Elin sjöng av lycka, och det med rätta! Hon hade äntligen en egen lägenhet sitt eget hem, utan en vresig hyresvärdinna som släckte lampan prick elva, stod och andades ner hennes nacke och stängde av gasen mitt under matlagningen. Ingen som förbjöd henne att använda hårfön eller plattång, så att det inte skulle trassla in sig. Ingen som sa att det bara var tillåtet att ta ett snabbt dusch kanske en gång per dag, och oavsett om det var morgon eller kväll så stod Inga-Lill och knackade på dörren så fort hon hörde vattnet.
Elin hade levt ett år under Inga-Lills tunga hand, som gärna låtsades vara både mentor och handledare. Så fort Elin fyllde arton bad hon föräldrarna om att få bo på studenthem istället för på rummet de hyrde. Men även det var prövande: vägglöss, kackerlackor småsaker, egentligen. Det värsta var när någon snodde hennes mat direkt från spisen potatisen försvann bara hon vände ryggen till. Och så var det de andra tjejerna, som släpade hem pojkvänner hela tiden. Elin stod ut i ett år, men efter att hennes pappa hade sett röran på studenthemmet fick hon absolut inte stanna kvar en dag till. Så i fem år bodde hon istället hos mormor Rut.
Rut var en fin gammal dam, lite excentrisk men hjärtlig. När Elin till slut tagit examen och fått jobb blev hon kvar hos Rut, sparade ihop pengar till en insats. Hon drömde om en alldeles egen lägenhet liten eller stor spelade ingen roll, bara den var hennes.
Medan andra tjejer sprang på dejter och köpte dyra kläder och väskor, jobbade Elin och sparade noga. Till och med Rut sa ibland åt henne att ta det lite lugnt, men Elin var envis och ville nå sitt mål.
En dag dök Elins föräldrar upp och pappan berättade lite nervöst att de, tillsammans med farmor Maj-Lis, bestämt sig för att hjälpa Elin. Maj-Lis, pappans avlägsna släkting, hade aldrig gift sig utan ägnat livet åt att undervisa i lågstadiet, ända upp i åttiofemårsåldern. Hon hade alltid varit sträng och kommit på kant med släkten, men lyssnade åtminstone på Elins pappa. Och Elins mamma älskade farmor Maj-Lis, de båda hade varit kollegor i skolan.
En gång bad farmor Maj-Lis Elins pappa om hjälp att ordna plats på ett äldreboende. Pappa sa ingenting då, men han och mamma gick tyst och fixade istället så Maj-Lis skulle få bo i Elins gamla rum. Hennes dotter bodde ändå i en annan stad. Trots hög ålder var Maj-Lis kristallklar, och försäkrade Elins pappa att hon visste vilket sällskap hon var men att han inte behövde dåligt samvete, hennes rykte var redan förstört bland släkten.
Pappa och mamma insisterade tänk så skönt att ha koll på Maj-Lis och djuren, katten Bosse och papegojan Knut! När de själva reste bort behövde de alltid lägga ut djuren på bekanta. Med Maj-Lis hemma skulle allt lösa sig, alla kunde äta tillsammans, och när pappa for på fiske behövde inte mamma sitta ensam.
Så fick Maj-Lis några goda år med människor hon älskade, andades in allt uppskattning och omtanke och lämnade sedan lugnt jordelivet, och testamenterade alla sina tillgångar till Elins pappa.
Elin fick ett vackert halsband från Maj-Lis, ärvt från farmors egen mamma, som alltid vårdats ömt, aldrig sålts trots tunga tider. Elin bar det med glädje och tänkte ofta på farmor Maj-Lis när hon såg på det.
Pappa föreslog att de skulle sälja farmor Maj-Lis lägenhet och köpa en till Elin, i staden där hon trivdes så bra. Så fick Elin en egen tvåa. Den förra ägaren, en dam vid namn Ylva, bedyrade att det fanns en god stämning i hemmet, och Elin kastade sig över renoveringen. Pappa och mamma var ofta med och hjälpte till. Elin kom med tusen idéer, pappa genomförde dem tålmodigt. Till sist blev lägenheten som ny då ville till och med mamma göra om hemma, och Elin lovade hjälpa till med designen.
Så rotade sig Elin på riktigt, blev van vid staden, och till och med fäste sig vid den. På jobbet blev hon vän med Freja, de började hänga mycket tillsammans och Freja kom ofta på besök. En dag delade Elin med sig av sin barndomshistoria om hur hon och barndomsvännen My brukade smita upp på taket på sjuvåningshuset och sola där.
