Del 1
En svensk miljardär promenerar tankfullt längs Drottninggatan i Stockholm när han plötsligt ser en liten flicka som gråter vid ett gatuhörn. Runt hennes hals hänger ett halsband som han förlorade för flera år sedan. Med hjärtat bultande rusar han fram. Med skakiga händer pekar han. “Var har du fått det där halsbandet ifrån?” utbrister han. Flickan, som heter Ylva, ryggar tillbaka och håller halsbandet hårt i handen. “Rör den inte. Det är min pappas halsband.”
Miljardären stelnar till. Det känns som att hjärtat stannar. Pappas halsband. Vem är denna flicka, och hur har hon fått något som tillhörde bara honom?
Flera år tidigare bodde en ung kvinna, Märta, tillsammans med sin bästa vän, Linnéa, i ett litet hyresrum i Solna. Livet hade varit hårt mot dem. Märta kämpade för att hitta ett fast jobb och gick ofta och lade sig hungrig. Trots allt vägrade hon ge upp. “En dag kommer mitt liv att förändras,” brukade hon säga hoppfullt.
En solig morgon vaknar Märta tidigt inför en arbetsintervju på ett hotell i centrala Stockholm. Linnéa kramar henne varmt och önskar henne lycka till. “Du klarar det här, Märta. Jag vet att du får jobbet.”
Utrustad med sina finaste kläder tar Märta sig till intervjun. Efter många frågor får hon höra: “Grattis, du får jobbet.” Lättnaden och glädjen efter månader av motgångar är total. Hon springer hem och kastar sig i Linnéas famn.
På kvällen insisterar Linnéa att de måste fira. “Vi går ut ikväll, till Fasching kanske, det här måste du få unna dig!” Märta tvekar först, men går till slut med på det. Med omsorg fixar de sig och går till en populär klubb.
Under de starka ljusen och glada skratt sitter samtidigt Henrik, en 33-årig svensk finansman, ensam i sin bil utanför klubben. Han har allt utåt sett: pengar, framgång, status, men hans partner i firman har förskingrat deras tillgångar och lämnat honom ensam med skulder. Förtvivlad går han in på klubben. Skammen och sorgen får honom att dricka mer än han borde.
Hans vänner hittar honom senare och hjälper honom upp till en svit på hotellet ovanför klubben. Han är vinglig och förvirrad, tankarna suddiga.
Samtidigt blir Märta yr mitt i minglet. Hon har tagit starka smärtstillande för huvudvärk och känner sig matt. Hon vänder sig mot Linnéa. “Jag måste lägga mig en stund, jag orkar inte mer,” viskar hon svagt.
I jakt på en viloplats stöter hon på en halvöppen hotellrumdörr. Hon antar att rummet är tomt, smyger in och somnar utmattad på sängen utan att veta att det är Henriks rum.
Några minuter senare kommer Henrik in, full och förtvivlad. Han ser Märta där och tror i sitt förvirrade tillstånd att någon ordnat sällskap åt honom. Ingen av dem säger något, förvirring möter berusning och allt blir fel.
Morgonen därpå vaknar Märta ensam, med ett dunkande huvud. Mannen är borta. Vid kudden ligger ett vackert guldhalsband, märkt med initialerna H. Almgren. Hon vet inte vem han var men halsbandet känns värdefullt, så hon tar det. På bordet ligger några tusenlappar i svenska kronor. Tårarna bränner i ögonen. “Vad har egentligen hänt mig?” viskar hon.
Hastigt klär hon på sig och rusar hem till Linnéa, som är orolig. Märta kan inte tala, bara gråta i Linnéas famn.
En månad senare inser Märta att hon är konstant illamående och utmattad. Hon går till en vårdcentral. Sjuksköterskan kommer tillbaka med ett leende. “Grattis, du är gravid i vecka fem.”
Märta stelnar till. “Va?” viskar hon.
“Du väntar barn,” bekräftar sjuksköterskan.
Hemkommen faller Märta ihop och gråter hejdlöst. “Jag ska få barn Men hur ska jag klara detta? Jag vet inte ens vem pappan är jag hann aldrig se hans ansikte.”
Hon lägger handen på magen och viskar genom tårarna. “Varför ska det här hända just nu? Jag har inget jobb, inga föräldrar vad gör jag?”
Linnéa kommer hem och finner Märta i tårar. “Vad har hänt?”
“Jag är gravid,” viskar Märta.
Chockad lyssnar Linnéa när Märta i detalj berättar om kvällen med huvudvärken, klubben, den främmande sängen, halsbandet och pengarna. Märta visar upp det graverade guldhalsbandet H. Almgren.
