Svetlana låg på soffan och stirrade upp i taket. Oroliga tankar höll henne vaken. Hur skulle hon ens kunna somna, när hennes lilla älskling låg sjuk? Varför lämnade jag henne på förskolan? Om hon bara fått vara hemma en dag eller två till, hade hon kanske sluppit bli smittad…

Saga låg på soffan och stirrade upp i taket. Oroliga tankar snurrade som vintervindar och höll henne vaken. Hur skulle hon kunna sova, när hennes lilla älskling var sjuk? Varför lämnade jag in henne till förskolan just idag? Om hon bara fått stanna hemma en dag till kanske hon sluppit bli smittad Hennes hjärta drog ihop sig som en kall knut, och luften tog slut i lungorna. Den unga kvinnan reste sig och gick fram till fönstret. Över villaområdet vältrade sig det typiska grådaskiga svenska novemberskyn, tungt och lågt. Redan tredje dagen i rad föll småslöddrigt regn, som om hela världen grät ett envist, höstligt regn mot rutorna. Saga suckade djupt.

I sängen rörde lilla Tyra på sig, stönade drömmande och började hosta. Saga rusade genast fram, kände på den brännheta pannan hon behövde ingen termometer för att förstå att febern ännu en gång skjutit i höjden. Hon tände försiktigt nattlampan och fiskade ändå fram termometern, stack in den under Tyras armhåla.

Fyrtio! Herregud vad ska jag göra?

Tyra öppnade ögonen, hela ansiktet blankt av feber.

Mamma, jag är så varm

Jag vet, lilla vän, det kommer gå över, mamma är här

Elias vaknade och satte sig tungt bredvid dem. Saga började om med ännu en omgång flytande febernedsättande, men värmen ville inte släppa taget om deras dotter. När gryningen smög sig fram blinkade det blåljus utanför och en ambulans svävade fram genom regnet och tog Saga och Tyra med sig genom drömtyget till sjukhuset.

Sjuksköterskan såg medlidsamt på den bleka, skrämda mamman, klappade henne tyst på armen med van hand och stack varsamt en tunn nål med dropp in i Tyras lilla arm.

Ta det lugnt, vi hjälper er nu. Allt kommer att bli bra.

Saga svarade inte, bara suckade så att de inre orosmolnen rasade kring hennes hjärta. Men faktiskt, ganska snart lättade Tyras andning, hon öppnade ögonen och bad om vatten. Och när Saga vände sig låg där på sängen mitt emot ett litet barn med otroliga, blå ögon som tycktes kunna suga in hela världen. Flickan, som kanske var sex år, var skör som ett gammalt väsen, och hennes okammade, blonda hår låg tovigt ut över de smala axlarna. Hon hade håliga strumpbyxor och en urvattnad t-shirt, träskor med blå sjukhusskydd under sängen.

Hej.

Hej. Kom du i natt?

Ja, det blev sent.

Vad heter du?

Jag heter Saga, och det här är Tyra. Vad heter du?

Jag heter Majken.

Har du varit här länge?

Jo. Jag blir utskriven på fredag.

Det är ju flera dagar kvar, det är bara måndag idag.

Är din mamma med dig?

Nä Mamma dog när jag var väldigt liten. Och pappa började dricka och dog också. Sen hamnade jag på barnhem.

Hon suckade som en trött gumma.

Jag bor där Men det är bättre här faktiskt. De är snälla och ger mat, och de stora barnen retas inte.

Majken hoppade ner från sängen och började dra på sig sina träskor.

Det är snart frukost. Vill du att jag ska hämta något?

Nej, lilla vän, jag klarar mig

Saga såg flickan försvinna ut i korridoren och kände hur det knep smärtsamt i hjärtat. En annan granne på avdelningen följde Majken med blicken, suckade och viskade: Bra unge, så snäll och ödmjuk. Livet har inte varit rättvist mot henne…

Telefonmelodin ringde och slog som en klocka genom drömmen.