Haha, varför gör vi inte det nu? skrattade Freja.
Elin log. Huvudsaken är att ingen låser in oss där. Fast en gång blev vi fast där hela kvällen vaktmästaren Tage var lite lomhörd och låste porten. Vi ropade och ropade, ingen hörde förrän pappa av nån känsla kom hem tidigt och släppte ut oss.
Fick du skäll? undrade Freja.
Nej, svarade Elin, pappa skämde alltid bort mig, mamma var den stränga, han skyddade mig så hon aldrig fick veta hälften av mina bus.
Freja suckade. Jag blev ofta tagen på bar gärning. Men du, kanske vi bara ska fråga vaktmästaren om en nyckel?
De gick till vaktmästare Ahmed. Han tvekade säkerheten, reglerna men mjuknade när de sa att de bara ville sola i lugn och ro. Han gick med på det, så länge de lovade att ta det försiktigt.
Sommaren därefter låg tjejerna och solade uppe på taket varje helg. De hämtade nyckel hos Ahmed och njöt i smyg. En gång hörde de en dörr gnissla, blev nervösa, men såg ingen. När de skulle gå hem smög de runt ett hörn där satt en äldre, stillsam kvinna lutad mot skorstenen och åt långsamt sin smörgås.
Och vem är du? frågade de i kör.
Jag? svarade kvinnan och såg lite generad ut. Jag heter Birgitta Karlsson.
Elin tyckte hon kände igen henne. Ni ni är väl den tidigare ägaren av min lägenhet? utbrast hon.
Det stämmer, lilla vän du var så trevlig när du köpte den! sa Birgitta och rodnade. Sedan fick hon tårar i ögonen och berättade vidare:
Jag uppfostrade min son Emil själv. Mannen drog, ni vet, klassiskt hittade en annan. Emil var sjuklig när han var liten, jag gav honom allt. Han pluggade, tog examen, fick jobb, blev uppskattad på arbetsplatsen, men med tjejer gick det sämre. För fem år sedan träffade han Sofia, snäll tjej. Hon flyttade in, tvättade, lagade mat, skötte Emil så väl. Emil hade köpt en stor lägenhet men tyckte det var smidigast om vi bodde ihop.
När barnen kom först Axel, sen Elsa, och så Alva förändrades allt. Sofia började jobba igen, och plötsligt väntades det att jag skulle bli dagmamma laga mat, tvätta, hämta och lämna, men inte uppfostra dem eller läsa sagor för ofta, för det störde rutinen. Och när Emil försökte förklara min trötthet med rörelse är livet, mamma! gav jag upp.
Jag älskar barnbarnen, men när de for till stugan ensam med barnen trodde jag att jag skulle gå av på mitten. Så jag började säga till Emil att jag skulle besöka en gammal vän över helgen, men vandrade egentligen i parker, gick på museum, eller som nu satte mig här på taket utanför mitt gamla hem. Jag längtar efter lugn, efter ett eget hörn
Men var sover ni? undrade Freja oroat.
Birgitta log. Det är sommar, vet ni. Jag sitter vid ån hela natten ibland.
Elin och Freja tog Birgitta med sig hem till Elin. Såhär fint ni fått det! Åh, ibland ångrar jag att jag lät Emil och Sofia övertala mig… började Birgitta, men tystnade snabbt. Freja, som var jurist, frågade rakt ut:
Fick du pengarna när du sålde din lägenhet?
Birgitta skrattade trött. Emil la undan hälften till mig och hälften till dem själva.
Det räcker till en egen etta, sa Freja. Vi hjälper dig hitta och fixa till allt!
Någon månad senare flyttade Birgitta in i en egen liten lägenhet och det i samma gamla hus. Exakt vad Freja sa till Emil är det ingen som vet. Emil mumlade om att hon borde ha sagt hur jobbigt det var, för vi är ju ändå familj. Sofia klippte relationen med svärmor, men barnbarnen delades upp för att sova över hos Birgitta ibland. Med tiden lugnade sig allt, barnen började förskola och Birgitta och Elin gick tillsammans på utställningar och museum.
Freja skakade på huvudet: När jag blir gammal ska jag bo själv aldrig låta mig övertalas! Tänk att ränna runt bland parker och sitta på taket för att få lite lugn…
Det är så sant, log Elin.
God morgon, mina kära. Tack för att ni finns hos mig. Jag håller om er alla!
Dagboksreflektion: Livet har lärt mig att det största man kan ge någon är frihet och omtanke. Oavsett ålder behöver vi alla ett eget hem och någon som bryr sig på riktigt.
