Ensam kvar
Utanför fönstret började det skymma, och mamma syntes ännu inte till. Elina, som satt och pillade på hjulen på sin rullstol, rullade fram till bordet, tog telefonen och slog mammas nummer.
“Abonnenten du försöker nå kan inte nås för tillfället,” sa en opersonlig röst i luren.
Flickan tittade förbryllat på mobilen, men när hon kom på att det bara fanns några kronor kvar på kontantkortet, stängde hon av.
Mamma hade gått till Coop, men hade inte kommit tillbaka. Något sånt hade aldrig hänt förut. Hon brukade aldrig vara borta länge, och Elina, född med funktionsnedsättning, kunde inte gå. Hon rörde sig bara med rullstol, och deras släktbok var lika tunt som picklad sill i julhelgen ingen pappa, ingen mormor, bara mamma.
Elina var redan sju år och rädd var hon inte direkt, men mamma brukade alltid säga var hon skulle och när hon kom tillbaka. Flickan kunde inte förstå vad som hade hänt:
“Idag gick hon till stormarknaden en bit bort, för där är det billigare. Vi brukade gå dit tillsammans, även om det kallas långt bort, så tar det knappt en timme tur och retur,” tänkte Elina och sneglade på köksklockan. “Nu har det gått fyra timmar. Och jag är hungrig som en björn efter vintervilan.”
Hon rattade sin rullstol till köket, värmde på vatten i vattenkokaren och tog fram en köttbulle ur kylen. Åt, drack lite te.
Men mamma syntes fortfarande inte till. Tillslut ringde hon igen:
“Abonnenten du försöker nå kan inte nås för tillfället,” lät svararen, och lika tröstlöst som innan.
Elina förflyttade sig till sängen, stoppade ner mobilen under kudden. Hon vågade inte släcka lampan utan mamma kändes det kusligt tyst.
Hon låg vaken länge men somnade till slut.
***
Solen lyste in genom fönstret när hon vaknade. Mammas säng var prydligt bäddad.
Mamma! ropade hon mot hallen.
Inget svar. Hon greppade genast mobilen men möttes återigen av samma metalliska röst.
Nu blev hon rädd, och tårarna trängde fram.
***
Konrad promenerade hemåt från favoritkaféet, där han köpte färsk innerstadskanelbulle till frukost varje morgon. Han brukade göra det med sin mamma när han bodde hemma. Hon fixade kaffe, han fixade bullar. Som en tradition lika trygg som midsommarstångens resning.
Konrad var redan trettio men fortfarande singel. Det har alltid gått troll i kvinnosakerna: mager, blek och alltid något krasslig sedan barnsben. Livet hade krävt både dyr vård och tålamod, men mamma hade kämpat på ensam och hälsan blev inte bättre av diagnosen att han inte kunde få barn.
Det där med att han nog aldrig skulle gifta sig hade Konrad accepterat för läge sedan. Men intresset för teknik och datorer hade blivit både hans jobb och hobby den sociala biten, nja… Han var programmerare och bloggade om allt från smarta mobiler till trista buggar.
Och nämen i gräset låg en trasig mobil! Sånt kastade man inte bort i onödan i Konrads värld. Han plockade upp den och stoppade den i jackfickan. “Måste undersökas hemma,” tänkte han.
***
Efter frukosten plockade Konrad ut SIM-kortet ur den krossade mobilen och laddade in det i en av sina egna. Nästan alla kontakter ledde till försäkringskassan eller sjukhuset, men högst upp stod ett namn: “Dottern”.
Efter en stunds funderande ringde han numret.
Mamma! svarade en glad barnröst.
Nej, jag är inte din mamma, sa Konrad försiktigt.
Men vart är mamma då?
Ingen aning. Jag hittade din mammas krossade telefon, satte in SIM-kortet och ringde.
Mamma är borta! snyftade flickan. Hon gick till butiken igår och kom aldrig hem.
Har du ingen pappa eller mormor?
Inte ens en pytteliten farbror, det är bara mamma och jag.
Vad heter du? Konrad förstod att flickan måste få hjälp.
Elina.
Jag heter Farbror Konrad. Elina, kan du gå ut och be grannen om hjälp?
Jag kan inte gå. Benen funkar inte. Och det bor ingen i lägenheten bredvid.