Efter lång tystnad föreslår Linnéa: “Vi måste tillbaka till klubben. Kanske vet någon vem det här halsbandet tillhör.”
Osäkra återvänder de dit nästa dag. Dagtid är klubben ödslig. De visar upp halsbandet för klubbchefen, men han skakar på huvudet. “Ser dyrt ut, men jag känner inte igen det.”
De frågar städare och personal, men ingen vet något. Nedslagna lämnar de klubben.
“Jag vet inte vem din pappa är,” viskar Märta till sitt ofödda barn. “Men jag ska alltid älska och skydda dig. Jag klarar det här själv.”
Hon fortsätter arbeta på hotellet, men kroppen orkar till slut inte mer. När hon en dag somnar på sitt skift blir hon inkallad till chefen och får sparken. Utan inkomst och gravid känner Märta hur rädslan växer men ger ändå aldrig upp.
Fem år senare.
Märta har hunnit fylla 29. Motgångarna har varit många, men hon och den fyraåriga dottern Ylva överlever tack vare Märta kämpar på ett litet café på Södermalm. Lönen räcker knappt men ger dem det nödvändigaste. Ylva är kvicktänkt och nyfiken, med mammans ögon och leende.
En kväll frågar Ylva: “Mamma, var är min pappa? Alla på förskolan har pappor.”
Märtas hjärta värker. Hon tar fram det sparade guldhalsbandet. “Det här är din pappas halsband,” förklarar hon mjukt. “Det var allt han lämnade oss.”
Ylva ser på det med stora ögon när Märta sätter halsbandet runt hennes hals. “Ingen får röra det här, du lovar väl?”
“Jag lovar, mamma,” försäkrar Ylva.
I en annan del av Stockholm diskuterar Henrik med sin far, Göran Almgren, bröllop. Henrik dejtar Amanda, men känner ett inre tomrum. Göran menar att äktenskap kan ge honom en ny mening.
Amanda, elegant och ambitiös, rasar inom sig över att Henrik ännu inte friat. Hon berättar för väninnan Cecilia, som avslöjar att hon själv ljugit om graviditet för att få sin förlovning. Frestad beslutar Amanda sig för att göra likadant.
Kort därefter berättar Amanda för Henrik: “Jag är gravid.”
Henrik, överlycklig, omfamnar henne. Han ser fram emot att bli pappa, ovetande om att hans riktiga dotter springer runt i ett bostadsområde på Söder och bär hans halsband.
En varm eftermiddag drabbas Märta av feber och måste lägga sig. Hon ber Ylva köpa medicin på Coop. Ylva gråter, halsbandet dinglar runt halsen, när en svart Volvo SUV bromsar in. Henrik sitter i baksätet och tänker på Amandas graviditet, men något i flickans sorg får honom att be chauffören stanna.
Han går fram och sätter sig på huk. “Varför gråter du, lilla vän?”
“Mamma är sjuk. Jag ska köpa medicin,” svarar Ylva.
Då ser Henrik halsbandet. Han blir stel. “Var har du fått det här halsbandet?”
“Rör det inte!” svarar Ylva bestämt. “Det är min pappas halsband.”
Henrik kämpar för att hålla rösten stadig. “Vem är din pappa?”
“Jag vet inte. Mamma gav det till mig.”
“Vad heter din mamma?”
“Märta.”
Henrik ber chauffören köpa medicinen och följer med Ylva hem. Hand i hand går de längs smågatorna på Söder, medan tankarna rusar.
De kommer till ett slitet hyreshus. Märta ligger matt på soffan. Hon ser förvånat upp när Henrik kliver in. Han känner inte genast igen henne.
“Jag hittade din dotter gråtandes,” förklarar Henrik försiktigt.
När Märta fått medicin går hans blick åter till halsbandet. Till slut vågar han fråga.
Märta berättar allt om den där kvällen för fem år sedan firandet, tabletterna, den okända sviten och fyndet av halsbandet.
Henrik blir vit i ansiktet. “Det där är mitt halsband,” säger han lågt.
Tystnaden är tung.
“Jag var också där på Fasching den natten,” berättar han långsamt. “Jag var fördärvad. Jag minns bara fragment” Hans röst brister. “Jag visste inte”
Tårarna rinner nedför Märtas kinder. “Det var du”
Henrik nickar, fylld av ånger. “Jag kan inte ändra det förflutna, men jag vill göra rätt. Ylva är min dotter.”
Han böjer sig ner och tar flickans hand. “Jag är din pappa.”
Märta lyssnar tyst medan Henrik förklarar att han vill ta ansvar för dem båda. Samma kväll åker de tillsammans i Henriks Volvo till hans stora villa i Djursholm.
För första gången känner Henrik lugn när han ser Märta och Ylva som en del av sitt hem.
