Valborg! Vad dröjer du med? Jag väntar ju! Kom och sätt dig! Annika, Valborg Mattssons granne, vickade rastlöst på bänken under körsbärsträdet, tills hon hittade en bekväm plats.
Och vilket kvällsljus ändå! Varför sitta hemma? Där finns bara tv:n och katten Sigge. Tristessen vilar tung. Men på gården vår! Fast det bara är april är luften redan varm. Till och med det gamla körsbärsträdet, som Annikas man Stig planterade för många år sen, har slagit ut i blom. Och bänken därunder, den som Stig tillverkat själv, är nymålad och skinande. Den längtar efter att grannkärringarna återigen slår sig ner bredvid varandra och låter snacket rulla om barnbarnen, krämporna, livet och kärleken.
Vad annat vill kvinnor prata om? Oavsett att de känner varandra ut i fingerspetsarna, finns det alltid något nytt som kommer fram. Något att förundras över, älta tillsammans. Barnen blir vuxna, värker gör det mer och mer, och kärleken Kärleken, ja, den sinar lätt. Lyssnar man till någon som ännu har den blir allting lite lättare. Även om ens egen själ är tom så känns det hoppfullt när någon annan påminner om en värld där kärleken finns kvar, lyser och värmer, ger livet glöd.
Annika, som i kvarteret kallades Ann-Britt men alltid varit Annika för Valborg, hade känt sin granne så långt tillbaka hon kunde minnas. Över femtio år på samma våningsplan i ett hyreshus i Uppsala. Då de var små flickor låstes dörrarna sällan. Om de inte lekte i Annas lägenhet, så var de hos Valborgs mor. Men det där med lås lärde de sig när de som sexåringar gav sig ut på jakt efter lyckans fågel.
Det var när Annikas mormor var på besök och förklarade för flickorna att det viktigaste i livet är att fånga lyckans fågel och hålla den kvar. Då skulle allt gå lätt, och alla skulle vara nöjda.
De förstod inte mycket om livet, men tog fasta på alla. Vem ville inte att föräldrarna skulle leva i samförstånd? Så de bestämde sig för att hitta lyckans fågel.
Särskilt eftersom Annika var säker på var den bodde. I huset intill, hos den där sura gubben med skrovlig röst. Ibland tog han ut en stor, alla färgers fågel på gården högljudd, vacker och alldeles ovanlig. Bättre än på Skansen när de var där på söndagar med sina föräldrar.
Flickorna förberedde allt noga. Hittade en gammal bur på Annikas balkong, där det en gång bott en kanin från hennes mormors torp. Man måste ju sätta lyckofågeln någonstans att bara hålla i den i svansen hela tiden var otänkbart, särskilt när de sedan skulle få köpa GB-glass för veckopengen! De tog med brödskivor, kakor och Valborg packade även med en kola för säkerhets skull. Man vet aldrig godis tycker ju alla om!
De hade inte bråttom det gällde stora saker. Annikas mormor åkte hem, föräldrarna började packa inför sommaren i stugan vid Höga Kusten. Alla åkte tillsammans, två familjer i en Volvo Kombi, så att det inte blev så dyrt. De hyrde ett gammalt hus, vars trädgård var stor och med gungställning. Till havet var det ett stenkast.
Annika väntade på resan, men tyckte samtidigt synd om Valborg, som saknade mormor helt och hållet. Hur kan ett barn vara utan mormor? Vem skulle nu skämma bort henne när ingen såg? Vem skulle berätta en lång saga, inte den om Pannkakstårtan för att disken var kvar? Vem skulle sticka en solhatt så fin att man blev avundsjuk på dagis?
Om vi fångar fågeln så får du också en mormor, tänkte Annika. Kanske till och med en från samma by som hennes egen. Då skulle de kunna ses hela sommaren. För det var värt att kämpa!
Dagen innan de skulle åka till havet ropade de till sina mammor att de gick ut till varandra. Dörren stängdes försiktigt, så att ingen skulle höra skratten och ana något. De smög nerför trapporna.
Ute var det ödsligt och tyst, för hettan höll barnen inne. Hur skulle de hitta fågeln nu? Valborgs underläpp började darra, men Annika tänkte inte gråta för sådant. Om man ska få en mormor till Valborg, en låda glass och matchande prästkrageklänningar måste man handla! Ingen fågel inga nya pengar, inga glada föräldrar!
