och hämtade sig aldrig.
Hon togs till lasarettet i Uppsala, där läkaren sade rätt ut:
Hennes lungor håller på att ge upp.
Han talade enkelt, så som man gör på landet. Vera förstod att hennes dagar var räknade. Hon försökte hålla masken, pressade fram leenden som såg mer ut som smärtsamma grimaser. Hennes ögon avslöjade rädslan för morgondagen, sorgen för dottern. Det var som om blicken tog farväl och försökte bli ihågkommen som glad.
Hennes smala rygg, insjunkna bröstkorg, torkade händer och hängande axlar sade allt döden gick vid hennes sida och väntade på sista andetaget.
Kände att slutet närmade sig, bad Vera maken höra henne.
Ingen människa har ännu ändrat Guds planer. Vår kärlek orkar inte längre slåss mot döden. Förlåt, och säg det till flickan också. Jag föddes till sorg, och drog med mig även er in i plågor.
Nils höll hennes brännande händer och kysste dem. Efter andningen hörde han att tiden började rinna ut. Hon började tala om sin kärlek och oro för dottern, och när hon andats ut sade hon långsamt:
Gift dig med Linnea. Hon blir en god mor för flickan och en bra hustru åt dig. Hon har gått igenom mycket med sin egen styvmor, med systrar och en far som tappat styrkan. Jag känner hennes historia och min mor känner till och med mer. Linnea är vänlig, arbetsam, tålig hon kommer aldrig att vara hård mot din dotter, och dig ska hon lära sig älska. Var som du varit mot mig även mot henne. Förlåt om jag säger så, men min själ är lika mörk som mina sjuka lungor, och allt är bara oro för flickans skull. Men var snäll ingen får slå eller såra henne. Annars förbannar jag dig från andra sidan.
De sista orden sa hon långsamt och tydligt, samtidigt som hon tryckte Nils hand allt vad hon orkade.
Nils grät och tårarna förmörkade bilden av hans fru. Han kände på hennes andning att hon var på väg bort. Det älskade, lugna ansiktet med ett leende mot fjärran punkter. Hennes hand släppte inte hans.
Nils kysste henne stilla, från topp till tå, och lovade dyrt att göra såsom hon önskade. Det var därför han ett år efter hennes död friade till Linnea.
Det var svärmor, Veras mor, som övertalade styvmodern. Hon ville att hennes dotterdotter skulle få en god mor när hon själv kände sjukdomens tunga hand, och inte långt kvar. Hon visste, som ingen annan, vad hennes svärson gått igenom, och för kärleken han gett dottern skulle hon kunna falla på knä och be Gud om lycka för Nils.
Frieriet minns han som i töcken. Såg att dottern led av att vara utan mor, själv saknade han en husmor. Han började se på Linnea noterade att hon var så foglig, stilla, vacker, och att hon faktiskt påminde om Vera. Samma långa fläta, samma leende, samma gång.
Ibland ville han bara gå fram och omfamna henne hårt, stå en tyst minut och föreställa sig sin Vera. Själv kunde Linnea inte förklara varför hon gått med på giftermål. Var det för att hon tröttnat på att vara styvmoderns tjänarinna? På att dra hem berusad far och skydda honom från styvmoderns skäll? Eller av medlidande för Nils lilla dotter?
Hur det än var, när hon väl gått med på frieriet, insåg hon att ett nytt prov stod framför henne: att lära sig älska Nils och bli älskad av honom.
Efter frieriet bestämde Nils att Linnea skulle få träffa dottern riktigt. Under Veras sista tid lämnade hon ogärna flickan, allt kretsade kring henne. Varje ögonblick, även om natten, kunde Nils se hustrun böja sig över Lisa och viska henne något i örat, som om hon ville ge sista gode råd för livet efter sin egen bortgång.
Nils kunde inte tänka på vad Vera sagt till sin flicka utan att gråta. Deras lilla Lisa var hemmast, gick aldrig till främlingar hon hade pappa, mamma, mormor och en annan, lite bitter och sträng farmor.
Nils tog med Linnea hem för att hon skulle träffa Lisa utan styvmodern närvarande, för den var nöjd som om man äntligen förde bort en ko som slutat mjölka.
Linnea teg mest i huset, men märkte att Nils varken var vresig eller hård han var vänlig och eftertänksam. Han frågade henne rakt på sak om det fanns någon hon höll kär, så skulle han dra sig tillbaka. Han nämnde aldrig Veras önskan.
Huset överrumplade Linnea. Vackra möbler, snickrade av egen hand, broderier i snidade träramar och ljusa, varma rum. När Lisa såg Linnea för första gången var hon genast påhittig istället för att dra sig undan blev hon genast nyfiken.
Lisa bar fram sina leksaker, bad Linnea leka med henne och försökte beröra henne. Blicken var uppriktig och ibland fnittrade hon till. Under leken strök Linnea flickans hår, som var tjockt och vackert precis som Veras.
Ska jag göra dig en frisyr? sade Linnea. Så blir du min prinsessa.
Nils följde deras lekar och samtal och hjärtat grät av glädje. Han hade fruktat att Lisa skulle stöta bort Linnea, eftersom hon ofta frågade efter mamman, satt vid fönstret och väntade, sprang till dörren när någon kom i hopp om att det ändå var mor som vände åter.
Nils försökte förklara, men Lisa skulle snart bli fyra år hennes lilla hjärta ville ingen förklaring, det behövde bara en god, varm mor. Och hur mycket han än ville, hans kärleksfulla armar kunde aldrig ge dottern samma ömhet som en mamma.
Han fruktade att bli lurad av Linneas yttre, men när han såg Lisa darra på läppen och vara färdig att gråta för att Linnea skulle gå, fylldes Nils själ av frid.
Lisa tog Linneas hand och ledde henne till sitt rum. Hon vek täcket, puffade kuddar så gott hon kunde. Lycklig klättrade hon upp i sängen och började hoppa av glädje.
Linnea mindes själv hur styvmodern flyttat in i deras hem, hur hon blev tillbakavisad vid varje matbit, hur systrarna alltid fick de bästa godbitarna, medan hon bara fick hårda ord och slitna kläder. Hon hade tvingats bädda åt sin berusade far på golvet av medlidande täckte hon honom med sitt eget täcke. Hon minns än idag styvmoderns hot: att som oönskat djur fösa iväg henne till första bästa man, och alla förbannelser som skrikits åt henne.
Hon svalde gråten, gick till Lisa och höll henne stadigt i famnen. De la sig ner tätt tillsammans, och Lisa somnade lyckligt och djupt. Nils visste sakta inte hur han skulle handskas med Linnea de drack te, satt tysta, log. Han lät henne inte gå därifrån.
Nej, slog han fast för sig själv en fru hör till sin man och ska inte skickas tillbaka till ett hem där ingen väntar henne.
