Katten, som redan nästan hade förlikat sig med tanken på att gå under frysa ihjäl, svälta, dö av svek och förtvivlan kände plötsligt något litet och varmt vid sin sida
Han hade blivit utkastad. Bara hemskickad sådär, efter att i tio år ha bott i samma familj.
Anledningen var läkarrådet: tydligen kunde det finnas risk för att det nyfödda barnet skulle vara allergiskt mot päls. Just det vaga kan vara satte punkt för kattens öde.
Naturligtvis ville ingen ta hand om en vuxen, tioårig katt. Mannen brydde sig inte särskilt mycket, samvetet gnagde honom inte alls. Han bar ut katten, inte till någon släkting eller granne, utan lämnade honom rakt ut på gatan. I nästa kvarter. Mitt i snön, kylan och vinterns bitande kyla. Han visste att katten inte skulle hitta hem, eller ens överleva natten SMHI hade utlovat sträng kyla.
Kall logik. Isande nödvändighet.
Skulle det inte varit för ödet, hade allt blivit så. Men något hände annorlunda. Katten, som redan var redo att ge upp, kände plötsligt något levande, något varmt intill sig.
Han ansträngde sig, vred lite på huvudet och stelnade till.
Framför honom pressade sig två små ulliga knyten mot varandra med vidöppna ögon. De tittade på honom med förtroende och hopp.
Det fattas bara det suckade han trött och irriterat. Får inte ens dö i fred. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Kattungar. Utkastade de också. Två små, lämnade i samma snöstorm, samma obarmhärtiga kyla. Varför det fick man aldrig veta. Men det stod klart: om han, den vuxne katten, gav upp nu skulle de små säkert frysa ihjäl bredvid hans redan kalla kropp.
Han började röra på stela tassar, lade kattungarna under sig, tryckte dem mot kroppen och började försiktigt slicka dem rena. De tryckte sig mot honom, trygga i överlåtelse som om han var räddningen själv, inte bara en mamma.
Ja ja, nu är jag fast suckade han för sig själv.
Magen skrek av hunger. Då måste de små ha det än värre. Han reste sig och linkade iväg mot soptunnorna platsen där mat fortfarande kunde dofta.
Med möda hittade han två frostnupna köttbullsrester och lite av ett kycklinghjärta. Han släpade hem bytet åt kattungarna, lät dem äta, åt själv det som blev kvar. När magarna var mätta kröp de små in under hans mage, spann och somnade, nos mot päls.
Sömnen kom över honom lika plötsligt.
En barnröst väckte honom:
Mamma! Pappa! Kom och titta, här är en katt med ungar!
Han nästan log för sig själv. Javisst katt
Men flickan, hon var inte en sådan som går förbi.
Efter tio minuter var hon tillbaka. I ena handen en påse med väldoftande mat, i den andra en gammal men varm filt. Nu sov de tre inte längre på bar jord utan på ett mjukt täcke.
Och en timme senare kom flickan igen den här gången med sin pappa. Han bar med sig en liten koja, slarvigt hopsnickrad av gamla möbeldelar. På framsidan satt ett papper med röd penna: RÖR INTE. JAGA INTE BORT. VI FODRAR DEM. LÄGENHET 22.
Under hela kvällen kom grannarna med gåvor kattmat, rester, små burkar med barnmat. Omtanke och medkänsla spred sig bland hela trapphuset.
Dagen därpå kom pappan och flickan åter för att hälsa på kattmamman och ungarna. Efter maten somnade kattungarna innan de ens hann vagga bort till Katten de slocknade halvvägs.
På kvällen, när familjen kom förbi, rusade de små ungarna glatt mot flickan.
Den gamle katten låg kvar i kojan, gäspade och tänkte inte komma ut. Han hade redan blivit sviken en gång och ville inte riskera sitt hjärta igen.
Mamma, sa flickan. Du glömde ge mat åt kattungarnas mamma. Hon måste ju också vara hungrig
Äsch, hon klarar sig väl, svarade mamman. Hon är vuxen, hon har varit med förr.
Vilken mamma? förvånades pappan. Det där är ju en hankatt.
Vad pratar du om? sa mamman och rynkade pannan. Titta, han tar hand om ungarna, tvättar dem En riktigt mamma, det syns ju.
Titta noga, skrattade pappan. Han har varken mammas nos eller någon diande mage.
Mamman satte sig på huk, granskade katten och strök försiktigt över magen. Katten ryckte irriterat till och stirrade på henne med sitt förebrående kattansikte.
Men herregud Det är ju faktiskt en hankatt, viskade hon.
Jodå, det såg du rätt, tänkte han tyst.
Så du har gått igenom den här kalla helvetesnatten, tagit hand om ungarna, värmt dem, gett dem mat, alldeles själv ?
Katten låg tyst. Vad betydde väl deras ord? Allt han hade var kattungarna han ville ordna deras framtid, och sedan försvinna. I tystnad. Utan vittnen.
Men ödet ville annorlunda.
Kvinnan stannade kvar. Hon fick tårar i ögonen.
Mamma, viskade flickan med kattungarna i famnen. Ser du han är tam, någon har slängt ut honom nyligen
Ja, fyllde pappan i. Någon tyckte han var överflödig. Men istället för att ge upp, blev han deras mamma. Han sköt upp sin egen död för andras skull.
Vill du bara att jag ska börja gråta? snörvlade mamman.
Jag säger bara som det är, svarade pappan lugnt.
Mamman plockade försiktigt upp katten, höll honom tätt intill sig.
Han spände sig, beredd att slingra sig loss men istället jamade han, och började spinna. Han förstod inte själv riktigt varför.
Han trodde: De ger oss mat, låter oss vila sen får vi gå ut igen. Men
Han hamnade i badkaret. Blev tvättad med schampo. Han jamade högt, men flickan och mamman tröstade och torkade med varm handduk.
Sen ett mjukt täcke i soffan. Doftande mat. Och kattungarna, som vanligt, låg tätt intill hans mage och somnade tryggt.
En riktig hjälte, viskade kvinnan, medan hon smekte hans rygg. Det är inte varje människa som hade orkat det här
Hon fjäskar, gäspade katten. Nåväl. Kanske river jag henne när jag vaknar.
Men ännu en gång blev det bara ett spinnande. Flickan skrattade till.
Kanske låter jag bli att riva ändå De verkar ju faktiskt vara goda.
Han drog kattungarna till sig och fortsatte slicka dem rena. Kvinnan fällde ännu en tår.
Märkliga de där kvinnorna, log han inombords. Först tvättar de, sedan gråter de. Måste vara samvetet.
Han somnade djupt, med småttingarna tätt intill sig. Oviss om att han hade rätt det var faktiskt mamman som först hade sagt nej till att ta hem en kattfamilj från gatan. Därför byggde pappan och flickan kojan istället.
Nu sov de där alla tre Katten och hans ungar i en mjuk, lurvig hög.
Familjen stod bredvid och såg på den gamle, som visade sig vara finare än många människor.
Men vi gick ju inte förbi, va? viskade flickan.
Och mamma och pappa bara nickade stilla.
Kanske var det det mest rätta de hade gjort på länge.