Raskt grep Annika Valborgs hand och gick mot porten till huset där gubben bodde. Det var många dörrar. Någon öppnade aldrig, någon skrek åt dem att sluta busa.
Men Annika och Valborg fortsatte knacka. Överallt samma fråga:
Var bor lyckans fågel?
De vuxna var oförstående, ruskade på huvudet eller såg arga ut. Någon hotade med att ta fram rottingen. De gömde sig för den ilskna tanten, men den gröna dörren med konstigt handtag undvek de framöver.
Till sist öppnade en äldre pojke dörren, ryckte på axlarna:
Kom in då.
Fågeln fanns inte där heller, men där var så mycket annat: masker från Afrika, snäckor som sorlade havsljud, en stor skeppsmodell med segel och små gubbar uppe i masterna.
Den har jag byggt med pappa. Heliga Anna.
Oj! Som jag! Annika glömde tid och rum.
Heter du Anna? Min mamma också.
Var är hon?
På jobbet. Kommer snart hem. Varför leker ni ensamma, blir ni inte skällda på?
Då minns flickorna varför de var där, att lunch för länge sedan passerat och att någon nog snart skulle ringa polisen.
Kom, Valborg, vi springer! Annika drog Valborg i armen.
Men pojken hann ifatt dem i dörren.
Vänta! Ta dessa!
Fjädrarna han sträckte fram var så vackra att de blev stumma av förundran.
Vad är det?
Påfågelfjädrar. Min mamma jobbar på Skansen. De är till er!
Andlös tog de emot gåvan och skyndade hem.
Där mötte dem kaoset. Gråtande mammor letade överallt och papporna rökte nervöst i väntan på polisen.
När de kom in på gården sjönk Valborgs mamma ihop på marken:
Ni är funna
Det blev både tårar, kramar och pappa Ahlbergs omilda händer över sittplatsen. Tur att tiden var knapp så straffet inte blev värre.
Några dagar senare, i hängmattan utanför sommarhuset, viskade flickorna till varandra:
Vet du, Valborg, vi behöver ingen lyckofågel.
Nej?
Mormor sa att lycka är när någon älskar dig.
Och?
Om vi inte var älskade, varför grät alla när vi försvann? Hade de varit likgiltiga skulle ingen varit rädd för oss. Eller hur?
Ja
Då är vi redan lyckliga!
Tror du?
Jag vet!
Sommaren blev det bästa barndomsminnet. Annika mindes alltid med glädje att någon fanns att minnas med och att fråga när minnet svek. Valborg höll mycket bättre reda på allt, kanske för att hon var lugnare, satt gärna och tänkte, fångade tankarna i rätt ordning. Så mindes hon allt i detalj, som igår.
Annika kände inte ens igen sin framtida man när de sågs första gångerna inte förrän hon kom hem till honom och såg modellen Heliga Anna på samma hylla, precis som då de var barn. Då lyfte hon ur boken påfågelfjädern hon sparat hela livet, visade den för honom.
Minns du?
De skrattade gott när han försökte minnas. Sedan följde trettio år av stillsam lycka, dotter, son, svåra år när Stig blev svårt sjuk men tack vare Annas envishet och läkare klarade sig. Tills den dag då tiden stannade, Annas andedräkt tog slut, när luften gick med Stig. Då fanns Valborg där, beredd. Hon slog vännen till sans, tröstade, höll om.
Håll ut, Annika! Dina barn behöver dig
Annika vaknade. Lyckan fanns kvar, om än halv. Det som blev över av Stigs gåva barnen, vuxna nu de behövde henne. Så länge någon står mellan barnet och himlen är det inget föräldralöst barn, brukade mormor säga. Så Annika satte sig att leva för barnbarnens skull, glädje till dem, hjälp till barnen. Väskan stod alltid redo för resor till Kalmar eller Göteborg, där barnen nu bodde. Eller väntade hon till sommarlov och huset fylldes av stoj, mjuka andetag tätt intill, och hennes säng var aldrig tom.
Frid kom åter, låg och mjuk som fjäder. Kanske inte så vacker som den gamla fjädern, men lika innerligt önskad.
Inte alla får det så. En del kan önska livet ut, och ändå regnar lyckan aldrig över dem. Valborg och Annika hade haft turen att förstå, redan som barn, vad kvinnors lycka egentligen var. För dem handlade det om levande barn, varma hem. Resten kunde man jobba för.
