Kasta ut honom på gatan. Hittade grannens tamkatt under snön men matte vägrade hjälpa till
Ann-Christine hade alltid varit lite på sin vakt gentemot grannens katt. Inga kattfientliga känslor direkt, men den där enorma randiga typen hade en gång fått henne att tappa fattningen på riktigt.
Det här är en historia om att försöka vara människa oavsett vad som händer.
Sommaren innan hade grannkatten Sigvard börjat använda Ann-Christines odlingsland som offentlig toalett. Flera gånger hade hon ertappat honom bland de små raderna av dill och rädisor, där han grävde intensivt som en rutinerad arkeolog. Hon skrek och rusade efter på sin lilla kolonilott, men Sigvard joggade lugnt iväg utan för mycket vidare åthävor. Sommarstugan, som Ann-Christine ärvt efter mormor, låg perfekt strax utanför Västerås, på cykelavstånd till stan.
Bara att gå några kvarter åt ena hållet, och du befann dig mitt i en pittoresk svensk bymiljö. Mot busshållplatsen däremot en kort promenad, och sen var citylivet inom räckhåll. Medan mormor levde älskade Ann-Christine att tillbringa tid där. Nu, efter mormors bortgång, var kolonin fortfarande hennes fristad på helgerna ofta med väninnor, bastubad, grillning och bärplockning. I skogen precis intill kunde man fylla en stekpanna med kantareller innan lunch. Tystnaden, luften, friheten hela paketet. I byn bodde även hennes kusin Kerstin, som var hennes närmsta vän sedan barnsben. Trädgårdsland och bad i ån sysslolöst blev det aldrig.
Själv planterade Ann-Christine några rader rädisor och sallad, och en bit med gräslök. Litet men ack så älskat grönsaksland. Och det var just där grannkatten Sigvard härjade som värst. Ann-Christine klagade för Sigvards matte, tant Gunhild. Gunhild rullade med ögonen och fräste:
Vad ska jag göra då? Ska jag sitta kattvakt på heltid? Kasta ett vedträ på honom om du inte får tag på honom annars!
Den här norrländska kylan förklarades lätt: Sigvard hade varit katt till hennes bortgångne make, Rolf. Gunhild själv brukade säga:
Katter är inget för mig!
Hon såg sig snarare som en övertygad hundmänniska. Men efter makens död blev katten kvar, lite motvilligt.
Sigvard behövde ingen ams. Han tog möss på löpande band, och enligt byskvallret plockade han abborre direkt ur ån också. Förr drog han alltid i väg på fiskeäventyr med husse. Det enda han krävde var tak över huvudet och en varm spis att ligga framför när stormen ven.
Ann-Christine och katten hamnade i ren skyttegravskrig. Hon försökte allt snälla ord, mutor, till och med mjukmat från ICA. Men Sigvard, den världsvana katten, blängde bara misstänksamt på henne och behöll respektfullt fem meters avstånd.
En gång dränkte hon honom i kallt vatten från trädgårdsslangen. En annan gång gick hon ut för att rensa ogräs utrustad med visselpipa, och när Sigvard dök upp, jagade hon honom runt landet som en galen bandydomare. Efteråt låg hon dubbelvikt av skratt, särskilt när katteländet med bestämd min hoppade över staketet, gav henne blicken så låg det inte till, du! och försvann med svansen rakt upp.
Tant Gunhild tittade bara roat på från andra sidan staketet. Särskilt nu, då hennes dröm äntligen besannats: dottern hade lämnat av lilla toyterriern Svea på semester, och nu var Gunhild fullt upptagen med att golpa hunden. Odlingsproblemet löste Ann-Christine med tre säckar kutterspån som hon tömde i ett hörn av lotten, bland nässlorna.
Sigvard uppskattade toaletten och fortsatte sina grävprojekt där. Ann-Christine andades ut. Men kort därefter märkte hon att kattstackarn aldrig släppte henne ur ögonen längre från busken, från taknocken, genom de minsta gliporna i planket. En kväll var det så mörkt att hon var nära att svimma när två lysande ögon stirrade på henne. Hennes tjut hördes nog ända till Västerås. Ann-Christine och Sigvard var på ni med varandra ovetande om var nästa möte skulle ske.
Hon spenderade sen bara helgerna i stugan, för på hösten började universitetskurserna igen och hon kunde sällan stanna längre.
En lördag när Ann-Christine kom ut på gården tidigt på morgonen såg hon en snötäckt hög på farstubron. Det var Sigvard. Han satt där som en förfrusen staty, helt täckt av snö, med istappar i morrhåren. Han rörde inte en fena, svansen låg stilla, huvudet lutade. När hon borstade bort snön reagerade han inte ens. Hon smekte honom över huvudet han öppnade munnen, försökte jama, men inte ens en puff av ånga kom ut.
Hon lyfte honom och tog in i huset. Vek in Sigvard i en ullpläd, tinade morrhåren med en fuktig varm handduk. Katten protesterade inte han orkade inte ens det. Ann-Christine bäddade in honom mellan värmeflaskor och traskade över till tant Gunhild.
Men Gunhild slog ifrån sig:
Han bor i uthuset. Kattkraken har kissat ner hela huset, den där banditen. Han kommer inte in igen!
Det visade sig att Sigvard och Svea gått i klinch, och efter att katten börjat markera sitt revir hade Gunhild förpassat honom till uthuset.
Sommaren klarade han. Men nu, i ett ouppvärmt uthus, hade kylan blivit för hård. Ann-Christine försökte få Gunhild på andra tankar:
Han har alltid varit jägare, men det här är kallt, snö och is!
Svaret blev:
Jag har lagt torrfoder i en kastrull åt honom, han får väl dricka snö! Svälter gör han inte. Släng ut katten på gården igen!
När Ann-Christine kom tillbaka, insåg hon att Sigvard sökt sig till henne av en orsak. Han hade gett upp hoppet om sin gamla matte nu sökte han hjälp hos sommarens ärkefiende.
Hon började ringa runt till alla hon kände någon som kunde ta emot en äldre katt? Ingen nappade. Kusin Kerstin föreslog uthuset hos dem, tillsammans med ko och grisar: bättre än att frysa ihjäl, men in i huset gick inte eftersom de redan hade katt och katt.
Under tiden hade Sigvard återfått lite värme, masade sig ut ur pläden, tassade tyst över golvet, nådde Ann-Christines ben och satte sig rakt framför henne och såg henne i ögonen. Där satt han, som om han förstod att nu avgjordes hans öde. Hon suckade och ringde till sin mamma.
Mamman var bestämt emot djur i lägenheten, men när hon mindes Rolf hur han alltid hjälpte mormor, bjöd älgkött till alla och hur Sigvard alltid satt tyst vid bordet som en lojal hund, veknade hon. Hon snyftade till och sa att det får bli så, stackars gamle katt.
Lösningen kom liksom av sig själv.
Ann-Christine köpte en plastlåda med bärhandtag på ICA Maxi, bäddade in Sigvard och tog honom med hem till Västerås. Nu började ett nytt kapitel för en av byns mest väderbitna invånare kanske med färre möss, men i alla fall med tak över huvudet och värme i pälsen.
