Jag heter Ylva Andersson och jag är 49 år gammal. Jag arbetar som nattsköterska på Sankt Görans sjukhus i Stockholm. I tjugo år har jag gått i dessa korridorer och sett det mesta inom liv och död här.
Jag har varit frånskild i åtta år nu. Har en son, Viktor, som just har fyllt sexton. Han bor hos mig. Viktor är en fin pojke. Ansvarsfull och ambitiös, pluggar hårt och har aldrig orsakat några större bekymmer för mig.
Nå, det är inte riktigt sant. Han har gett mig ett bekymmer. Det största i mitt liv, men det är inte hans fel.
För ett halvår sedan började Viktor klaga på huvudvärk. Först tänkte jag att det kanske var synfel, att han behövde glasögon. Vi gick till en optiker, men synen var perfekt.
Ändå fortsatte huvudvärken. Sedan började han må illa på morgnarna. Jag misstänkte att det kanske var skolmaten, så jag började skicka med honom matlåda hemifrån. Illamåendet försvann inte.
En morgon hittade jag honom inne på badrummet, han kräktes och var alldeles blek i ansiktet. Han sade att han kände sig yr, att rummet snurrade.
Jag tog honom genast till akuten. Blodprover, undersökningar allt såg normalt ut. Läkaren sa att det förmodligen var stress, att tonåringar ibland reagerar kroppsligt på pressen i skolan.
Men efter alla dessa år som sköterska, min magkänsla sa att något var fel. Jag insisterade på fler undersökningar. Läkaren såg lite irriterad ut men gick till slut med på att boka en magnetröntgen.
Jag minns den tisdagen väldigt tydligt. Jag var på jobbet när de ringde mig från Danderyds sjukhus där de gjort röntgen på Viktor. De behövde prata med mig snarast, det var akut.
Jag lämnade mitt pass i förtid, körde så fort jag kunde. När jag kom fram blev jag mottagen av en neurolog som jag aldrig träffat innan. Lite över femtio, allvarligt ansikte.
“Fru Andersson, vi har hittat något på Viktors röntgen,” sa han. “Det är en hjärntumör. Vi behöver ta fler prover för att se vilken sort och hur allvarlig den är.”
Hela världen rasade samma sekund. Jag, som gett tunga besked till hundratals familjer, jag som sett folk dö, trodde jag var rustad för allt. Men inget kunde förbereda mig för den meningen om mitt eget barn.
Dagarna efter blev ett kaos av prover, MR, vävnadsprover, möten med onkologer. Alla medicinska termer lät nu plötsligt som domar över livet.
Glioblastom grad IV. Aggressiv. Omöjlig att operera på grund av läget. Behandling: cellgifter och strålning men prognosen är dålig.
När läkaren förklarade det satt Viktor bredvid mig. Min pojke. Mitt barn. Lyssnade på att han har obotlig hjärncancer.
“Kommer jag att dö?” frågade han med en lugn röst som krossade mitt hjärta.
Läkaren gav honom samma medkänsla jag själv tusentals gånger visat. “Vi ska göra allt för att ge dig så mycket tid som möjligt,” sa han.
Mer tid. Inte “du kommer att bli frisk”, inte “allt ordnar sig”. Bara mer tid.
Den natten höll Viktor om mig och sa, “Mamma, gråt inte. Vi ska kämpa mot det här.”
Och vi började kämpa. Cellgifter varannan vecka. Viktor tappade håret, blev smalare och kräktes ofta men klagade aldrig. Inte en gång frågade han, “Varför jag?” Han slutade aldrig le.
Hans vänner från skolan kom förbi, ofta i början, sedan mer sällan. Det är svårt för sextonåringar att konfrontera döden hos någon i sin egen ålder.
Men hans bästa vän sedan lågstadiet, Emil, slutade aldrig komma. Emil dök upp efter skolan varje dag, berättade om allt som hände, tog med läxor och spelade TV-spel även när Viktor knappt orkade hålla i kontrollen.
En eftermiddag stod jag och lagade mat när jag hörde Viktor prata med Emil på sitt rum. Dörren stod på glänt.
“Är du rädd?” frågade Emil.
“Hela tiden,” svarade Viktor. “Men jag säger inte det till mamma. Hon har tillräckligt ändå.”
“Vad är du mest rädd för?”
“Att mamma blir ensam. Att hon mår dåligt. Att inte hinna säga hejdå ordentligt. Att hon ska känna skuld för något som inte är hennes fel.”
Jag gick undan, ville inte att de skulle höra mig snyfta.
Behandlingen fungerar inte. Tumören krymper inte, den växer. Läkarna har pratat om palliativ vård. Fokus ligger nu på att Viktor ska få så bra sista tid som möjligt.
Hur lång tid? Ingen vet säkert. Kanske tre månader. Kanske sex. Kanske mindre.
I morse bad Viktor att få åka till skolan. Han har inte varit där på flera veckor, orkar inte längre. Men han ville träffa sina kompisar en gång till, kände ett behov av att vara “vanlig” för en stund.
Jag körde honom dit och hjälpte honom ur bilen. Han är så tunn nu. Så bräcklig. Hans vänner mötte honom med kramar. Favoritläraren kom också fram, Viktor log stort. För en stund var han bara Viktor inte “killen med cancer”.
När jag hämtade honom tre timmar senare var han utmattad men lycklig.
“Tack mamma,” sa han i bilen. “Tack för att du tog mig dit. Tack för allt du gör. Tack för att du är världens bästa mamma.”
“Du är världens bästa son,” svarade jag.
Efter en lång tystnad sa han: “Mamma, när jag inte finns längre, vill jag att du ska vara lycklig. Jag vill att du ska leva. Inte gråta för mig i resten av ditt liv.”
“Viktor, prata inte om det nu”
“Vi måste, mamma. Vi vet båda vad som kommer hända. Och jag behöver att du lovar att du klarar dig. Att du minns mig med glädje och inte bara sorg.”
Jag lovade. Fast jag vet inte om jag kan hålla det.
Nu på kvällen sover Viktor på sitt rum. Jag tittade till honom nyss. Han ser så fridfull ut när han sover. Fortfarande mitt lilla barn.
I morgon kommer sjuksköterskan från palliativvården på sin veckovisa runda. I övermorgon är det dags för nytt läkarbesök även om vi redan kan gissa svaret.
Jag sitter i vardagsrummet med en kopp kaffe som blivit kall i handen. Ser fotografierna på väggen: Viktor som bebis, Viktor på första dagen i förskolan, Viktor på sitt tiokalas, Viktor leende för bara ett halvår sedan frisk, ovetande om det som skulle komma.
Jag vet inte hur jag ska överleva det här. Vet inte hur man klarar av att begrava sitt barn. Sexton år gammal, ett helt liv framför sig som aldrig ska levas.
Men för hans skull försöker jag vara stark. Jag ska vara där så länge han behöver mig, ska le när han ser på mig. Jag vill att hans sista dagar blir de bästa jag kan skapa.
Vad jag gör sen vet jag inte. Det får bli en sak för framtiden. Nu är allt som betyder något att finnas för honom. Just nu.
Hur berättar man för sina barn hur mycket man älskar dem, när man ser klockan ticka ner? Hur får man plats för hela sitt livs kärlek på de dagar man har kvar?