Valborg, hon kämpade och önskade. Barn blev det först inga i hennes och Antons äktenskap, trots stark kärlek som alla avundades. Syskonen tjatade två svägerskor, sju mostrar från båda håll ett evigt nosande och jämförande, vad de än gjorde. Alltid var Valborg fel.
Men Antons mor, Maria, var en pärla. Hon tog Valborg till sig direkt, blev hennes stöd. Maria var mjuk och kunde inte säga nej. Flyttade tvärs över gården för att inte tränga sig på, även när hennes egna döttrar tyckte det var fel. Hon visste att Valborg och Anton skulle ordna adoption i hemlighet, för släkten skulle inte acceptera annat än blodsband. Och när Valborg och Anton efter ett år kom hem med sin lille pojk, frågade ingen mer.
Anton jobbar på akademiska sjukhuset, men dog ändå plötsligt av en propp. Allt rasade för Valborg men nu var det Annas tur att ta över, att inte släppa taget.
Du har ju sonen, Valborg! Maria! Vem ska de luta sig mot, om du ger upp? Anton älskade dig innerligt! Ska du slänga bort hans kärlek? Nej, du måste respektera honom och er son. Kan inte ge upp!
Det hjälpte. Valborg fann tillbaka till livet, fostrade sonen Pavle till en stolt kapten i flottan. Oavsett postering, kom han alltid hem till Valborg, ibland med fru, ibland med barn. Svärdottern, Sofia, hade en son sedan tidigare från ett förhållande som sprack tidigt. När Pavle tog sonen till sig och Valborg omfamnade pojken direkt, smälte allting.
Hej! Jag är din farmor. Vill du ha en kanelbulle? Nej? Men vi kan titta efter paket under granen
Så enkelt får man en plats i ett barns hjärta.
Nu planerade Annika och Valborg för sommarstugan.
När drar vi till landet? undrade Annika, blickade upp mot skymningen och körsbärsblomman.
I helgen, när fönstren är tvättade.
Just det, påsk är tidig i år. Är barnbarnen på väg?
Bara två dagar, storpojken ska snart till Stockholm för högskoleproverna. De små kanske stannar några veckor efteråt. Och dina då?
Inte förrän till sommaren, det är skola. Får vänta.
Bara en och en halv månad!
Tiden sniglar sig när man väntar på det bästa. Men när det väl kommer, rusar det förbi. Vet du Annika?
Vad då?
För den där sekunden av glädje ger jag allt. Man lever länge på den, trär minnena som pärlor på tråd. Lyckan är alltid liten bara när du missar att se hur mycket du fått.
Så sant! Minns du vår jakt efter lyckofågeln?
Hur skulle jag kunna glömma? Valborg skrattade. Jag kunde inte sitta på en vecka, mamma blev så orolig, pappa gav sitt straff. Och du bredvid, lika dan!
Men, Valborg, menar du inte att vi faktiskt fångade den där fågeln redan som barn? Och att den följt oss, tyst och tryggt. Att vi fått det som andra bara drömmer om: våra familjer, våra män, våra barn och, viktigast barnbarnen. Visst är vi lyckliga?
Ja, du har rätt. Vi får tacka vår fågel att den fladdrade med fjädrarna just kring oss. Hoppas den viftar lite till, så att de vi älskar också får bli lyckligaValborg log stilla, plockade ned ett av körsbärsträdets vita blomblad som landat i hennes knä. Hon höll det mot ljuset.
Tänk ändå hur livet blivit, sa hon mjukt. Att vi började här och att vi fortfarande sitter kvar.
Annika lät handen vila över Valborgs. Doften av vår, ljudet av ett avlägset skratt från något öppet fönster. Och bänken, stadigt kvar där under trädet.
Så länge vi har varandra, viskade Annika, så kan ingen vinter dröja för evigt.
De satt tysta en stund, lät minnen och löften samsas i skymningstimmen. Fjärilar snuddade över gräsmattan, vinden bar toner av grillkvällar och nya blommor, och genom grenverket föll ljuset över två väninnor som vet vad kärlek och lycka egentligen är.
Just då föll ännu ett blomblad, landade i Annika hår. Valborg skrattade till och rättade det med varsam hand.
Fjädrar och blomblad, vännen. Det behövs inte mycket mer.
Och så satt de kvar, under sitt gamla körsbärsträd, tills kvällens sista ljus sakta vek undan och lyckans fågel, den som funnits bland dem hela livet, bredde sina vingar mjukt omkring dem en gång till.