Hallå?

Hur är det nu, Saga? Och hur är det med Tyra?

Mamma, vi är på sjukhuset.

Åh herregud… vad är det som har hänt?

Oroa dig inte. Tyras feber steg så mycket, men det har vänt nu. De tror det är bronkit, hon sover.

Stackars lilla solstrålen. Vilket sjukhus är ni på? Jag kommer direkt! Vad ska jag ta med?

Jag glömde mina inneskor och Tyras rosa pyjamas. Och Mamma, här finns en flicka från barnhemmet. Kan du ta med lite schampo, tvål? Och har du kvar Sonjas gamla kläder?

Vilken flicka menar du?

Jag berättar senare. Kan du ta med någon tröja, ett par tights, en liten morgonrock? Och viktigast små tofflor för ungefär sex år.

Självklart gumman, jag fixar det.

Nästa morgon var Tyra piggare och skrattade redan med sin nya vän. Saga smög ut och tog tag i närmsta sjuksköterska.

Ursäkta, får Majken ingen påhälsning?

Nej. Någon kommer vid utskrivning och hämtar henne.

Får hon bada?

Sjuksköterskan log vemodigt. “Inte bara får, hon borde. Men vi räcker inte till.”

Den kvällen var Majken skinande ren, sprudlande lycklig i en ny rosa pyjamas, och de små tofflorna med broderade hundar knastrade mjukt mot golvet. Allt Saga gett henne gömdes vaksamt under kudden, tofflorna puttades in under madrassen.

Varför gömmer du sakerna, Majken? undrade Saga.

Annars blir de stulna

Saga kunde bara svara med en tung suck.

När nattlampan slocknat drömde Majken sig bort. Hon gick på en solig, grönskande svensk sommarväg, höll lilla Tyras hand i sin, på andra sidan gick Saga. Åh, om hon ändå också hade en mamma. Om någon bara ville smeka hennes hår, pussa henne godnatt, svepa henne i varm pyjamas och slunga henne mot taket i skratt, om pappa funnits. Om alla var lyckliga då skulle hon tvätta disk och golv, pyssla om Tyra, lära sig bokstäver och siffror, allt, bara hon blev älskad. Bara hon också fick en mamma…

Hon drog efter andan. Visst, ingen slog henne på barnhemmet. Men föreståndaren, stränga Karin, skällde alltid. Barnen retades, stal mat och kläder. Nyligen tappade Majken sin tallrik på köksgolvet och som straff låste man henne i ett mörkt, dammigt förråd som luktade så fränt av rutten potatis och gamla skolplanscher att allt blev svajigt. “Du får sitta med råttorna nu”, fräste Anton med ett hånflin. Majken var livrädd för råttor, och hela natten grät hon tyst, ryggen tryckt hårt mot dörren. När kvällen kom var hon så trött och frusen att febern började, och det var så hon hamnat på sjukhuset

Vid minnet sprang tårarna ur ögonen och rann över hennes kinder. Hon snyftade.

Plötsligt kände hon en varm hand i sitt hår. Hon slog upp ögonen.

Saga

Men lilla vän. Inte gråta, nu. Det blir bra, du ska se

Saga slöt henne hårt i sin famn, pannan mot det flaxande blonda håret.

Gråt inte, min lilla

Majken närmade sig tystnadens trygghet, och det kändes som om en riktig mamma höll om henne.

Saga?

Ja?

Tänk om du var min mamma

Nu föll Sagas tårar, beslutet växte i hennes bröst, en stilla övertygelse inte från huvudet, utan från hjärtat. Nu gällde det bara att tala med familjen.

Mamma förstod direkt och stöttade henne. Särskilt farmor, som själv växt upp utan föräldrar. Men Elias var inte överlycklig.

Har du blivit tokig? Förstår du att det här är för alltid?