Kan inte gå? utbrast Konrad nu blev han bekymrad på allvar.
Jag föddes så. Mamma säger att vi ska spara ihop pengar så doktorn ska kunna laga mina ben.
Hur tar du dig fram då?
I rullstol.
Elina, kan du din adress?
Javisst. Kronogatan sju, lägenhet arton.
Jag kommer genast dit och hjälper dig.
Han la på.
Inga-Karin kom in till sonen.
Konrad, vad har hänt?
Mamma, jag hittade en krossad mobil. Satte in SIM-kortet. Där var en liten flicka som är ensam hemma och dessutom rörelsehindrad. Jag fick hennes adress. Jag drar dit.
Jag följer med, sa Inga-Karin bestämt och började packa sin handväska.
Hon hade varit ensamstående mamma och visste precis hur tufft det var. Pensionen klarade hon sig på, och Konrad hade hygglig lön.
De ringde taxi och åkte iväg för att rädda ett barn.
***
De tryckte på porttelefonen.
Vem är det? hördes en sorgsen barnröst.
Elina, det är Konrad.
Kom in!
De gick upp. Lägenhetsdörren stod på glänt.
En mager liten flicka i rullstol såg på dem med stora ögon.
Kan ni hitta min mamma?
Vad heter hon? frågade Konrad direkt.
Sigrid.
Och efternamnet?
Hallström.
Stopp, vänta lite! avbröt mamma Inga-Karin och vände sig till Elina. Är du hungrig?
Ja, det fanns en köttbulle i kylen, men den åt jag igår.
Så, Konrad, skynda till ICA och köp allt vi brukar handla.
Yes! sa han och kilade iväg.
***
När han kom tillbaka, hade Inga-Karin redan ordnat köket. Hon plockade upp varorna, dukade fram.
Efter maten tog Konrad tag i nästa sak: hitta flickans mamma.
Han öppnade stadsportalen och klickade upp nyheterna från gårdagens händelser.
“Olycka på Björkvägen. Föraren av en Volvo körde på en kvinna. Hon är svårt skadad och vårdas på sjukhus.”
Han ringde sjukhuset. Tredje samtalet fick svar:
Ja, igår fördes en kvinna in från Björkvägen. Hon är fortfarande medvetslös.
Vad heter hon?
Hon hade varken ID eller mobil på sig. Är du anhörig?
Mm, tja… det vet vi först när jag ser henne.
Kom hit, du får information på plats.
Konrad vände sig mot Elina:
Har du en bild på din mamma?
Ja! sa Elina och rullade fram till byrån. Här är ett foto på oss tillsammans.
Din mamma är jättevacker, sa Konrad och fotade av bilden. Jag ska gå och försöka hitta henne.
***
Sigrid öppnade sakta ögonen. Ett vitt tak. Något fragment av en bil som swishade förbi…
När hon försökte röra på sig värkte hela kroppen. In kom en sköterska.
Är du vaken?
Sigrid spärrade plötsligt upp ögonen av oro:
Hur länge har jag legat här?
Två dygn.
Hemma är min flicka alldeles ensam…
Ta det lugnt, Sigrid, sa sköterskan vänligt och la handen på hennes arm. En ung man kom hit igår och lämnade sitt nummer. Han sa att din mobil blivit överkörd.
Får jag ringa?
Självklart! Sköterskan tryckte på “dottern” i telefonen och höll luren mot Sigrids öra.
Mamma!
Elina, hur är det med dig?
Det är bra! Jag har farmor Inga-Karin och farbror Konrad här.
Vem är denne Konrad?
Lugn, patienten måste vila, sa en läkare. Annars konfiskerar jag mobilen. Dags för undersökning!
Jag ringer dig sen, Elina, ropade Sigrid och la på.
Efter undersökningen satte sköterskan dropp. När läkaren gick ut plockade hon fram telefonen igen.
Snälla, jag vill prata en liten stund till!
Läkaren har sagt att du ska vila, muttrade sköterskan men tryckte ändå in numret.
Gumman…
Sigrid, det är jag, Inga-Karin. Lyssna nu: min son hittade din trasiga mobil. Vi tog reda på var din flicka fanns och har tagit hand om henne. Jag är pensionär, men jag ser efter Elina tills du blir frisk. Låt inte oron ta över! Nu ger jag luren till Elina.
Mamma, oroa dig inte. Bli frisk fort! sa dottern glatt.
Lyssna på farmor! bad Sigrid, svag men hoppfull.
Nu får det räcka, sa sköterskan bestämt.
***
Nästa dag flyttades Sigrid till vanlig sal, och på besökstiden kom en smal kille som såg ut som han råkat hamna i fel klädbutik.
Hej Sigrid, jag heter Konrad, sa han och log. Du får säga du till mig! Min mamma har packat ihop lite saker till dig.
Men jag har ju ingen aning om vem du är, sa Sigrid förläget.
Jag hittade din mobil, ringde din dotter och letade sedan upp dig.
Hur mår Elina?
Hon är i säkra händer nu.
Konrad plockade upp den mobil han lämnat sist, fixade uppkopplingen och räckte över den.
Sigrid såg dottern på skärmen.
Mamma! Gör det ont?
Inte längre, älskling. Hur har du det?
Farmor Inga-Karin tar hand om mig!
De pratade länge medan Konrad snällt väntade. Till slut sa Sigrid lite skämtsamt:
Nu är jag nog skyldig er en stor tjänst.
Äsch, sluta, Sigrid! Och du kalla mig du!
Tack, Konrad!
Jag visar hur telefonen fungerar.
***
Två veckor gick. Föraren som körde på Sigrid dök upp till sjukhuset med en advokat och betalde ut 200 000 kronor i skadestånd.
Dagen därpå blev Sigrid utskriven. Konrad hämtade henne och körde henne hem.
Mamma! ropade Elina så glatt att det nästan verkade som hon tänkte ställa sig upp ur stolen. Sigrid satte sig bredvid, kramade dottern hårt och grät av lättnad.
Sedan gick hon till Inga-Karin:
Tack för allt, Inga-Karin!
Strunt i det, Sigrid. Elina har blivit som ett barnbarn för mig.
Men, jag fick pengar från olyckan, sa Sigrid och tog fram kuvertet. Ta emot, ni har hjälpt oss så mycket!
Nej tack, sa Inga-Karin bestämt. Vi har det vi behöver, använd pengarna för Elinas behandling. Konrad har redan fixat kontakt med en klinik.
Mamma! tjoade Elina. Farbror Konrad säger vi ska åka till sjukhuset så kanske mina ben kan börja gå!
***
Två veckor var Sigrid och Elina på kliniken. De satte in stavar i benen. Återbesök om tre månader, sen om ett år och ytterligare ett. Om tre år, efter operationer och rehabilitering, lovade läkarna att hon skulle kunna gå.
Men än så länge satt Elina i rullstol och spårade omkring, och stiften ställde till det när hon ville killa sig bakom knäet.
Ödet hade dock nya prövningar på lager. Inga-Karin fick ett kraftigt hjärtproblem och blev inlagd på sjukhus.
I tre nätter vakade Sigrid på hennes sida. Hon sprang bara hem för att fixa matlådor och vila ut på soffan. På nätterna turades Konrad om att vaka över Elina.
Fjärde dagen hämtade sig Inga-Karin. Likt en rörd mormor såg hon länge på Sigrid och sa tyst:
Du, jag tror inte mitt hjärta håller mycket längre. Gifta dig med min Konrad. Han är en bra karl, ni kommer klara Elina tillsammans.
Men vill Konrad verkligen gifta sig med mig? frågade Sigrid förvånat.
Jajamen, svarade Inga-Karin och log, det lovar jag dig!
***
En äldre dam höll en flicka med ryggsäck och blommor i handen. Om man inte såg att flickan var ovanligt lång för sin ålder, kunde man tro att det var första skoldagen.
Det var det faktiskt också fast för fyran! Elina hade läst de första tre åren hemma, på distans, men äntligen skulle hon få gå till skolan. På egna ben.
Mormor, jag är lite nervös.
Vad då, Elina? Du är ju redan tio! Titta, där kommer mamma och pappa!
Men varför ser du så bekymrad ut, hjärtat? frågade Sigrid.
Hon är skolnervös, sa Inga-Karin med ett leende.
Ge mig din hand! sa Konrad och räckte fram sin stora labb.
Med dig, pappa, känns inget läskigt! log Elina.
Så pratade de om allt mellan himmel och jord på vägen till skolan, med mamma och mormor lyckliga bakom.