Ja! Jag vet. Och jag vet också att om jag inte gör detta, kommer jag ångra mig varje dag i livet, förstår du?

Han såg bort.

Jag vill träffa henne.

Okej.

På kvällen gick de tillsammans ut i korridoren. Elias tog Tyra i famnen, pussade henne på huvudet.

Du är min skatt, jag har saknat dig

Han vände sig till sin fru som såg in i hans ögon och sa: “Här är Majken det här är Elias.”

Majken höjde sina stora, blå ögon och nickade försiktigt mot mannen.

Hej!

Och hej själv! Roligt att träffas.

Jag med

Något klang mjukt genom Elias’ själ. Han såg på sin fru, och tårarna fyllde hans ögon. Han nickade.

Några månader senare stannade en bil utanför barnhemmet där Majken bodde. Saga och Elias klev ut. Fönstren fylldes av små nyfikna ansikten.

Majken! Det är dina, de är här för dig!

Lycklig som en vårvind sprang Majken leende mot sina nya föräldrar.

Hej Majken! Nu åker vi hem?

Det lilla hjärtat svällde och brusade av lycka:

Ja, mamma!

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Svetlana låg på soffan och stirrade upp i taket. Oroliga tankar höll henne vaken. Hur skulle hon ens kunna somna, när hennes lilla älskling låg sjuk? Varför lämnade jag henne på förskolan? Om hon bara fått vara hemma en dag eller två till, hade hon kanske sluppit bli smittad…
Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig, och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. Idag var en tung dag. Ivan begravde sin syster. Visst, hon hade sina brister, men hon var ändå hans syster. De hade inte setts på nästan fem år – och så hände denna tragedi. Viktoria gjorde sitt bästa för att stötta sin man och försökte ta på sig det mesta av ansvaret. Efter begravningen återstod dock en minst lika viktig fråga. Irina, Ivans syster, hade lämnat efter sig en liten son. Och alla släktingar som samlats för att ta farväl av Irina lade direkt ansvaret på Irinas lillebror. Vem, om inte den biologiska morbrodern, skulle ta hand om pojken? Ingen ifrågasatte det – det var helt enkelt det rätta beslutet. Viktoria förstod situationen, och hon hade inget direkt emot det, men det fanns ett “men”. Hon hade aldrig velat ha barn. Varken egna eller någon annans. Det beslutet tog hon för länge sedan. Hon erkände det ärligt för Ivan innan bröllopet, men han tog det ganska lättvindigt. Och vem tänker på barn när man knappt fyllt tjugo? Nej är nej, vi lever för oss själva, så bestämde de för tio år sedan. Nu måste hon ta emot ett helt främmande barn. Hon hade inget val. Ivan skulle aldrig gå med på att låta sin systerson hamna på barnhem – och Viktoria skulle inte våga ta upp den diskussionen. Hon visste att hon aldrig skulle älska barnet och än mindre kunna ersätta hans mamma. Pojken var ovanligt mogen för sin ålder och Viktoria bestämde sig för att tala klarspråk med honom. — Vlad, var vill du helst bo – hos oss eller på barnhemmet? — Jag vill helst bo hemma, själv. — Men du får inte bo ensam, Vlad. Du är bara sju år, du måste välja. — Då hos morbror Ivan. — Okej, du får följa med oss, men jag måste vara ärlig med dig. Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. När det formella var ordnat kunde de till slut återvända hem. Viktoria tänkte att efter deras samtal skulle hon slippa spela den omtänksamma tanten för pojken, nu kunde hon vara sig själv. Mata, tvätta och hjälpa med läxorna var inga problem, men att ge av sin själ – nej, det gick bara inte. Och Vlad, han glömde aldrig för en sekund att han var oälskad och att han måste sköta sig för att inte bli ivägsänd till barnhemmet. Hemma fick Vlad det minsta rummet. Men först behövde allt göras om för honom. Valet av tapeter, möbler, dekoration – det älskade Viktoria. Hon kastade sig med entusiasm in i att fixa barnrummet. Vlad fick välja tapet, men allt annat valde Viktoria. Hon snålade inte med pengarna, hon var aldrig girig – hon bara gillade inte barn, så rummet blev vackert. Vlad var jätteglad! Synd bara att mamma inte kunde se hans nya rum. Om bara Viktoria kunde älska honom. Hon var snäll, godhjärtad – bara inte förtjust i barn. Vlad tänkte ofta på det innan han somnade. Han kunde glädjas åt allt – varje liten detalj. Cirkus, djurpark, nöjesfält – pojken visade sin förtjusning så öppet att Viktoria började njuta av utflykterna. Hon tog själv till sig pojkens reaktioner. I augusti skulle de egentligen till havet, bara hon och Ivan, medan en nära släkting skulle ta Vlad i tio dagar. Men nästan i sista stund ändrade Viktoria planerna. Plötsligt ville hon väldigt gärna att Vlad skulle få se havet. Ivan blev lite förvånad över skiftet, men innerst inne var han glad – han hade blivit riktigt fäst vid pojken. Och Vlad var nästan lycklig! Om ändå bara någon älskat honom. Nåja, han skulle i alla fall få se havet! Resan blev lyckad. Havet var varmt, frukten saftig och humöret på topp. Men allting har sitt slut – semestern tog slut. Det blev vanliga vardagar igen. Jobb, hem, skola. Men något hade förändrats i deras lilla värld, en ny känsla, en nästan omärklig glädje, ett hopp om något magiskt. Och magin kom. Viktoria hade tagit med sig ett nytt liv hem från havet. Hur kunde det komma sig – de hade ju undvikit sånt i alla år. Vad skulle Viktoria göra? Berätta för sin man eller lösa det själv? Efter Vlad visste hon inte längre om Ivan verkligen var “barnfri”. Han älskade att umgås med pojken, lekte och tog honom till fotbollen. Nej, ett stordåd hade hon gjort, men ett till – det var för mycket. Hon tog själv det tuffa beslutet. Viktoria satt på kliniken när samtalet från skolan kom. Vlad hade körts iväg i ambulans, misstänkt blindtarmsinflammation. Allt fick skjutas på framtiden. Hon rusade till akuten. Vlad låg blek och frusen på en brits. När han såg Viktoria brast han i gråt. — Viktoria, gå inte, snälla! Jag är rädd. Var min mamma idag, snälla – bara för en dag, jag lovar att aldrig be dig igen. Han höll hårt i hennes hand, tårarna flödade. Viktoria hade bara sett honom gråta en gång tidigare – vid begravningen. Nu bara rann det ur honom. Viktoria höll hans hand mot sin kind. — Min pojke, håll ut lite till. Snart kommer läkaren och allt blir bra. Jag är här, och jag går inte någonstans. Åh, vad hon älskade honom just då! Denna pojke med sina glittrande ögon – det viktigaste hon hade. Barnfri, vilken dumhet. Ikväll ska hon berätta för Ivan om barnet som kommer. Beslutet kom när Vlad pressade hennes hand ännu hårdare av smärtan. Tio år har gått. Idag har Viktoria ett litet jubileum – hon fyller 45. Det blir gäster och gratulationer. Men nu, med en kopp kaffe, slås hon av minnen. Tiden har gått så fort. Ungdom, tidiga vuxenår – nu är hon en kvinna, en lycklig fru och mamma till två underbara barn. Vlad är snart arton, Sofia tio. Viktoria ångrar ingenting. Jo, en sak – de där orden om att inte kunna älska. Om hon ändå kunde ta tillbaka dem, om Vlad bara glömt eller aldrig hört dem. Efter dagen på sjukhuset försökte hon säga “jag älskar dig” så ofta hon kunde, men om Vlad minns det första samtalet – det vågade hon aldrig fråga honom om.